Batterifyllning

Smutsen i ansiktet får man på köpet

Var ut en stund på eftermiddagen och bara mysrullade. Visade en vän grusvägen ut till Böna Cafe, som fortfarande är öppet. Och jösses vad fint det var där idag. Färg, exakt överallt. Solen stod lågt, och träffade allt. Det är svårt att hinna ut nog mycket för att kunna ta del av allt som händer i skogen nu. Men dom gånger det händer så gäller det att ta tillvara på det. Idag var en sån dag.
Fotade lite, så det dyker väl upp lite bilder här och där framöver.

Annars går all träning bra. Landsvägsåka i morn och MTB på söndag.
Köpte en ny hjälm för ett tag sedan. En Giro Trinity med MIPS. Det är den jag har på bilden. Hittills verkar den riktigt bra. Har inte ramlat en enda gång sedan jag köpte den så det är väl ett bra betyg?

Trevlig helg på er!

/E

Rekordspinning

Tjipp!

Lyckades hinna med 2 timmars träning idag, 30 minuter överkropp på gymmet.
Hantelcurls. sittande rodd, dips, triceps pushdowns och en bröstövning i maskin. Ganska bra fokus och kontakt trots stressen, för efter den halvtimmen var det dags för 90 min spinning, och det är den som rubriken avser. Jag har aldrig kört ett så långt spinningpass någon gång. Visste inte vad jag hade att vänta mig, men jag tänkte att dom där extra 30 minutrarna på spinningcykeln kan ju bara inte vara skillnad på liv och död, väl?
Det gick bra! Loggen finns på Strava här bredvid. Första gången någonsin jag blev blöt i skorna av att cykla när det inte regnar.

Annars är jag rädd att morgondagen blir lite trist vad gäller pangben, det blir nog mera aj-ben. Träningsvärken från gårdagens medeltunga benpass har inte blommat ut än, och det lär ju bli konsekvenser av dagens eskapader med, så morgondagen blir ju spännande. Sen är det dags på fredag igen. Benpass, medeltung. Kommer nog film på instagram från det.

Har mer eller mindre bestämt mig nu också, för sommarens mål. Jag ska fan fixa Cykelvasan på under 3 timmar. Det kommer blir ett herrejösses jävla hästjobb att kapa 40 minuter, men fyfan vad roligt jag ska ha när jag tränar för det. Det lär bli tungt nå fruktansvärt, men att kapa 10 minuter, ner till 3:30, vad är det att sikta på, och vilken tramsträning sen. Näe, högt mål. hård träning. Okej, säg att jag inte klarar det, att det blir bara 3:15, då är inte det heller en skit-tid.
Inte med "mina förutsättningar" som det så fint hette i somras. Det kommer bli en hel del seedningslopp och landsväg fram till dess med.

/E

Långt länge och långsamt!

Långt länge och långsamt! 

Träffade min PT i onsdags. Vi gick igenom mina mål med vinterträningen och mina möjligheter att nå dem. Så nu har jag ett nytt schema att följa, men fortfarande ligger den mesta planeringen hos mig. Bara det blir en utmaning, att lyckas planera. Det är verkligen en brist jag har. Har all tid i världen, så problemet är bara att bestämma, vilka dagar ska jag göra vad? 

Cykel + väder = cykelväder

Helgcyklingen gick rätt bra, utifrån nya upplägget. Tanken är nu att distanspassen ska bli långsammare, maxpuls 140. Lika långt, eller länge, men långsammare.
Så nu är det slut med landsvägspassen med GCA för i år. Visst, man behöver inte hänga med i alla ryck, men är det gruppkörning så ska vi väl köra i grupp? Inte fri fart i 9 mil. Då kan jag ju lika gärna köra ensam. Lördagen blev bara 3 mil, men långsamt. Hade behövt köra längre, men var ut och testade hur det skulle kännas, och hade planerat hinna gymma också. Det var skönt ändå. Bara lulla på, prova nån stig, vända och åka tillbaka. Prova nån annan. Se sig omkring lite. På något vis så slutar alla dom där rundorna hos mammas kaffebryggare, men det gör inget.
Söndagen blev några varv i Hemlingbybacken och intervaller. En timmes cykling och en mil sträcka, men 7 pulshöjare och massa flås. Så det är jag nöjd med.

