söndag 31 juli 2016

Stravafail och regelverk

Det är ju lustigt det där hur mycket vikt man lägger vid loggandet av träningspassen.
Efter dagens 109km slutade Garmin Connect och Strava att lira med varandra så jag blev sittande med att uppdatera den ena och synka den andra med klockan en gång till. Kände verkligen hur mojon svalnade och ville inte alls veta av det där passet nästan. Ni som följer på instagram såg min post där. Det löste sig efter nån timme, så då blev jag snäll igen.
Men att nån jävla app får ta så mycket plats, det kan inte vara bra. Att logga är väl fint, om man använder det rätt. Men gör jag det, kan man undra? Vill ju ändå tro det. Att veta var segmenten är har gjort mina spontana backspurter effektivare i alla fall.
Så jo, att logga och titta på loggen är bra. Men att sura ihop för att det någon gång inte lirar, det är inte bra. *

Merparten av de som var med i Brattfors

Gjorde ett backpass på mtb igår med 11 andra från stan. Vi sågs nästan ända borta i Ockelbo där i alla fall min runda började. Förvånansvärt många hade cyklat dom 37kilometrarna från stan för att sedan börja klättra på stigarna runt vindkraftsverken i Brattfors. Vi var duktiga. Det var jättefina stigar och toppenväder. En kanondag kan man säga! Det ska vi absolut göra om. Nästa gång ska jag också cykla dit. Ville spara mig lite transportsträcka och bara få backträningen som ett sista grispass innan CV. Hade inte pannben nog för att ta ut mig helt. Det blir svårt när man inte vet hur det ser ut uppåt. Man vill ju inte bränna sig efter 1 5:e del av backen, är trots allt roligare att komma upp. 23km blev det totalt har jag för mig.

Förra drivlinan höll 120 mil. Hjälper det här bättre?
Skulle ha bytt stora klingan på mtbn igår, till en 36a som jag lånat. Jag hade ställt in mig på att göra det, och sen sticka ut och testa lite. Ett par mil grusväg för att se om jag ev blev snabbare. Tyvärr passade inte klingan på min spindel, alls. Så det blev till att montera tillbaka och byta om för att cykla med gamla klingan. Har precis köpt på mig lite grejor från Squirtlube som jag ville testa rejält med så att det regnade var bara bra. Fokuserade mycket på regel nummer 9 medan jag var ute. Det regnade inte så farligt heller. Har kört värre rundor, så det är inte synd om mig. Men nog känner man sig lite tuffare när man biter ihop och gnuggar på i skitvädret va? Jag gör det. Och det kan nästan vara så att jag ger mig ut bara för att få känna så, trots att jag kunnat träna annat inne, eller till och med vilat med gott samvete.*


Blev som sagt 109km med GCA´s fikasquad idag. Från Hagaström till Bovik, Årsunda, Gavelhyttan, Lemstanäs, Kungsgården, Trebo för fika och sedan Bovik, Valbo och hem igen. Det är en fin tur. Lite trafik och bra vägar. Inte så mycket att titta på bitvis, men det som å andra sidan är att titta på att fint titta. Ängar och åkrar och kurvor och nån ko här och där. Skogen kan ju ha sin charm med, men det är sällan.
Jag vill tycka att jag hade bra ben, och det var en bra runda, men det blev ändå mer avbrott än många andra gånger med 2 punkteringar. Jag vet egentligen inte hur det brukar vara, men de gånger jag varit med är väldigt förskonade från punkor så 2st var "många".*

Veckan som kommer är halvvägs planerad redan så det är bra.
Stravarally på I14 i morn. Ska vara med och fylla ut startfältet och förhoppningsvis vara i vägen för nån snabbing. Det blir roligt ändå. Jag kommer bli svettig så det får väl räcka.
På Tisdag är det grusvägsrace Magnus. Han utlovade lite stig också. Hursom blir det kul. Det blir fina vägar.
Onsdag är det GCA-körning igen med racern. 7-9 mil i diverse tempo.
Sen resten av veckan är fri. Förmodligen 2 långpannor i helgen.

#HTFU
/E

tisdag 26 juli 2016

Fjällturen 2016

Så om vi ska hålla det lite kort då (nu igen).

Väckning ungefär 06 av att team-kocken började slamra med grötkastrullen i köket på Mormors fjällstuga i Hede. Lite snabb men rejäl Frukost innan vi packade oss iväg. Lite nervösare med packande nu än på Mörksuggan. När man inte ens utgår hemmifrån på raceday liksom. Har jag ens allt med mig upp till Hede?! Det gick ju bra dagen innan när jag var till Funäs, som ni fick se i tidigare inlägg.
Näväl, in med morbror hundar i bilen, på med cyklar och pang iväg. Kände ändå att uppladdningen och mina förberelser var rätt bra, hade mer mig mycket energi och ätbart till racet. Lite mindre med ätbart till väntetiden innan, men det fanns bars att köpa i nummerlappsuthämtningen. Vilket ord, nummerlappsuthämtning. Finns det ens?
Hittade något energigodis med, som smakade colaflaskor. Tänkte att det här gör ju susen innan. Hoppas jag inte tjuvstartar med en sådär 20 minuter eller så bara.

Efter en tids vankade av och an blev det dags att starta i alla fall. Det lilla regn som varit under tiden vi var på plats vid starten slutade precis när vi ställde upp för start. Ingen regnjacka på!  Armvärmare och windstoppertishan under jerseyn och korta bibs. Masterstart den här gången med. Kul grej ändå, men det gick nästan sakta genom byn. Det blev ojämnt och köbildning. Men det var mäktigt. Man hade inte spärrat av något så vi var ordentligt i vägen för vanligt folk, men alla stannade åt oss, så det verkar gått bra. Jag avancerade så gott jag kunde utan att framstå som en allt för stor douche innan vi blev ivägsläppta. Sen blev det full mutter ner för backen som går genom byn, och jag kom på mig själv med att leta fler växlar i 40km/h. Är det landsvägsåknigen som gjort mig så "fartvan"? Jag väljer att se det så.
Backen utför tar slut och blir en backe uppför. Efter kurvan tar den kanske slut? Nej. Nästa kurva? Nej. Nej, Nix, Icke! Inte där borta heller! Den var så lång, och lutade så mycket, att om ingen gjort något åt den håller den säkert på att lutar uppåt än! Som det skulle stått i en sagobok.
Vi fick svänga av i alla fall, efter en skaplig stund uppförsbacke. Jag tog några placeringar till där. Och blev omkörd av några. Efter avtagsvägen blev det grus/gräs. Mjukt sådant. Tungt! Fortfarande sluttande. Det brann. Vi fick vända och åka tillbaka och ett skidspår precis bredvid gräsvägen, så man mötte de som var på väg upp. Utför var inte bättre egentligen. Regnsjukt gräs med mossa och torv i. Hjulspår och lergropar. Svåråkt och svårplanerat. Ingen kör om utan alla låter varandra vara i fred i det svåra. Det känns jäkligt okej faktigt. Alla vill hålla sig på hjulen.

Det vänder upp igen, och spåret blir till lite grus. Mer klättring innan vi kommer till trädgränsen och det blir lera på riktigt. Så där lera som kan vara en dm djup, en fot djup. Navdjup eller ingången till vättarnas hemliga rike. Ingen kan riktigt veta.
Det kan lika gärna ligga en bamsesten eller myskoxkadaver mitt i. All passering genom är en chansning. Man slirar och studsar och sladdar. När bakhjulet släpper får man kliva på ordentligt för att hålla balansen och dom extratrampen sliter verkligen på benen. Det blir tramptag man inte kan planera, inte förbereda och inte veta om man har råd med. Blir dom får många orkar man inge igenom, eller så orkar man inte igenom nästa pöl. Det kan dessutom bli en brant sten mitt i man måste skutta upp på. Svåråkt!

Efter en stund av det där är vi upp på kalfjället och första anhalt märkt Vacker vy. Och det är vackert. Jag har mobilen i väskan så det blir inga kort. Jag har inte tid heller för här går det faktiskt att köra om folk, så det är var jag tänker göra. Jag hatar att låta skrytsam, men här märker jag faktiskt att jag är bättre tekniskt än många framför, och bättre utför än många omkring. Bara den insikten gör att man känner sig tryggare i att åka om. För att jag klarar av det. Det går utför på stig, och led. Det hoppar och kränger. Det blir vattenkontroll strax, skönt. Lite påfyllning och sen bär det av utför på grusväg. Och som det går sen. 2 hjulspår med grovt rullgrus utöver det. Min stravanoterning säger nästan 50km/h där. Etfteråt blir det stig och lera, nån spång. Det går att passera en och annan här med innan vi kommer in på ett längre parti med bred stig, men svårtomkörd stig. Det är så pass stening att det bra spårvalet är lerigt, och det andra är för stenigt för att välja, för du hinner inte förbi där ändå.
Så vi ligger på led länge. Skumpar fram. Det är samma här. Man vet inte hur djupt det här. Man försöker köra på sidan, eller på stenen man kaske skymtar mitt i. Jag tycker jag klarar mig bra. Behöver inte sätta ner fötter något, men det kostar å andra sidan att sladda runt som vi gör. Dom där extratrampen är nog inget jag egentligen har råd med. Det blir som en megaspurt på 2 meter, var 5e meter. Det blir jobbigt.
Men även det där partiet klarar vi ut. Det blir mer grus, lite transport. All syra från leran är borta och jag hittar ett sånt där marschtempo jag vill ha. Utan att det kostar mig så mycket, det känns behagligt. Den stora förvåningen här är Chrille, en kompis, eller ja kompis... en kille som har mitt nummer hemmifrån som står och glor som en uggla utefter vägen. Vi hälsar glatt! Det var till och med kul att se honom. Han utlovar öl i hans stuga efteråt.
Kortdärefter cyklar jag ikapp Johan, visar det sig att han hette.
Vi språkar lite, sådär som man gör ni vet. "Går det bra bla bla, var kommer du ifrån och ska Mugabe får en mandatperiod till i Zimbabwe?" Vi håller ungefär samma tempo så vi gör sällskap ett tag. Han åker en hardtail av något suspekt märke, T-Rex, Trek eller nått sånt. Men det gör att det går lite fortare för mig utför, medan har är rappare uppför. Och så håller vi på. Jag vet inte om han är framför mig när vi kommer till Bruksvallarna, men det skulle jag tippa på. Här blir det backe i alla fall. Sveriges längsta hillclimb fick vi veta innan. 4km rakt uppåt. Jag minns första branten. Grovt grus, jag kör ganska tung växel och bestämmer mig att det här ska gå. Så medan jag står upp och trycker har jag fullt sjå att hålla framhjulet i marken. Det vägrar släppa i bak helt enkelt. Branten tar slut och jag kan sätta mig ner. Nu blir det vanlig grusväg uppåt. Länge. Han som vinner gör det på 19 minuter har jag för mig. Och när den snabbaste av snabbingar ni känner till behöver 19 minuter på sig i en uppförsbacke, då är den lång. Backen är ändå lite varierad. Den blir ju brantare ibland, såklart. Jag kommer på lite för sent att variera ställning. Sitta i dom flackare bitarna och stå där det är som brantast. När jag väl gör det går det så mycket lättare.
Den vidriga syran man får när man står gör att dom flackare ställena knappt känns alls. Så nu flyter det på bättre helt enkelt. Väl uppe är det också här väldigt vacker vy, men det händer inte så mycket. Det nästan känns att det är utfyllnad och transportsträcka för att få lite distans i loppet bara. Ganska tråkigt dragning och alla deltagare är så pass utspridda här att man nästan är helt själv bitvis. Eller så är det jag om är för slut för att förstå bättre. Jag upplever som jobbigt i alla fall.
Efter en stunds trallande där uppe ovan trädgränsen bär det av utför igen. Yes. Här går det också rejält fort. Och det svänger mycket. En smal fin grusväg som ringlar sig genom fjällbjörkarna ner mot Viteggen. Genom en ravin med en bäck i, och här träffar jag på Östersund igen. Eller Johan. Jag ropar på honom. Frågar hur det gått. Han har klarat sig bra! Det är även här jag ser morbror Björn första och enda gången. Han är inte så långt före ändå alltså.  Jag och Johan åker på Viteggen ihop med några fler, här möter vi också fler åkare. Det är 2 filer på kammen, en mot vädningen och en ifrån. Men det är fin stig, svagt utför och fina mjuka hopp som det går att latja lite i om man inte möter någon just då. Det är någon km till vändningen och sedan då alltså svagt uppåt en bit. Det här är nästan finaste partiet tycker jag. Vi är i en dalgång, på en kam, med ett bäckdelta nedanför oss ett 20-tal meter. Det ser otroligt rofullt ut. Och jag är slut. Det är fruktanstvärt tungt i skallen där. Har gel och sånt kvar. Minns inte ens om jag tar någon där, men det blir stig så det går ändå inte att äta. Vi kommer till en liten träbro, som näsan fär för smal för mitt styre. Kommande backar härifrån blir tunga. Och ingen orkar något. Är det någon framför som slirar börjar resterande 5 bakom att gå, och ingen bryr sig. Alla vill bara upp och i mål. Om jag inte minns helt fel är det inte speciellt långt till 10km-kvar skylten och sista depån här. Finaste skylten jag sett. Siste MILEN! Firas med en backe. Tänka sig. En backe. Här?!
Det är mycket uppför här. Och sen lera. Det blir en spång uppe över trädgränsen men ingen har vågat åkt där för det är 2 meter brett med lera bredvid istället som vi kört upp. Så lite mera lera, efter sista uppförsbacken. Kan tänka mig att alla jublat hittils. Men äntligen släpper det och vi får vända utför igen. Sista utför. Och det är långt. Gräs. Blött gräs och blöt jord. Det ser ut som en potatisåker där vi dragit fram. Det är fåror efter hjulspåren. Här träffar jag Johan för sista gången minns jag. Jag åker ifrån honom utför här. Jag släpper fan allt. Det här är första backen någonsin i min cykelkarriär som håller på att göra slut på mina underarmar. Det hoppar och slår och framhjulet försöker på egna val. Det är ett jättejobb att ta sig ner med den farten. Och att bromsa går inte längre. När man väl ser den där fula stenen är man 7 meter för sen med att bromsa så det är bara till att försöka lösa eventuella problem som kan komma att uppstå vid kollision. För min del går det bra. Kan ha kört om någon, men det är sällsynt med folk här. Väl nere är det asfalt, sista kilometern. Det känns faktiskt bra i benen här ändå. Har bättre tryck än jag trott jag skulle ha. Svänger över bron, som leder in till sista knicken uppför innan upploppsrakan. Backen upp hade jag tänkt skulle gå att ta stående, men det fanns det ingenting över till. "Växla ner och sitt still pojk" tänker jag. Nu är det bara upploppet kvar, och det finns knappt något kvar men jag spurtar så gott det går. Hör Björn och Anette ropar på mig från tvättkön. Mållinje. MÅL.

Det absolut jobbigaste jag gjort på cykel. Nästa år ska jag vara bättre tränad.

"Det blir aldrig lättare, vi blir bara snabbare."


/E

måndag 25 juli 2016

Som cykling borde vara. Alltid.

En helt magisk dag i Funäsfjällen dagen innan Fjällturen ser ut ungefär såhär. Kommentarer är egentligen överflödiga.




















tisdag 12 juli 2016

Racerapport Mörksuggejakten - mitt första mtb-race!


Hej nu kör vi, racerapport från Mörksuggejakten jag körde i söndags. Mitt första riktiga race.

Uppladdningen

Lyckas glömma/missa/stressa bort frukosten, inte ok. Packar ihop det jag ska ha och drar iväg ändå, det får bli macka på vägen. Mack-macka!

Lastar cykel hos Björn och drar vidare mot Jacke. Vi åker tidigt för att slippa stressa osv. Och det var smart, för vi kunde hämta nummerlappar utan någon som helst kö ca 2h innan start. Det blev mycket värre senare när jag fortfarande letade frukost. Enervittältet lär ju ha nånting att äta? Köper 4 bars, gel har jag med mig hemifrån.

2 bars till frukost och en macka jag stal av Jacke. Helt bedrövlig uppladdning. Som tur är känner jag mig inte hungrig, det är en bra grej. Går igenom cykeln lite lätt, har gjort alla justeringar innan, men bara kolla av så allt är okej. Vi tar en lätt uppvärmingsrunda, bara känna lite. Röra lite på sig. Loppet är så pass långt så att värma upp rejält innan känns inte nödvändigt, och det startar ju dessutom med en jättebacke, så då lär man ju bli varm så det räcker.

Dags att ställa upp i startfållan! Som helt novis nybörjare tänker jag att det är inga problem att starta långt bak i motionsled 2. Vi har jättemycket folk framför oss. Och det är sån Masterstart, ett par motorcyklar som leder oss ut ur Rättvik.

Häftig känsla.

Pang, starten går!

Backarna

Vi drar iväg, alla 1100+ cyklister. Det är många! Redan i första backen upp från startområdet börjar folk kliva av och gå. Det behövde inte jag, tur! De kilometrar vi åker genom Rättvik handlar mest om att lirka sig lite längre fram i leden, även om det är trångt. Alla verkar vilja ha bättre plats innan backen. 
Nu börjar det stiga, litegrann. Lite mer. 
Massor! Det är makalöst brant. Och en enorm mängd cyklister i väldigt varierande nivå som ska ta sig upp för en flera km lång backe i gassande sol. 

Det går sakta, det är svårt att hålla egen fart, och ibland svårt att hålla sig upprätt med styrfart. Det blir nån lucka frammåt nu och då som jag passar på att sno, så jag tar mig frammåt i ledet ändå, men det tar tid. Det verkar ändå som att jag har lite mer kraft än många av de jag har omkring mig.

Mera backe, och lite till backe. Snart uppe vid Vidablick. Undrar varför det heter så förresten, för det finns inte en enda av oss som vågar släppa blicken från hjulet framför oss.

Stigarna

Till slut. Uppe! Nu börjar den första singletracken, och det är kö in. Men jag sätta ner foten i alla fall, skönt. Nu bär det av på fin stig, nån sten här och där men mestadels sandig jord. Det går ganska sakta, nerför också. Det är fortfarande fullt med folk, så det är kö åt alla håll nästan. Ju längre in vi kommer ju mer spricker fältet upp och nu går det till och med att köra sitt eget tempo neråt, och det gör jag. Kör om en hel del folk på det viset. Vi kan vara relativt jämna i nån uppförsbacke, men utför får jag försprång.

Första grusvägen efter stigen, och det skjuter på bra. Det känns som att det finns bra med kraft i benen ändå. Det börjar slutta utför, och det börjar gå fort. Rejält fort. Rullar ikapp och ifrån varenda rygg jag ser innan det är dags att bromsa in och gå in på nästa singeltrack.

Jag har inte en chans att hinna med att komma ihåg nog mycket för att återge hela loppet, det är för många intryck för att kuna hålla isär det. 

Backarna, stigarna...

Men det fortsätter såhär ett tag, backe upp och backe ner. Stigar, grusvägar, någon asfaltssträcka på ett hundratal meter. Något som jag blir fascinerad över på varje större led/stig/väg är hur bra benen känns, hur mycket bättre fart jag klarar hålla än de andra på samma position. Tar jag ut mig för mycket? Undar jag ibland, men vafan, Den här farten i 7 mil orkar jag ju. Så jag fortsätter. 
Ibland kommer jag ikapp folk som jag får ta rygg på ett tag, det går bra. Sen kommer det tillbaka lite ork eller en nedförslöpa så då rullar jag om.

Det är fantastiskt fina vägar. Små jättelantliga grusvägar över åkrar och fält eller breda kostigar i skogen. Torrt. Jättetort. Det dammar en hel del på sina ställen. 

Jag fortsätter stånka på med mitt tanklöst otaktiska tempo och det känns fortfarande bra, känns som att jag ändå orkar och jag har inga som helst problem med nånting faktiskt. 

Smällen

Efter någon mil kommer vi till ett vattendrag med en flytande brygga över som vi ska åka på, jag tänker inte så mycket på den för jag har fullt upp med att åka fort, och jag har en kille framför mig att titta på. När vi närmar oss ser jag att det är nivåskillnad ner mot bryggan, "ett trappsteg?" hinner jag tänka innan jag ser att det var en ramp ner. Spelade ingen roll vad det var för jag hade inte något av hjulen i på väg ner. Landar i träbrädorna med en smäll och kan bara hoppas att jag inte slog igenom dämparna. Dom gick inte sönder i alla fall. Jag hoppas också att det såg skitballt ut för de som tittade för jag kände mig riktigt badass.

Vattnet

Partiet efter det här var lite spännande genom tallmo, på höga kullar, nästan som en kam vi körde på, men sluttningar på båda sidor. Glest med tall och bra underlag. Det är kul att cykla! Något som slår mig är hur man tappar uppfattningen om sträckan när man sitter i skogen och skumpar. Det är backar och kurvor och rötter att hoppa över. Lite folk att köra om också. Jag brukar ha bra lokalsinne för vilket håll som är hem osv, men jag är helt lost. När jag börjar känna att det kanske är dags att gå i mål snart dyker det upp en skylt med "30km kvar" på. Knappt halvvägs alltså. Det är då, och strax efter det jag börjar bli trött för första gången. Jag kommer till ett parti med grusbackar som tar rejält på mina krafter. Det är nog inte förrän här som jag egentligen börjar bli omkörd av någon. Väl uppe igen börjar krafterna sakta komma tillbaka. Kan inte minnas om jag hade någon gel kvar här, men barsen är slut. Det blir lite asfalt, och jag kommer ikapp en tjej som körde om mig i backarna innan. Hon berättar att hennes vattenflaska skakat lös och den andra hon hade är tom. Jag som inte ens rört min flaska hittills räcker över den och hon blir överlycklig. Vi pratar lite om banan osv medan hon dricker och det ändå är asfalt. Vi håller bra fart, så det här kostar oss inget. Jag tycker att jag druckit bra, både i vätskedepåerna och ur ryggan, så jag har till och med vatten med tillbaka till mål.

Diskot

Jag har fått tillbaka all ork nu så det går att stå på som tidigare, så det är vad jag gör. 

Rätt vad det är dyker det upp en bergsprisbacke med pris till bästa KOM och QOM. Det är separat tidtagning och en speaker med disco och allt. Riktigt kul grej! Att jag var halvminuten efter vinnaren var väl inte helt oväntat heller. Och appråpå det, vilket bra arrangemang! Det är funktionärer på rätt ställen, och rejält med folk i vätskekontrollerna. Jag tycker dom gör det riktigt bra!

Krampen

Vi går in i skogen igen, och det är otroligt få ställen som är så mjuk och lös att man måste gå uppför, typ 3 om jag minns rätt, å¨något ställe blir det så pga att nån framför tappat kedjan eller fått stopp, och på de andra beror det på underlaget. På ett ställe på mig själv, för att jag tappade kedjan. Det är strax efter det pariet jag får krampkänningar första gången.
"Nej!" tänker jag. "Inte, nu!" 

Det är inte ens 20 km kvar. Jag försöker trampa vidare, det börjar krampa, får rulla. Det släpper lite. Har sån tur att det börjar luta utåt, i skogen. Så jag får stå upp och trampa bakåt och sträcka ut så mycket jag kan, det börjar släppa nu. När jag rullat klart så är det nästan helt bra igen, några fler övningar medan det är platt så löste det sig. Jag klarade mig utan att helt skrumpna ihop. Den där tjejen som jag gav vatten ser jag ryggen på nu, hon körde om mig när jag tappade kedjan. Hon kör bra!

Det börjar närma sig, rätt som det är dyker skylten för 10 km kvar upp, är det nån gång så är det nu man ska öka, och det görs det. Det märks att alla tar i mer, satsar mer och vågar mer. Det går mycket fortare helt plötsligt. 

Och på ämnet våga, jag kom på mig själv med att tänka i vissa backar " Oj helvete vad fort det går, kolla vilken jävla sten, kommer jag över? Ja det gjorde jag. Kom igen nu framhjulet, släpp inte här!"
Jag kan ärligt säga, att skulle jag åka där igen, skulle jag aldrig åka så fort som jag gjorde. Det var som att jag inte brydde mig om hur det skulle gå. Sket i prylarna, sket i kraschrisken. Snudd på sket i folk man skrämde upp i nån gran när man bombade förbi. Riktigt så illa var det inte, jag var försiktig när jag körde om och ropade att jag var på väg. Men det hände att jag fick passera genom granriset själv.

Vid 3 km kvar ville jag verkligen ha mer att ge, men terrängen tillät inte riktigt, backigt, trångt och mycket rötter, så jag kände inte att jag kunde köra fortare än jag gjorde. Att vi dessutom fick köra i loopar och slingor där vi mötte framförvarande klungor gjorde att jag tappade lite mentalt. Man ville komma i mål men istället blev det massa utfyllnadsmetrar för att få ihop totaldistansen. Det kändes nästan så. Som den där slingan man själv tar genom stan på väg hem för att få jämna mil. Men här, på tävling? nja, inte jätteballt. Nu är jag ju trött, vill i mål!

Upploppet

Snart framme vid upploppet, bara en liten backe och en träbro kvar. Hoppa ut över kanten på bron? Det är brant utför. Näe, vill komma i mål utan vurpa, tack gärna. Ner för bron och en sista rygg att köra om. 

Jag hann! 

Och där var jag i mål.

Målet

Officiell tid 3:34, och en 679e plats av 1111 som kom i mål. 

Om jag såg rätt, och om det spelar nån roll så var jag 6e bäst i KOM-backen av Gävlemotionärer.

Löftet

Nästa år ska jag vara bättre tränad och starta tidigare. Men nu är jag lycklig!

torsdag 7 juli 2016

Planerad vila / Uppladdning

Har nån typ av vilodag idag, Det händer sällan numer, men träningen har funkat så bra att det inte riktigt går att låta bli. Idag hade jag tänkt ta en promenad när cyklingen uteblev, eller gymmat. Men jag tror jag skippar det helt. Hade så sjukt fina ben igår på Onsdagsrundan med Gävle Cykelamatörer så om jag vilar idag, är dom lika fin i morn? Isf blir det vila på Lördag, och sen en sjuhelvetes urladdning på Mörksuggan i Rättvik. Jag måste sova lite bättre innan också, och äta lite smartare.

Apråpå mat, så fortsätter jag tappa vikt. Hade min första notering under 110kg i morse. En sån där svag notering, som försvinner under dagens intag, men ändå.

Onsdagsrundan igår gick svinbra i alla fall. Stack ut hakan och tog en lång förning efter Hedesundavägen. Stravasegmentet är 5,7km långt och när jag tittade efteråt var vi typ 4st som gjort PB där, varav en QOM. Så jag var fantastiskt nöjd när jag somnade igår. Nästan rusig!

Ska försöka återkomma med några rader i morn med efter eftermiddagsrullet. Kanske provar byta sadel?

Because, bike!

/E

söndag 3 juli 2016

July Grand Fondo

Landsvägspass, bra väder. Bullrunda! Oh!

Var helt jävla körd i benen igår kväll efter 10 mil blöt grusväg. Skriver inte så mycket om det i dag. Rutten är beskriven i förra lördagens inlägg. Det enda nya var en bättre tid i går. Annars lika. 

Ny dag i dag alltså, bättre ben. Känns det som. 
Vi ska till Ockelbo, på nylagd asfalt. Alla är peppade. Vi är 9st som möts vid samlingsplatsen och vi ska hämta upp fler i Stigslund. Off we go! Genom stan med ett gäng cyklister såhär är lite trixigt men det går bra. Vi hamnar på travrakan och jag känner att idag är dagen. Det är idag det blir personbästa här så jag sätter av i nedförsbacken som ansluter till den lilla uppförslöpan som startar segmentet. Det går bra, benen känns bra. Ner i bocken och sittbryter lite. Ser att jag får möte av 2 cyklister, och jag ser också att jag kommer möta dom precis när dom möter tjejen som går på min sida. Stopp alltså. Helvete. Det var den tiden det. Men jag slår av och bromsar in. Hellre ett nytt försök än att vara en douche som måste tränga sig förbi. Jag hade hunnit om tjejen, men då hade jag även varit just den där cyklisten som insändarna skriver om. 
"Varför svider det i benen?" tänker jag. Gjorde jag bort mig totalt nu efter snart en mil? Jahapp, bara att vänta in de andra och rulla vidare. Det är inte bråttom, och vi ska långt så jag hinner kanske hämta mig i klungan. Minns inte hur många vi hämtar upp, men ca 6. Största utropstecknet för dagen är en Specialized Epic som ska följa med oss. Han ville ha revansch från igår när han sprängde sitt bakdäck på mtbdistanspasset. Sprängde! En 2 dm lång reva i däcksidan. Av grusvägsåka bara. Hursom. Nytt däck och pigg gubbe. Vi åker inte skitfort heller så det går att hänga med. 
Lycklig däcksprängare på sin Epic

Känner mig pigg och lite ivrig så jag rullar iväg först, lead by example ni vet. Emma kommer ikapp och vi börjar surra lite medan de andra sluter upp. Vi fortsätter dra, allt lirar bra, vi håller bra fart och det finns ork så vi rullar på i nån mil innan det börjar kännas och jag viker in för att få stöd av nästa gubbe. Från stigslund åker vi Forsby-Milbostigen och Oppala ut på gamla E4. Vi har medvid därifrån och norrut. Här går det fort. Nån pratar om att vi snittar 40kmh på platten, och det känns helt fantastiskt. Vi hinner dra ett par gånger var innan vi kommer till Hagsta och svänger av mot Ockelbo. På ängarna innan korsningen hinner man ana kantvind, vilket innebär motvind till Ockelbo 

"Fri fart upp för backen, vi väntar in vid busshållplatsen efter bron!" 
Jag ligger först i korsningen, först i starten på backen. Drar iväg, hinner 20 meter innan livet kommer ikapp och allt dör. Noll pang idag. Eller då i alla fall. Bara att transportera sig uppåt då. Starkingarna snitsar iväg som om inget hade hänt såklart. Att man ens kan vara så stark? 
Nåja, det är inte jättebrant, men det blåser. Jag tar mig upp till slut. 

Inväntning efter backspurten. Ni ser ju vägen där borta?

Rullar iväg först även här. Nu är det inte jättelångt kvar till fikat ju. Vägen är tyst och fin. Aldeles slät. Vi myser! 
Gruppen samlas och vi fortsätter rotera. Det är här någonstans jag börjar känna av rumpan. Tänker att jag sitter dåligt bara, flyttar mig lite. Det blir bättre för stunden. 
Så åker vi såhär ett tag. Bilisterna gör ett skapligt jobb. De flesta ger utrymme, några ska verkligen demonstrera att dom inte tänker flytta sig. Vi har tur som inte har någon mittlinje att ha som gräns. Backe upp och backe ner, och rätt vad det är är vi framme i Ockelbo. Men det är marknad där idag, så vi tar en omväg för att komma in till fiket från baksidan så att säga. Därför fortsätter vi mot Åmot, det verkar inte vara någon som direkt vet hur vägen går, eller hur långt det är, det vi vet är att det går att åka så. Hursomhelst, vi fortsätter med pargruppering. Har det ens ett eget ord? 
Det tar kanske en mil innan vi svänger igen, mot Ulvsta, här blir det backigt. 
Låååångt där borta syns dom
"Fri fart till fikat!" Jo tjena tänker jag. Ooooooch POFF, så var dom borta.
Tror nästan det luktar lite gummi av dem när dom drar iväg. Rullar på i mitt tempo, det blåser här med och man blir jäkligt ensam med lite avstånd frammåt när det är motvind. Men jag kämpar på. Vi åkte den här vägen åt andra hållet senast. Den var nog inte så lång då försöker jag inbilla mig. Men jag hade tydligen missat en del avsnitt. Tur är det ju då att det finns mycket att se, åkrar och hus, backar upp och backar ner. Jag rullar bra. Rullar ikapp och ifrån många när vi är mer samlade. Försöker stå i många backar och slita på. Jag vill ju ha träningen också, inte bara mysrullningen. 


Jag hinner ikapp Terese mellan 2 gigantiskt gula fält. Vet inte vad det var för något. Det var nog inte chips, eller lin. Något annat helt enkelt. Vi turas om att dra lite dom sista kilometrarna.  Men, ni ser ju vädret? Grymt kul med lite sol, trots blåsten. Bra för brännan och det där. 
Nu är vi framme vid Wij Trädgårdar i Ockelbo.

Värd det var man nog inte, men unna sig går ju. 
Gofika med kaffe. Lite vanligt chitchat om cykel. Nån har tävlat, nån annan ska resa. 
Nån annan har ramlat och jag lyssnar mest. Pratar lite prylar. 
Dags att sticka, toabesök och vattenfyllning är avklarat. 
Vi kör fel och hamnar mitt i marknaden. Nån vill ha langos, men det får vänta. 
Efter lite trixande hittar vi ut ur Ocklahoma och tar sikte på Östanbyn. Här är det betydligt mycket mer trafik, men vi fortsätter i 2 led. Det går bra. Det går inte jättefort, men det går bra istället. Vi håller ihop gruppen bra och alla hänger med. Vi roterar förare bra och allt bara funkat. Motvinden är också med. 

Har ni tänkt på hur det här med att åka parvis är som att speeddejta en kompis? Man kör bredvid nån man kanske umgås med, eller träffar första gången. Man har några minuter bredvid varandra. Vad pratar man om? Varandras cykel kanske? Sin träning? Bakning eller läget i Etiopien? 
Så byter man till nästa. "Hej! Hur många finska ord för alkoholförgiftning kan du?" 

Efter ett tag har man hittar sitt ämne, och då kommer man ju tillbaka till samma. 
"Var var vi? Jo! Gräsklippare." 
Håll med om att det är intressant?

Vägen är fin. Mycket nylagt asfalt här med. Kollar aldrig någon hastighet, men jag börjar sitta illa. Det trycker fel. Antingen är mina inställningar helt off, eller så är jag öm från igår, eller så är paden i mina byxor slut. Nånting är inte bra. Men det går, det går att koppla bort. Jag kommer på det ibland att det känns och undrar nästan vad jag pysslat med för att det inte skulle kännas, jag har ju bara suttit här. 

Vädret är fint, det blåser mindre när vi kommer in i skogen lite och solen skiner. Man riktigt känner hur luften står still och det luktar skog och kåda. Ni vet den där varma skogsluften som stått och blivit rejält uppvärmd. Det blir som en vägg när vi dundrar fram. Det är skönt. En varm vindpust liksom. Det är man inte bortskämd med. 

Vissa bilar tutar på håll för att göra oss uppmärksamma, andra gör sin grej genom att hålla avstånd bara. Jag blir ändå förvånad att det är färre som kör riktigt nära än vad jag trott att det skulle vara. Så det är ju ändå en bra grej. Vi närmar oss Högbo, har nyss passerat Stabäck där katten Stjärt bor. Jag bävar lite för ängarna efter Högbo, misstänker ogynsamma vindförhållanden så att säga. Och så blir det. Från sidan, och frammifrån och från överallt blåser det. Men stäckan är kort så det går att härda ut innan det blåser hål i pannbenet på mig. Nu är vi i Östanbyn och det är spurtbacke. Kommer iväg bra sittandes och gör mitt bästa för att hålla bort dom jagande. Det är inte riktigt att komma först som är grejjen, utan att hålla bort dom andra så länge det går. För dom kommer komma. När man är omkörd kan man låtsas köra på tung växel för mjölksyrans skull eller nån annan bortförklaring för att vara långsammare. Återsamling på krönet och nu flyttar jag fram sadeln lite. Hoppas det hjälper! 

Man pratar om Fri fart till Bäck, men det verkar inte bli något. Fast det blev så. Lite sisådär uppstyrt men det verkar funka. Vi lyckas samla upp alla och hålla bra fart en bit innan nån får feeling och drar iväg. I återsamlingen senare fick vi veta att det var en som stack, så nästa blev helt enkelt tvungen att haka på. Mot sin vilja dessutom så det var ju bara att hålla i sa han. Han var inte glad över det, att behöva hänga på och så. 
Jag och några till hamnade alltså i en bakgre grupp och vi höll vår fart utan krusiduller. Bäckvägen blir kortare och kortare. Efter återsamlingen i Bäck skulle vi röra oss mot morgonens samlingsplats, i grupp, trodde jag. Det höll en bit, men det gick mycket fortare nu. Emma fick för sig att sticka så det blev ett jävla tempo för att hinna med dom som stack då. Åsbyggeby och sen backen upp mot vattentornet, då kroknade hon och blev omåkt. Stack lite väl tidigt för att hinna upp först men hon lyckades nog stressa upp dom andra bra ändå. Nu är gruppen väldigt splittrad och det verkar som det är egen fart hemmåt nu. 
Får sällskap till samlingsplatsen i tron om att några hinner ikapp men det verkar tunnt. Vi tackar för trevlig tur och skiljs åt. Nu är det 2-3km hem och jag känner mig oförskämt fräsch i benen trots det vi nyss varit med om. Och trots gårdagen! Var öm hela eftermiddagen. 
131km och Julis Stravagrand fondo är avbockat. 

Är det onsdag snart?
Tattueringsmotiv kanske?

/E