Mitt andra landsvägslopp någonsin. Min längsta distans någonsin.
Kommer jag orka?
Lätt.
Kommer det gå fort nog?
Icke!
Fick väl till en helt okej uppladdning, gjorde inget annat än åt och vilade dagarna innan. Gjorde många fler medvetna val inför det här än något annat lopp i sommar, så förutsättningarna var riktigt bra. Kvällen innan loppet kan ju få ett inlägg för sig, men det blev sömn i alla fall. Jag sov helt okej.
Vaknade i bra tid, åt bra, hade lagom med tid. Kom iväg från hotellet till starten i bra tid. Allt kändes bra. Mötte upp kamraterna, klargjorde taktiken. Robban skulle vara med, sa han. Men deklarerade även att han inte gick att lita på. Alls. Dvs, han sticker så fort det går. Robban är sån att han hellre passerar mållinjen i ambulans än att slå av för att spara sig. Jag å andra sidan slår av för tidigt, och har för mycket kraft kvar i slutet.
Starten går, och det är riktigt häftigt att rulla ihop med alla andra genom ett morgondis-vackert Stockholm, och på helt öde och avstängda vägar. Det är mäktigt. Vi passerade massa kända saker som jag inte kan namnet på eftersom jag är "kusinen från landet". Stadshuset i alla fall, och nån tunnel.
Trodde Robban skulle gå upp på bakhjulet och braaaaaapa iväg i tunneln, sådär som man gör med en sportig bil. Vevar ner rutorna och drar på lite för ekot. Men han höll sig i skinnet. Det var mest transport sådär i början. Det var cyklar över exakt hela vägbanan och alla verkade bara njuta av Nuet. Ju mer jag tänker på det desto häftigare var det. Minns inte hur långt det var, men vi hamnade längre och längre ut från city, syntes det på bebyggelsen. Det blir ett lite trist inlägg på det viset, för jag har ju ingen aning om var vi var eller var vi skulle.
När det blev förorter och villaområden blev det mer och mer grupperingar. Det gick fort utför, och alla verkade vilja hitta en bra klunga, fast det mestadels bara var en klunga tyckte jag. I uppförsbackarna slogs det av, men jag kände att det fanns lite kraft ändå, och det gick att ta sig om en hel del folk utan att behöva slösa allt för mycket kraft i backarna. Vårt lilla kompisgäng hade blivit lite splittrat, med Rainer, Björn, Pär och Emma. Vi hade en kille från Östhammar med också, så vi träffade på Gräsörundan. Jag minns faktiskt inte var vi tappade honom, eller var han lämnade oss, men vi höll tydligen inte ihop så länge.
Vi blev till slut en klunga, eller ja. Jag hade ingen framför mig helt plötsligt, men typ 20st bakom mig. Så jag åkte på. Minns inga hastigheter, men det gick helt okej fort bitvis och det var riktigt roligt att plöja genom rondeller och refuger och köra som om man åkte MTB. Dom hängde på, och jag tittade bakåt ibland för att se att "mina" var med. Det var dom. Emmas gula GCA-tröja missar man inte, Pärs röda cykel och långa ställning var lätt att se, och Björn syntes över alla andra, plus att han gapade och skrek på mig nu och då. Rainer låg längre bak. Det gick bra, jag orkade. Orkade dra. Det var upp nån ibland och hjälpte till, men så blev det en backe och jag orkade mer, eller så slog dom av för byte och då var det min tur igen. Men det gjorde inget, för det fanns kraft. Jag tänkte nån gång att jag skulle få betala för det, men jag trodde att det skulle komma tidigare, och att jag skulle märka det där och då. Men när jag inte gjorde det så var det bara att ligga kvar tänkte jag. Det blev glesare och glesare med hus och rätt vad det var var det landsväg. Och fortfarande disig, eller mera dimmigt. Jag tror inte det regnade, men det glasögonen var blöta och det var blött på vägen.
Härifrån minns jag inte allt som händer i ordning, för det var långt. Men jag blev uppmanad att sluta dra så förbannat, så jag blev så illa tvungen att släppa av och det var ju faktiskt skönt. Vi försökte få till rotation, men det var svårt. Jag vet inte om alla förstod vad vi menade, eller om vissa bara sket i det, men det tog lång tid innan det fungerade. Vi provade med belgiskt med, och det gick väl bättre, så vi rullade på så. Nu började vi köra ikapp folk framifrån, dom såg rejält trött ut många av dem. Några hängde på oss, och andra lät bli. Nu började jag känna igen motorvägen till Nynäshamn, så det kunde ju inte vara jättelångt kvar dit. Nån mil kanske. Vi fortsatte hinna ikapp folk och hade en ganska stor svans med folk som inte ville vara med och dra. Och i vissa partier blev vi rejält oorganiserade, när vi skulle om nån, som kanske inte skulle vara med, men som hamnade med ändå osv, eller när vi skulle om en annan grupp. Strax innan Nynäshamn blev ikappåkta av en Fredrikshofsgrupp som började köra om precis när stan började, så där blev bara kaos. Cyklister överallt. Och det var väl häftigt i och för sig, Dom var många, dom var disciplinerade, dom såg enhetliga ut, och dom hade små presentsnören i hjälmarna. Dom påminde mig om en gruppering med Romare från nån Asterix och Obelix äventyr. Röda och fina med pyntade hjälmar. Och mitt i låg jag och fattade ingenting. Det var väl bara att haka på genom stan, dom skulle ju om min klunga, och så fort dom passerat så skulle väl allt räta ut sig igen tänkte jag. Men när det blev landsväg igen så tog det ändå en bra stund för dem att komma om, min grupp åkte nästan lika fort, jag kom ikapp dom, eftersom Romarna låg till vänster för omkörning så blev det fritt fram till sista rygg där jag skulle vara. Nu började det bli jobbigt. Svårt att hålla tempo. Det kom några ganska dryga backar med som gjorde att jag tappade, och det var fler med mig som gjorde det. Vår lilla grupp löstes upp och vi var många ensamma spillror kvar där bland granskog och backjävlar. Hittade på Pär, och Emma. Björn var långt fram och rätt vad det var dyker Rainer upp. Jag trodde vi tappat honom för flera mil sen, men han hade tydligen bara legat sist. Rutinerad gammal räv. Rainer bråkade på mig efteråt för att jag drog för mycket, det var dumt av mig. Men Coach K säger att motionslopp är till för att dra, så det är vad jag tar med mig från det.
/E
