...fortsättning från Söndagens inlägg
Så, vad händer? Vi försöker väl samla oss lite, hitta nån form av ordning. Det blir jag, Emma och Pär. Och en frilansade Romare som inte var med i patrullen. Han hade inte snöre i hjälmen så han kanske blivit utstött. Vi gnuggar på, turas om att dra. Och här är Emma starkast. Vägrar lugna ner sig och jag blev faktiskt arg flera gånger. Jag fixar inte att ligga sist. Jag tappar för mycket på närmsta rygg för fort. Och det jag tappar blir för mycket på en gång och sen får jag slita hund för att komma in på rulle igen. Att hämta in den där metern tar mig flera kilometer och det tar för mycket på pannbenet av att hålla på så. Av den anledningen ligger jag hellre först, även om farten är densamma. För då är det Jag på ett annat vis. Att ligga sist handlar mer om Dom, för min del i alla fall.
Vi kämpar förbi kalhyggen och slakmotor och det är ganska trist omgivning, och trist väder, så det är ett tungt parti. Vi passerar några och passeras av några fler. Men det går framåt. Jag börjar tänka i banor på att släppa och låda dem köra själva. Jag vill be dom slå av för att jag ska orka med men nånting stoppar mig. Det är ju inte deras business att jag inte orkar, och trots att vi sagt att vi skulle hålla ihop så känns det jättedumt att dom skulle skita i sina tider för min skull. Medan jag sitter där och funderar så tar vi oss närmare och närmare mål ändå. Och det blir Pär som först uttrycker att vi ska lämna honom. Efter hans 5e kedjehopp inom 4 mil så ger han upp vår fart.
Vi har nu kommit till första byn/bebyggelsen efter Nynäshamn, om jag minns rätt och genom hela stället passeras vi av en jätteklunga. När Pär släpper bestämmer vi oss för att försöka hänga med, så det gör vi. vi får öka lite, och kämpa lite extra för att hinna på nån rygg, och det är ganska glest så långt bak i klungan. Det blir lite hoppande mellan rätt rulle att ligga på, och jag får fortfarande slita för att ens hänga med, det ser ut att gå lättare för Emma. Hon ser nästan löjligt fräsh ut och hade nog ett ryck redo närsomhelst.
Hon håller sig längst bak i alla fall, och det går ganska bra för mig med efter ett tag. Nu går det lättare att njuta av omgivningarna och titta på fin cykling i klungan. Efter ytterligare nån mil blir det en depå och vi velar lite om vi ska stanna, men bestämmer oss i sista sekund för att göra det. Skönt att sträcka på benen och fylla lite vätska. Så 2 gifflar en banan och typ 12 koppar sportdryck senare stack vi iväg igen med fulla flaskor. Nu hade även Pär hunnit ikapp, och fått till det skapligt med kedjan, så han hängde på oss igen. Det som väntar härifrån är böljande backar med kurviga krön och det vore jättekul om man haft lite energi kvar så det kunnat gå undan lite. Det var en pina uppför och nedför handlade bara om att återhämta. Det var inte jättekul. Level 2- roligt. En av det svåraste sakerna med nya lopp är att man inte vet vad man har att vänta framöver. Hur det ser ut, blir det mer backar, mer kurvor, öppna fält med motvind?
Att ha den vetskapen tror jag gör mycket för den mentala orken. Nu måste man spara energi för all typ att väg, och det blir inte speciellt effektivt alls. Det blir mer och mer samhälle igen, mer hus. Villaområden och några industrilokaler. Skönt att närma sig stan igen tänkte jag. Fast i samma sekund kom jag på hur lång stan var när vi skulle ut, så det här kunde lika gärna innebära 4 mil som 8km. Min Garminklocka verkade ligga ca en mil efter skyltningen för distansen, så jag hade lite koll ändå.
