måndag 17 april 2017

Mallorcaresa

Hej på er,

Nyligt hemkommen från Mallorca. Min första resa dit, och min första cykelresa utomlands överhuvudtaget. Försökte hålla ner förväntningarna inför, för att inte bli besviken på något. Mina förhoppningar var att få ihop 100 min, och att åka till Sa Calobra. Lyckades inte med något av det, men jag hade en otrolig resa ändå. Fick ihop 69 mil och 5900 höjdmeter så det får jag vara nöjd med för att inte riktigt vetat vad jag gav min in på.

Jag och rumskompis Jocke påväg in i Petra
Det blev några plattare rundor och några med lite mer stigningar, där även dom platta turerna är rejält backiga med Gävlemått mätt. 10 platta Mallorcamil kan ändå ge 1000 höjdmeter, medan 10 backiga grusvägsmil hemma kanske har 3-400. Och en backig Mallorcarunda har allt från 1200 till "alla"
höjdmeter som går. Första värre backen kallas Militärbacken, troligen för att den passerar genom nån sorts militär anläggning. Dels är lutar det mycket bitvis, och det är långa sträckor med lutning så det blir utmattande genom lång tid. Och något jag upplever extra svårt är att disponera orken och kraften när man inte vet hur vägen ser ut kommande kilometer. En backe i den kalibern kan ha många slakmotor längs en bergvägg, ett par kortare serpentinsvängar, och sen en längre slakmota igen  till bergväggen bredvid. Dvs det blir en del variation, en bra grej. Men samtidigt svårt att lägga upp taktiken. Så det behövs nog lite teknisk och taktisk erfarenhet för att ta sig upp för dom här backarna med lite bättre tider.

Aldrig känns 5km så långt som när det bara är uppför
Träningsmässigt är det väl både och egentligen. Att ligga i zon4 25% av en 10-milsrunda är väl okej, men jag möter ju aldrig dessa backar på mina lopp hemma, så det är ju inte 5km klättring jag behöver vara duktig på. Men att kunna hantera hög puls och mjölksyra länge är ju något man inte kan bli för bra på, så det är ju också en bra grej. Alla timmar i sadeln är väl bra timmar antar jag. 

Upplägget för resan var ganska avslappnat, vi bodde med halvpension i Can Pastilla, med 75m till stranden, 100 meter till cykeluthyraren och 15 min i taxi till flygplatsen. Jag själv hade inget program att följa, så jag var kunde hänga med på vilka turer eller utflykter jag ville och samtalsämnet på middagarna var ofta följade dags runda. I och med att jag inte hittar eller känner till ön alls så var det bara att ta rygg på de som hittade. Och det fungerade bra. Det var lite kul att ge sig ut och inte hitta, vi fick stanna och titta på kartan ibland och det var inget konstigt med det. Så varför känns det lite skrämmande att behöva göra det i hemtrakterna? 

På väg till Llucmajor och vidare till Petra
Men några dagars distans till resan känns benen helt förstörda och jag orkar inget på cykeln men det var helt fantastiskt att vara där och det var värt allt slit.

Tänkte att jag avslutar här, så kanske det kommer ett inlägg till med lite mer tankar om resan senare. 
Tack för er tid! 

/E

onsdag 15 februari 2017

Förlåt!




Förlåt,

Men jag orkar inte med all prylhets som råder runt cyklingen.
Jag orkar inte ha koll på alla must-have´s.
Jag orkar inte ha koll på alla klädmärken.
Jag orkar inte ha koll på alla uppgraderingar på komponenterna.
Jag orkar inte ha koll på alla dämpare, alla däck, alla ramar.
Alla hjälmar, skor, glasögon.

Alla hjul, alla styren, alla nav.
Ekrar, lager, trissor, vajrar.
Väskor, verktyg, slangar eller patroner.

Kan vi inte bara cykla?

-

Visst, jag hycklar lite nu, nog googlar jag också, letar saker. Men jag orkar inte hålla mig uppdaterad på allt. Jag letar information när jag haft sönder något jag behöver byta ut. Eller byta ut något jag haft bort. Och ja, jag har också onödiga lyxprylar eftersom det är kul med prylar. Men det är ett högt tryck på att det ska bytas ut saker bara för bytandets skull. Och det är ganska stressande, i alla fall för mig.
Mountainbikepodden säger det ganska bra, även om dom själva hetsar en hel del på nya prylar.
Men; "Bara för att det finns nya prylar, gör inte det att mina gamla är sämre".

Självklart kan man ha prylarna som intresse i sig, att man gillar att leta och läsa på, och det är ingen dålig grej. Det är ju er jag frågar när jag själv inte orkar hålla på. Men ja, jag vet inte. Det blir mycket ibland. Eller är jag bara gubbgrinig och varmväderstörstig?

/E

lördag 28 januari 2017

Cykelhög!


Blev lite rädd för att cykla ute efter senaste tidens frusna försök. Det kändes inte alls roligt helt enkelt, och ju mer man minns tillbaka på det, desto kallare inbillar man sig att det kommer bli.
Så i lördags var det tänkt att jag skulle ut, köra lite stigar på Norrlandet. Det försov jag mig till, fick jag höra hela söndagen. Men, det var så fint väder så jag fick ta tjuren vid hornen och sticka ut ensam istället. Bara för att komma ut. För sakens skull. Och vad roligt det var! Hur mycket kraft som helst, hur mycket grepp som helst, hur mycket sol som helst!


Vi har väl alla dom där partierna man ser, eller känner igen där man vet att "Nu kommer mjölksyran hugga till, närsomhelst!", men dom kom inte, inte där jag trodde. Det gick att mata på ändå och det var helt underbart. En upplyftande känsla att bli förvånad av sig själv på cykeln, nästan åt så att man undrar Vad är det som händer, varför stumnar jag inte?!


Den känslan, ihop med att jag blivit bekväm med greppet i dubbdäcken gjorde att jag kunde utnyttja dem bättre, och vad roligt jag hade på dom isiga stigarna jag var på. Det gick att köra fort, och jag orkade köra fort. Helt otroligt roligt! Så med dom 2 mil jag fick ihop var känslan inför söndagens distans på topp!

Magnus Eriksson från GCA
Söndagspasset skulle bli ett distanspass, lite lugnare och längre. Runt Öjaren mot Högbo var tanken. Jag gillar den turen. Fina vägar i fin natur. Små lugna grusvägar. Vi blev 4st, jag, Johan, Chrille och Magnus. Det är lite kul att träffas sådär, man ses nästan enbart på cykelturerna, så går man igenom varandras träning. Hur man tränar, hur det går och lite vad man har för tankar med sitt upplägg. Det skiljer ganska mycket mellan alla man cyklar med, hur dom tränar och vad deras mål är. Det blir mycket att ta in, och man får sålla ganska bra mellan alla olika teorier. Men det är lite det som är tjusningen också.

Notera underlaget. Hur bra?! 
Vi slingrar oss fram mellan kurvor och krön och solen är verkligen på bra humör den där dagen. Det hade nog inte kunnat vara bättre väder och jag verkligen känner i hela kroppen hur mycket jag behövde den där cykelturen. Träffade mitt i prick med kläderna, bara en sån sak! Efter en stund kommer den obligatoriska frågan, var fan är vargarna? Och alla andra djur? Hur många vargar har sett oss som vi inte har lyckats se själva? På fråga C kan jag svara att Jag vill inte veta.


Sommarens planer diskuteras. En av oss ska tydligen köra Swiss Epic. Den räven. Är det något lopp jag har på min Bucketlist är det det. Men det är krävande något så in i... och det kostar! Bara startavgiften är över 15 lök. Men nån gång ska jag åka. Kanske inte ens är i tillräcklig form till sommaren. Vi har nu cyklat genom skogen från Sätra till Oslättsfors och ska fortsätta till Smörnäs och sen vidare mot Ockelbovägen.


Det är lite större väg nu, men ingen trafik och helt perfekt underlag. Stenhård snö och plogat så dubbarna biter precis som bra som man någonsin kunnat hoppas och det är bara ett par minusgrader. Helt rätt för vintercykling med andra ord.


När vi kommit ut på Ockelbovägen och tagit oss en bit ner mot Högbo tog vi av från vägen och ut på sjöisen som är där. Nån har plogat en liten bana som vi testade. Det var inte helt blank is men det var häftigt ändå. Plant och slätt! Nu har vi vänt tillbaka mot Gävle kan man säga, så det blev motljus en stund nu.


Efter lite bulle och kaffe i Högbo åkte vi genom deras anläggning och tittade på stigarna, om det skulle gå att åka där eller inte. Passade även på att byta tröja och det var ett smart drag kändes det som. Man kommer igenom hela området och ut på Bäckvägen, för att slippa åka efter den så långt. Den är så otroligt tråkig! Framme vid Hådevägen var vi lite tveksamma om det skulle gå, det var inte plogat och låg ett par cm orörd snö i några gamla hjulspår där, men vi testade. 
Vilken nitlott! 


 Kaxig som man är skulle jag åka först, och dra mig baklänges vad tungcyklat det var. Efter dom första 100 metrarna med skare på den orörda snön hoppades jag att dom andra skulle ropa och kräva reträtt, men ingen sa något! Och om inte dom ville vända skulle fan inte jag ge upp först, så det var bara att bita i fast jag inte ville annat än att vända. Det skar och studsade och slirade. Fruktansvärt svårt, men samtidigt bra för balansen. Efter ytterligare några hundra meter kommer man till en längre backe, och på toppen av den hade jag min högst nådda puls någonsin utomhus på cykel. Det säger mig en hel del om hur krävande det var.

Vi hade nu någon mil framför oss med den här typen av underlag. Och mitt i möter vi 2 dårar...på cykel! Vilket jäkla folk det finns. Som släpar sig ut i den där skiten på cykel. Dom ljuger och säger att det blir bättre bakom kröken så vi ljuger tillbaka och säger att det blir det bakom krönet. Det blev faktiskt lite lättare, att åka i deras gamla spår gjorde rätt stor skillnad. Vi kämpade oss vidare i alla fall, och efter en vägbom långt bort var det mer uppkört, så sista kilometrarna var lika njutbara som dom första. Vi fick runda av på topp med andra ord.

Lycklig idiot

När jag kommit hem och varvar ner lite var jag helt hög på cykling hela kvällen. Har nog inte känt mig så upprymd någonsin tror jag, inte av cykel. Möjligtvis på 100-Cyklister eller Velothon i somras.

Det var en sällsynt känsla som verkligen är värd att jaga.

/E

tisdag 10 januari 2017

Vintern rasar ut bland våra fjällar!

Hej!

Plusgrader i Gävle idag. Dvs vår! Någon dag i alla fall. Men, det gör ju inte att jag ser mindre fram till Mallisresan för det. Jag har många runt mig som varit dit förr som berättar det ena och andra. Min pappa har besökt ön säkert 10 gånger nu och berättar massor, men trots det vet jag inte alls vad jag har att vänta mig. Jag vågar mig på en kvalificerad gissning tänker att det blir, Underbart. Men det blir säkert bättre än så.

Har bokat mig en Ultegrakittad Ridley som tjänstevapen under resan. Bara en sån sak. Kolfibercykel. Det blir något nytt. I värsta fall kommer jag gråta av att behöva bestiga min härk när jag kommer hem men det får vi hantera då. Först ska vi göra en sjuhelvetes massa höjdmeter på Mallorca. Jag kommer vara redo.

Ridley Fenix SL 

lördag 7 januari 2017

Kramp - kan vi vara kompisar?

Tjingeling.

Det blir inte så mycket gjort här på bloggen nu. Jag vet inte varför för tid är det enda jag har.
Tränar på som jag ska osv. Försökte mig på ett jättekorkat försök att sätta lite PB:n på gymmet i måndags. Kanondåligt förberedd, borde inte gjort det alls. Landade på 5kg ifrån personbästa i både böj och mark, dvs 110 resp 145.
Nog om det.



Katja undrade vad en rimlig tid på Cykelvasan vore som "rookie", och det första jag kom att tänka på var KRAMP. Nu tror jag att hon gott och väl rullar in på under 4 timmar med gott humör på sin CX. Om hon slipper kramp. För det gjorde inte jag.

Mitt målgångsspurt på Vasan. Strava ljuger med watten. 

Så vad vet ni om kramp? Varför får man det? Var gör man åt det? Funkar tabletterna? Kan man lura bort den om man väl hamnat där?
Vad jag förstår så vet man inte så jättemycket om det. Och att det inte riktigt finns några nyckellösningar på problemen, och att det är mycket individuellt?
Jag ska inte säga att jag är påläst här, utan nu är det broscience och lösa internetrykten.


Min egna teori, baserat utifrån när jag själv upplevt det, och omständigheterna runt dom tillfällen jag drabbats är att:
Man får kramp när man är i slutet av vad man orkar, kroppen börjar stänga ner och säga ifrån. Man börjar bli ordentligt slut. Jag körde 3 rejäla lopp i sommar, Fjällturen, Mörksuggan och Cykelvasan.
Alla 3 loppen hade en målgång inom 10 minuters-spann. dvs, mellan 3:31-3:41. men det skiljer 3 mil mellan längsta och kortaste lopp.

Fjällturen, det jobbigast jag gjort på cykel hittils. Kortaste av de 3, ingen kramp.
Mörksuggan, väldigt intensivt vad jag minns. Mittendistansen, krampkänningar nånstans vid sista milen om jag minnsrätt. Dvs i området 62-72km
Cykelvasan, relativt lättkört, hög intensitet pga hög fart. 94(?) km. Kramp ungefär sista 2-2,5 mil. Dvs 70km ungefär.
En Kolforsen-runda. Vi ska svänga där framme, ser ni det? :)

Slutsatsen, Krampen följer med distansen, och du kan flytta upp den gränsen. Jag själv kommer försöka "träningstävla" på längre distanser än jag tänkt tävla.

Notera nu att det här är inget vetenskapligt utan självupplevt, så källa: internet gäller.

/E

söndag 25 december 2016

Vintercykling, vem försöker vi lura?!

God Jul på er!

Skulle skrivit det här igår, när jag var argare och mer utsatt egentligen, men nu blev det såhär.

Alltså, cykla ute, på vintern. Vad håller vi på med? Vem försöker vi lura?
Det är kallt, och blött, och blåser troligtvis från alla håll samtidigt. Det är halt, förmodligen.

Jag är egentligen inte en kille som fryser av mig. Använder inte jacka till vardags, och har mina sneakers året runt. Men efter 2-3 mil igår, och 5 mil idag. Damn! Jag blir skitkall och ingenting blir roligt längre.
Jag har köpt allt som står att jag ska ha på mig, en syntetlinne i närmast, ett dhb, nå baselayer-aktigt. En windstoppertröja ovanpå det, sen en 2-lagers ulltröja på det, och en vind och vattentät jacka högst upp. Har läst att det är det som gäller, och tjejen på XXL menar att det var så jag skulle ha. Tröjan hon sålde mig var 2-lagers, just av dom här anledningarna.
Benen jobbar i ett par flossade bibs med överdragsbyxor som ska palla neråt 10-grader, minst! Nu är inte benen något problem, men så ni vet.

När jag vevar runt i det här och tycker att jag är genomkall undrar jag ju, ljuger ni för mig?
Är ni lika kalla men säger att ni har roligt, bara för att? Det är det jag tror. Ni biter ihop bättre än mig.
Man läser överallt på nätet att den och den tröjan håller dig varm och torr hela turen, eller en jacka som gör samma sak. Skojar ni med mig? Kan ni komma hem TORRA efter en tur ute på vintern?
Ni är alltså inte direkt sjöblöta och jobbar mot klockan för att hålla kylan borta?

Idag hade jag inte linnet, utan windstoppern underst, en ulltröja och dubbellagertröjan under jackan. Klarade mig bättre, men inte bra. Och det är ju inte ens kallt ute.

Näe hörrni. Nu skärper ni er och erkänner att ni fryser som fan men lyckas hålla masken bättre än mig.


onsdag 7 december 2016

Dom ropar på dig!


Ni vet dubbdäck...?
Dom där knottriga som gör att man inte slår sig på lilla rumpan när det är halt ute?
Har ni tänkt på vilket liv dom för när man cyklar med dem? Låter hela tiden!
Har ni någonsin reflekterat över vad det är som låter?

Det är små Vildvittror som bor i dubben. Och dom pratar med en, alla samtidigt. Det är därför det låter så mycket. Dom berättar om cykelturer som ska komma, och om legendariska turer som har varit. Om andra som cyklat samma stig fortare, eller långsammare. Dom kallar en för fula saker och gör allt för att man ska hamna ur fokus.


Så mellan dom fladdrande skuggorna bakom grenarna i skogen ropar dom på dig. 
Vad klen du är! Vad långsamt det går! Orkar du inte mer?! Åk hem, du är slut! Det är ingen idé att du försöker mer, det blir aldrig bättre! 
Dom för ett herrans liv, men rätt vad det är är man nere för backen och det är dags att vända upp igen, och då blir dom tyst. Man hör lite skrap i gruset som mest bara, grus mot däck-ljudet. Inget annat. Då är dom på min sida och gör sitt jobb. 

För det är jag som bestämmer.