Tycker mig ana en CX-bana här... 

Känslan för höstens träning är riktigt bra just nu. Det kommer bli kul. Hittar jag bara lite rutin i styrketräningen kommer det där bli skitkul. Har ett 3 veckorsprogram som jag ska rulla på, så första veckan blir väl mest att hitta vilka vikter som är lätta/medel/tunga etc. Men allt det innebär gym och styrketräning och det är kul, så det kommer gå bra.

Nu börjar min tvätt-tid/vilodag...

/E

RR..ocklunda

Har hört en hel del gott om det stället. Rocklunda, i Västerås. Dels genom folk som varit där, och dels genom folk som hört om folk som varit där. Alla säger samma. "Bra skit!"

Så, med traktjobb i närområdet kunde jag inte låta bli att ta med cykeln för att testa. Skulle bli mörkt innan jag hade hunnit dit så en pannlampstur var att vänta. Helt okej, jag är inte rädd. Tror jag.

Måste erkänna att jag hade mina bryderier innan jag kom dit, så som jag kan ha när det är nytt. Inte för uppgiften i sig, vare sig det gäller jobb eller fritid. Det fixar jag. Cykla är cykla, jobba är jobba. Men det andra. Hur ser det ut, var kan man byta om? Hur hittar jag starten? Det är inga stora frågor alls, men tillräckligt för att ställa till bekymmer för mig. Nu hade jag tur, och det har man ju kanske oftare än man vill veta med sig, men jag hittade dit. Allt såg bra ut. Gjorde en chansning på var starten skulle vara. Den föll väl in så allt klaffade. Hade bibs på under jeansen så jag fick dra på överdragsbyxorna i skåpet på firmabilen. Fördelen med storjävla servicebuss, skulle kunna haft en isolerad ombyteshörna där inne och ändå ha kvar alla verktyg.

Rullade till start, hittade skyltarna om MTB nästan på en gång och drog iväg ditåt. Första intrycket var bra, inte alls stenigt som det var sagt. Och jag skulle akta mig för den där "branten ner mot vägen". Det gick kanon att hålla lite fart, det kändes inte som att man behövde ha spårvalen i ryggraden för att få bra tider. Inte än i alla fall. Det var som sagt mörk, och lite svårt att hitta bitvis. Som tur är gick MTB-spåret och natt-trail-spåret på samma stig. Så deras reflexer syntes i mitt lampsken. Första varvet åkte jag fel, hamnade bakvänt och fick börja om. Men vilken stig!
Stenhårt packad jord/sand. Och ganska stora stenar, men placerade så att det ganska enkelt går att ta sig runt eller över och ändå hålla bra fart. Det blev bra flyt trots alla stenar, och jag brukar inte gilla stenar.

Andra varvet, åkte rätt. Ett tag. Men stannade upp, åkte tillbaka och gissade. Gissade rätt och hade bara missat hundra meter stig. Det fanns en annan brant backe. En sån där brant som man inser först mitt i hur brant den är. Med tillhörande rötter, stenar och drop i. Jag vågade som fan och hängde över bakhjulet med 1 finger på varje broms. Kom på mig själv med att gny ganska högt på väg ner, och det gör jag verkligen bara när något är på gränsen. När jag känner att jag håller på att tappa kontrollen eller inte alls kan påverka längre utan bara får åka med. Så blev det. Alla 3 gånger jag åkte där. Klarade jag första, så klarar jag nästa, och nästa tänkte jag.

Tredje varvet, åkte rätt, men fick stanna upp och se mig om på flera ställen där stigen viker av 180 grader upp på en klipphäll, eller ner för en annan klipphäll, så det var lätt att missa dom svängarna. Speciellt på hällar, där det inte blir någon stig att följa. Stannade upp och tog om några hinder, tittade, funderade och försökte. Klarade inte. Åkte vidare. Fick mig en timmes cykling av bästa kvalisort.

Hit ska jag verkligen åka igen, och jag tänkte försöka få med mig några kaxpellar hemifrån som tror dom kan åka på stenhällar. Om dom har rätt så får jag en lektion, om dom har fel så får vi lite bra filmklipp. Men kul kommer vi ha!

Måste det verkligen vara kul att träna?

En del man pratar med som inte tränar, eller som kanske säger sig behöva göra det menar ofta att det inte är kul. 

Det är tråkigt, finns inga roliga träningsformer etc. 

Förr höll jag med dem, och tänkte att; 

"Men vad synd, har du provat ditten eller datten? Det är ju ganska skoj eller varierande" 

eller vad jag nu kunde hitta på för att få dem mer motiverade. 

Det kunde vara alla möjliga förslag från min sida. Lite utifrån vad dom sa sig tycka var roliga aktiviteter. 

Men är det verkligen så, behöver det vara kul, eller blir det roligt? 

Behöver man kanske bestämma sig, att nu fan kör jag. Köper några pass i grupp tex, ser sina resultat och börjar gilla det i efterskott? Behöver man gå ner några kilon, eller jobba upp lite styrka så lita på processen. Det ger ju resultat om du ger dig fan på det. 

- Det kommer aldrig vara kul att flåsa lungorna ur sig mellan kettlebellklustren. Men att byta ut kula till en ny färg och göra enhands-swingar är kul. 

- Det kommer aldrig vara kul att göra backintervaller i Hemlingbybacken på mtb, men att krossa förra månadens PR med 12 sekunder kommer vara bäst i världen. 

- Det kommer aldrig vara kul att tveka längst ner i benböjen när det ligger 1.3x BW på stången. Men att reppa med fjolårets jättetunga PB kommer göra att man svävar hem. 

- Det kommer aldrig vara kul att ligga 50m efter alla andra cyklister på grusvägen på Lugnt distanspass. Men att  kunna glida in på närmsta LBS och köpa XL-bibs utan att prova dom är värt allt. 

Så fundera inte så mycket. Gör det bara. Det kommer vara värt det. 

Högbokåsan-rek

Hoj hoj.

När jag skriver det här är det lördag kväll, och jag har precis kommit från gymmet. Klockan är 22;40 och jag ska snart gå och sova. Det är landsvägsdistans i morgon. Vi ska beta av Oktober Grand Fondo på Strava.

Var upp till Högbo MTB-Arena idag och kikade på spåret dom skulle åka i dagens tävling Högbokåsan. Jättekul grej, men jag kände inte att det var något för mig just idag. Tävlingen i sig är som en rallytävling, med specialsträckor bestående av stigar, och sen transportsträckor mellan dem. Så det är bara på stigen som tiden räknas, grusvägen fram till nästa stig är fridlyst så att säga. Nu skulle man åka hela varvet en gång på eftermiddagen, och sen en gång till på kvällen så man blev tvungen att köra med lampa. Spännande koncept! Ni som kör mtb med lampa vet ju hur det är, men för er andra kan jag säga att det blir en helt ny grej. Den där vanliga trökiga hemma-stigen som ni åkt 200 gånger blir en helt annan stig, alla skuggor från rötter kommer lura er, alla kvistar eller buskar kommer se ut som mycket värre hinder än det är, eller tvärt om, mörkret gör att ni missar dom där sakerna ni annars är rädd för, och så vips har ni tagit er förbi det där stället där ni alltid tvekar annars. Utan att ens komma ihåg var det var. Det är verkligen en grej att prova!

Nu var vi ju runt och kollade och provåkte några sträckor innan tävlingen och det fanns partier jag verkligen inte skulle vilja åka med lampa, dom var verkligen svåra för mig i dagsljus, så lampan hade nog inte varit till fördel just där. Och absolut inte med tävlingspuls. Nej. Inte idag.
Eftersom vi inte hade bråttom kunde vi stanna och prova olika spårval, gå tillbaka och prova igen. Stanna upp och prata igenom hur det såg ut och var man borde åka. Lisa som var med skulle köra, och även Anders. Så dom hade ett syfte med det. Jag, Malte och Magnus var bara där för cyklingen. Och det var kanonbra cykling. Jag gillar egentligen inte när det är för tekniskt, men det går bättre och bättre och det blir lättare att acceptera att det ligger stenar i vägen ibland, och det går bra att åka över eller runt dem. Så jag antar att jag blivit lite bättre på att cykla teknisk stig, helt enkelt.
Loggade rundan, men det var verkligen inte därför vi var där. Och det är faktiskt otroligt skönt med dom passen. Bara lalla runt. Svettig blir man ju ändå. Obligatorisk fika på Gruvstugan när vi var klara sen innan jag åkte till firman och tvättade cykeln. Höll på en timme! Nu är den ren. Inte Kihlman-ren. Men ren.

Ibland är det mörkt också.

Okej, så att glömma ta medicin några dagar gjorde ju inga underverk med mig kunde jag konstatera.
Har tagit medicin hela veckan, och det har inte varit speciellt mycket bättre.

När jag började medicinera så blev det klart ganska fort att det skulle kunna komma att förändra den jag var och sättet att se på många saker skulle bli annorlunda. Nu såhär 2 år senare kan jag berätta att så blev det. Det är så många tillfällen som jag agerar på ett helt annat sätt än jag skulle gjort förut. Väldigt sällan på ett bättre sätt skulle jag vilja säga. Det är mer humör i mig nu. Mycket mer. Jag har alltid sett mig själv som ganska lugn, men jag är nog inte det längre. Jag brusar upp och fräser åt folk ibland som jag aldrig skulle gjort förut. Oftast är det åt folk jag ändå är ganska bekväm runt, men det är inte okej alla gånger för det. Mailar kollegor med stora bokstäver och fula ord så dom svarar med "Vi ska prata om din attityd på måndag". Skulle aldrig hänt för 2 år sedan. På ett vis är det väl bra, att jag säger ifrån mer, men det går ju att göra lite snyggt för det.

Jag är mer lättretlig också, blir förbannad ungefär alla familjemedlemmar utan några egentliga orsaker. Ofta är det dom där sakerna som bara dom gör. Och som jag skulle sakna något fruktansvärt om nån av dem gick bort eller så. Ni vet dom där specialarna som bara den personen gör. Just dom sakerna kan jag bli arg på. Dom har ju inte gjort något fel, vad håller jag på med?

Kan ibland hitta mig i situationer där jag är precis tudelad. Den ena sidan står liksom och tittar på när den andra sidan sätter igång med någon jättekorkad och nästan paranoid tankebana. En sån där hittepå-pryl som knappt manusförfattare hittar på. Det är som 2 personer, den ena filmar. Det är den lugna sidan, Den andra sidan, lite mer stökiga, säger rakt in i kameran, "Kolla nu, nu fan ska jag fucka upp det här så in i helvete" och sen är det igång.
Jag vet att sakerna jag tänker är helt uppåt väggarna, men jag kan inte låta bli att älta dom. Och för varje varv jag snurrar det i huvudet blir det mörkare och mörkare. Och till slut måste jag ta vägen med det någonstans, måste få ut det. Ofta till personen det innehåller, för det är ofta om personer. I hopp om att få några lugnande besked. Tips från coachen: Gör det inte. När det väl kommer ut är det så jävla mörkt och jävla inlindat att man knappt vet vad fan man vill säga ens. Så medan han med filmkameran lugnt och tittar på håller den andra jäveln på att skaffa sig ovänner på löpande band. Och det är så tydligt från den lugna sidan med, när man ser från det håller. "Sådär kan du inte tänka, det där vet du inte helt säkert". Spelade ingen roll, den andra sa det ändå.

Jag vet inte om jag är ensam om att uppleva saker på det här viset, eller om ni andra också har det såhär, men jag tycker det är jättesvårt att hantera. Och jag skulle vilja skylla allt på medicinen, det vore lättare, även om det egentligen inte förändrar något. Jag känner ju ändå dom här känslorna.
För vore det inte medicinens fel, så vore jag som person helt jävla hopplös. Det skulle inte alls vara något kul, om det här var jag. På riktigt jag. Istället för något som blivit av medicinering och som kanske inte är färdigt.

Ibland undrar jag om det ändå var bättre förr, innan allting. Om det är värt det.
Satt på spinningcykeln hemma igår kväll. Körde lite intervaller och det är väl jobbigt som det ska vara. När jag var klar och skulle duscha kom allt man kunna trycka undan tillbaka. Det verkligen sköljde över mig och jag visste verkligen inte vad jag skulle göra. Jag hoppade upp på cykeln igen och körde 30 minuter till för att försöka lugna mig. Locka fram mer endorfiner. Det funkade, men det dröjde en stund innan det började släppa. Det är väl ändå inte riktigt så det ska vara. Nu är det inte jättelångt kvar till nästa dos testosteron, jag vet sedan förr att sista veckan innan har varit skitjobbig. Det kan ju vara dags igen, att kroppen vill ha mer, fast det är tidigare nu än det varit förr. Testosteronet är för övrigt dopingklassat. men så länge jag klarar mig undan landslagsuppdrag eller elitklass på tävlingar, eller blir skyldig att närvarorapportera så går det att söka dispens, och det i efterhand. Så om jag hamnar i en dopingkontroll någon gång i framtiden kan jag söka dispens för den tid innan som jag haft recept. Om jag fattat det rätt.
Det är lite som ordspråket "Det är lättare att be om ursäkt än att be om lov."

Så. Det var det för nu.

/Erik

The last days of dancing...

...are coming soon and i have to get ready. 

Hej! 

Världens sämsta bloggare här. 

Det tar tid för mig att skriva. Och får jag inte sitta nonstop till jag är klar vill jag inte sätta mig alls. Så när jag inte tar mig den tiden då blir det inte av alls. Har cyklat lite, var ut på GCA-runda och obligatoriskt fika för nån helg sen. Även en längre MTB-tur med 2 kaffestopp har jag hunnit med. 

Båda två lika fantastiska på sina sätt. Ni som vet ni vet. Och ni andra som inte vet, tänk er namnsdagspresenter ena dagen, och påskägg andra dagen. Så bra är det! 

Julklappar och födelsedagspresenter är att gå lite väl långt i jämförelse. Det var trots allt svinkallt ute. Men det var sista helgen med korta byxor skulle jag tro. Annars är ju höstcyklingen nu otroligt fin, och blir det bara torrt så är det jättemånga mil kvar i år. Mitt mål är i alla fall 80 till, och ska det vara väder som det här ska det nog gå bra. 

Har lampcyklat lite också, kul är det. Att jag verkar vara mörkrädd som en liten pojk är ju inte riktigt lika kul. Men det hade ni också varit om ni sett svansen som försvann upp i skogen bakom den där busken i förrgår. Fan om jag sett ägaren till den, då vet jag inte vad jag gjort med honom. Ett par tofflor kanske. Det kan ha varit skuggor av en gren med, men så säger bara folk som inte tror på Bigfoot. 

Köpte ny lampa i och med nya ljusförhållanden i skogen på kvällarna. Så nu har jag 2 likadana Magicshine, 2000 lumen. Det känns okej. En på skallen och en på styret. Det går knappt med mindre än så. 

Skoöverdrag med 100% reflex. Ballt! 

I övrigt så fungerar träningen ganska bra just nu. Hinner med planeringen, hinner med livet i övrigt med. Känns det som. Behöver ändå steppa upp mer, står fortfarande still i vikten, och jag vet inte riktigt var jag måste börja. Förmodligen kosten, men en nytändning med träning enligt PT-gjort schema skulle kanske vara kul. Jag vet att jag ska titta på storlekar och bilder, och det gör jag. Det funkar, men när läkarna uttrycker BMI-mål för nästa steg så har jag inte mycket mer att gå på än vikten. 

V: Mars -15, H: Okt -16 skiljer 30-talet kilon. 

Var till stugan i helgen och åkte ifrån allt vad medicin hette. Nu är det inte meningen att dom tabletter jag ska ta dagligen ska påverka hormonerna sådär jättemycket, men det kanske är tillräckligt för jösses vad jobbigt det var. Lyckades inte alls stänga av och ladda batterier som jag brukar kunna där uppe. Jag malde och ältade och var jättegrinig hela helgen. Det är jobbigt när man verkligen känner hur kort stubinen är och alla samtalsämnen som kommer upp nästan provocerar en. 

Sen jag kom hem och fick i mig det jag skulle har allt varit kanonbra. Trots att saker omkring varit snudd på lika. 

Dom började prata om Rapha 500 idag på Facebook och jag känner mig rejält peppad på det. Ska försöka styra upp en CX under hösten också. Men jag har inte längtat till julen såhär mycket på flera år tack vare det där. Så det blir nog fint. 

/E