Kort därpå trasslade Pär i sin kedja i det mesta som har med cykeldrivning att göra. Jag trodde ett tag att han knäckte växelörat, men det klarade sig. Han tröttnade ur rejält nu och det verkade nästan som att han skulle bryta. Nu släppte han oss på riktigt och stannade och mekade en stund. Så jag och Emma fortsatte ensamma, nu med mycket fler solocyklister längs vägen. Några kände jag igen, och andra var nya. Något som var positivt här var att ju närmare vi kommer mål, desto mer orkar jag. Jag vet inte om det var tanken på att snart, inom överskådlig framtid vara i mål, eller om det var gifflarna och all vätska som gjorde det, men jag blev nästan förvånad själv över vilken ork jag fick.
Vi passerade en ensam Skodatjej i en slakmota, och inte långt därpå hade hon samlat på sig 3 till och dom anslöt på oss. Hon gjorde klart på en gång att dom var där och att dom gärna hjälpte till att dra. Så mången kudos till henne för det.
I och med min nyfunna energi och lyckan över att vara tillbaka på förortsgator gick det ganska bra att dra. Att åka fort genom rondeller och förbi refuger, det var lika kul nu som i början av loppet. Så jag gjorde min tid i vinden. Tog mina förningar. Med samma fåniga stolthet som vid vissa träningar hemma. Det är speciell känsla, visst? Jag känner mig stark då. Visst drog andra. Jag växlade av, men i nästa backe orkade jag stå upp och sprätta och då var jag längst fram igen när klungan spreds ut. Så ju närmare staden vi kom desto fortare gick det. Det var hur kul som helst. Vi åkte på påfarter till motortrafikleder, över stora broar och överallt där man aldrig någonsin kommer få vara som cyklist igen. Förrän nästa år. Hela arrangemanget hade varit toppen hittils. Blev lika imponerad i varje korsning över vilket jobb funktionärerna och poliserna gjorde. Det var helt fantastiskt att se. Vi hade en incident med en bil i en rondell, men såhär efteråt är det knappt något att ta upp känns det som. Helheten väger över med råge. I och med att banan tätnade lite så blev åkningen om möjligt ännu roligare. Jösses vad jag var nära många staket på slutet, och hur många refuger hade jag inte behövt ta i mitten, ni vet när det är ett övergångsställe mitt i? Där hade jag behövt åka för att behålla linjen. Men det vågade jag inte så det blev till att bromsa istället.
Om det gick lite för fort och jag åkte över min förmåga?
Ah, kan man säga!
Om jag hade tur som en tokig som inte krokade i nånstans?
Korrekt!
Om jag kommer göra om det nästa år?
Garanterat.
Jag passade på att stå på lite i dom partierna, dom lite trixigare och superroliga. Så slog jag av lite och väntade in Emma och Skodatjejen varefter. Nu var Emma krokig, och det sa hon, så då är det sant. Men det gjorde inte mig något. Jag var pigg som jag vet inte vad men hade lovat att vi skulle åka i mål tillsammans. Och pallplatserna var redan fyllda så vi hade inget att kämpa för. Fick min första krampkänning i en sån där kurva där det höll på att gå åt helvete. Fick luta skarpt vänster, och därför slappna av lite i vänsterbenet för att parera lite, då small det till i innerlåret. Vilket bett! Knepet blev att trampa lite genom alla kurvor istället. Då gick det. Nu var vi på sista stora bron innan högersvängen in på start-rakan. Vi skulle längst ner på den och vända, innan det blev upplopp. Hade vi haft Champagne hade vi druckit den då. Nu var det bara mysrulla bort mot vändningen. Jag försökte ändå tala om för tjejerna att det skulle bli en spurtfight. Dom verkade lagom sugna på det. Jag tänkte ändå göra det, för att se vad som fanns kvar. Det fanns lite kvar. Kanske inte min snabbaste spurt, men det var vad som fanns kvar och det är vad som räknas.
Vi gav vad vi hade och det var top2 över årets bästa curlybarsesh.
När öppnar anmälningarna igen?
/E
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar