Torka, tidsbrist och kakor!

Hej på eder.

Fick frågan nyss om det var bloggtorka här, och det kan jag nog inte ljuga mig fri från att det är.
Har jobbat ganska mycket senaste 2 veckorna, och att skriva dom där långa rapporterna från söndagsturerna tar mig nästan 2, och jag vill göra dom i ett sprut så man inte tappar flytet. Det gör att när jag inte hittar 2 timmar en kväll så skjuter jag på det. Till nu, kanske.
Har inte hunnit träna så mycket heller, men har spelat lite innebandy, och lite spinning.
Provar med att jogga till och från bandyn. Det är två komma nånting kilometer, så det tar mig ca 15 min dit, och 17 hem. Det lutar uppåt på hemvägen. Har märkt skillnad redan efter 2 gånger, att det är lättare, och orkar längre innan jag vill dö. Bara man kan synka pulsen med tempot, då går det ju att hålla på hur länge som helst känns det som. Igår när jag sprang hem så kom jag på mig själv med att dagdrömma lite. Behövde alltså inte ens tänka på stegen utan allt skötte sig själv. Det kändes som en bra sak.

Var till Uppsala igår och cyklade med Malin. Hon skulle visa lite stigar, och så lite asfalt som möjligt. Det blev något som hette Gula Stigen, startar i närheten av Studenternas, och drar iväg ut/bort mot Sunnersta, tror jag. För det vi hamnade på senare var tydligen Sunnersta MTB-led. Gula Stigen är nog en sån där stig man har till lite allt möjligt, för den bestod verkligen av lite allt möjligt. Sån där jättefin böljande hård jordstig, och bakom nästa kurva en rejäl rotmatta. Eller en jättebrant med klipphällar mitt i och överallt. Verkligen varierande och verkligen jättekul. Som alltid när man, eller i alla fall jag, ska iväg på nya stigar i nya områden är jag lite orolig över hur det ser ut och om jag kommer klara av det. Att gå runt är ju en utväg, men ingen rolig utväg. Och när Malin säger "lite stenigt, och lite rotigt", vad menar hon då? Samma som mig? Som inte bott i Östersund med fjäll och fjällcykling överallt. Är mitt "lite stenigt" samma som hennes "lite stenigt". Svårt att veta innan, men vi verkar ha samma uppfattning om det. Vad fränt det vore ändå, om hon cyklar "lite stenig stig" till jobbet i Östersund, och det visar sig vara Redbull Hardline hon åker varje morgon. Kontraster!
Nu var det ju inte så som tur var.

Cyklar man fikar man!

Vi hade sagt att det inte skulle vara några krav på fart, eller sträcka. Utan mera cykla för cyklandets skull och ha som mål att åka den där slingan runt och låta det ta den tid det ville. Fantastiskt idé! Ett paket Ballerina och en hel söndag att göra av med. Nu minns jag inte riktigt var Gula Stigen tog slut, och MTB-leden startade, men den var bitvis byggd, och det var grymt! Dom har gjort ett kanonjobb med den måste jag säga. Jättebra uppmärkt med skyltar, och möjlighet att korta ner eller förlänga lite som man ville. Helt perfekt i mina ögon, och verkligen något som saknas i Gävle. 

Nu går det rykten om att det är något på gång, så vi får väl se vad som händer! 

Karta över området, bra grej! 

Hela leden är delad på 3, så vill man åka hela får transportera sig mellan etapperna på asfalt. Men det var inget som störde, nästan bra, att bryta av lite och börja om. Det som däremot stör är när jag inte kan orientera mig. Jag var inte vilse, på det viset, men hade ju ingen aning om var jag var, eller var vi kom ifrån, och det brukar jag alltid känna eller veta, så när man inte gör det blir det jätteskevt. 

Första delen är ett varv, på några km, typ 4. andra delen är en stig från A-B, om jag fattade det rätt. 

Sista biten är också ett varv, men mängder med branta grusiga backar. En tallmo på en höjd, där MTB-leden går ner och upp och ner hela tiden längs en ås. Tänk er Åbyvallen, ni från Gävle. Fast brantare. Här gick det också att korta av och förlänga, så det gjorde vi. Backarna blev lite för mycket för Malins fot som hon gjort illa sedan tidigare, och jag blev lite lat bara. Men vi hade ju kakorna att trösta oss med när humöret dalade och dom behövdes verkligen bitvis. Och vad skönt det var att inte ha bråttom, kunna stanna och sätta sig en stund på nån sten och vila lite. Sånt gör jag för sällan. Det är ju så man ska göra! Åh, vilken sommar jag haft egentligen. Har upptäckt så mycket fantastiskt från cyklarna så jag vet inte hur jag ska dela upp tiden till allt jag vill göra nästa sommar. 

Göra grimas på beställning är inte riktigt min grej, men man skulle göra så sa hon. 

När vi gjort det där varvet runt på leden skulle vi transportera oss tillbaka till första anslutningen till Gula Stigen och sen följa den tillbaka till Uppsala. Hela rundan blev ca 30km och då startade vi från Vaksala torg ungefär. Kanonfin cykling, många stopp. Cykla tillbaka och prova igen, och igen. Filma och fota och greja och ha sig. Hur bra som helst. Jag körde uppför en trapp för första gången i mitt liv med. Finns på film, men den får ni sen nån gång på instagram. 

Vem visar mig Hellas? 

/E 

Fjällturen 2016

Så om vi ska hålla det lite kort då (nu igen).

Väckning ungefär 06 av att team-kocken började slamra med grötkastrullen i köket på Mormors fjällstuga i Hede. Lite snabb men rejäl Frukost innan vi packade oss iväg. Lite nervösare med packande nu än på Mörksuggan. När man inte ens utgår hemmifrån på raceday liksom. Har jag ens allt med mig upp till Hede?! Det gick ju bra dagen innan när jag var till Funäs, som ni fick se i tidigare inlägg.
Näväl, in med morbror hundar i bilen, på med cyklar och pang iväg. Kände ändå att uppladdningen och mina förberelser var rätt bra, hade mer mig mycket energi och ätbart till racet. Lite mindre med ätbart till väntetiden innan, men det fanns bars att köpa i nummerlappsuthämtningen. Vilket ord, nummerlappsuthämtning. Finns det ens?
Hittade något energigodis med, som smakade colaflaskor. Tänkte att det här gör ju susen innan. Hoppas jag inte tjuvstartar med en sådär 20 minuter eller så bara.

Efter en tids vankade av och an blev det dags att starta i alla fall. Det lilla regn som varit under tiden vi var på plats vid starten slutade precis när vi ställde upp för start. Ingen regnjacka på!  Armvärmare och windstoppertishan under jerseyn och korta bibs. Masterstart den här gången med. Kul grej ändå, men det gick nästan sakta genom byn. Det blev ojämnt och köbildning. Men det var mäktigt. Man hade inte spärrat av något så vi var ordentligt i vägen för vanligt folk, men alla stannade åt oss, så det verkar gått bra. Jag avancerade så gott jag kunde utan att framstå som en allt för stor douche innan vi blev ivägsläppta. Sen blev det full mutter ner för backen som går genom byn, och jag kom på mig själv med att leta fler växlar i 40km/h. Är det landsvägsåknigen som gjort mig så "fartvan"? Jag väljer att se det så.
Backen utför tar slut och blir en backe uppför. Efter kurvan tar den kanske slut? Nej. Nästa kurva? Nej. Nej, Nix, Icke! Inte där borta heller! Den var så lång, och lutade så mycket, att om ingen gjort något åt den håller den säkert på att lutar uppåt än! Som det skulle stått i en sagobok.
Vi fick svänga av i alla fall, efter en skaplig stund uppförsbacke. Jag tog några placeringar till där. Och blev omkörd av några. Efter avtagsvägen blev det grus/gräs. Mjukt sådant. Tungt! Fortfarande sluttande. Det brann. Vi fick vända och åka tillbaka och ett skidspår precis bredvid gräsvägen, så man mötte de som var på väg upp. Utför var inte bättre egentligen. Regnsjukt gräs med mossa och torv i. Hjulspår och lergropar. Svåråkt och svårplanerat. Ingen kör om utan alla låter varandra vara i fred i det svåra. Det känns jäkligt okej faktigt. Alla vill hålla sig på hjulen.

Det vänder upp igen, och spåret blir till lite grus. Mer klättring innan vi kommer till trädgränsen och det blir lera på riktigt. Så där lera som kan vara en dm djup, en fot djup. Navdjup eller ingången till vättarnas hemliga rike. Ingen kan riktigt veta.
Det kan lika gärna ligga en bamsesten eller myskoxkadaver mitt i. All passering genom är en chansning. Man slirar och studsar och sladdar. När bakhjulet släpper får man kliva på ordentligt för att hålla balansen och dom extratrampen sliter verkligen på benen. Det blir tramptag man inte kan planera, inte förbereda och inte veta om man har råd med. Blir dom får många orkar man inge igenom, eller så orkar man inte igenom nästa pöl. Det kan dessutom bli en brant sten mitt i man måste skutta upp på. Svåråkt!

Efter en stund av det där är vi upp på kalfjället och första anhalt märkt Vacker vy. Och det är vackert. Jag har mobilen i väskan så det blir inga kort. Jag har inte tid heller för här går det faktiskt att köra om folk, så det är var jag tänker göra. Jag hatar att låta skrytsam, men här märker jag faktiskt att jag är bättre tekniskt än många framför, och bättre utför än många omkring. Bara den insikten gör att man känner sig tryggare i att åka om. För att jag klarar av det. Det går utför på stig, och led. Det hoppar och kränger. Det blir vattenkontroll strax, skönt. Lite påfyllning och sen bär det av utför på grusväg. Och som det går sen. 2 hjulspår med grovt rullgrus utöver det. Min stravanoterning säger nästan 50km/h där. Etfteråt blir det stig och lera, nån spång. Det går att passera en och annan här med innan vi kommer in på ett längre parti med bred stig, men svårtomkörd stig. Det är så pass stening att det bra spårvalet är lerigt, och det andra är för stenigt för att välja, för du hinner inte förbi där ändå.
Så vi ligger på led länge. Skumpar fram. Det är samma här. Man vet inte hur djupt det här. Man försöker köra på sidan, eller på stenen man kaske skymtar mitt i. Jag tycker jag klarar mig bra. Behöver inte sätta ner fötter något, men det kostar å andra sidan att sladda runt som vi gör. Dom där extratrampen är nog inget jag egentligen har råd med. Det blir som en megaspurt på 2 meter, var 5e meter. Det blir jobbigt.
Men även det där partiet klarar vi ut. Det blir mer grus, lite transport. All syra från leran är borta och jag hittar ett sånt där marschtempo jag vill ha. Utan att det kostar mig så mycket, det känns behagligt. Den stora förvåningen här är Chrille, en kompis, eller ja kompis... en kille som har mitt nummer hemmifrån som står och glor som en uggla utefter vägen. Vi hälsar glatt! Det var till och med kul att se honom. Han utlovar öl i hans stuga efteråt.
Kortdärefter cyklar jag ikapp Johan, visar det sig att han hette.
Vi språkar lite, sådär som man gör ni vet. "Går det bra bla bla, var kommer du ifrån och ska Mugabe får en mandatperiod till i Zimbabwe?" Vi håller ungefär samma tempo så vi gör sällskap ett tag. Han åker en hardtail av något suspekt märke, T-Rex, Trek eller nått sånt. Men det gör att det går lite fortare för mig utför, medan har är rappare uppför. Och så håller vi på. Jag vet inte om han är framför mig när vi kommer till Bruksvallarna, men det skulle jag tippa på. Här blir det backe i alla fall. Sveriges längsta hillclimb fick vi veta innan. 4km rakt uppåt. Jag minns första branten. Grovt grus, jag kör ganska tung växel och bestämmer mig att det här ska gå. Så medan jag står upp och trycker har jag fullt sjå att hålla framhjulet i marken. Det vägrar släppa i bak helt enkelt. Branten tar slut och jag kan sätta mig ner. Nu blir det vanlig grusväg uppåt. Länge. Han som vinner gör det på 19 minuter har jag för mig. Och när den snabbaste av snabbingar ni känner till behöver 19 minuter på sig i en uppförsbacke, då är den lång. Backen är ändå lite varierad. Den blir ju brantare ibland, såklart. Jag kommer på lite för sent att variera ställning. Sitta i dom flackare bitarna och stå där det är som brantast. När jag väl gör det går det så mycket lättare.
Den vidriga syran man får när man står gör att dom flackare ställena knappt känns alls. Så nu flyter det på bättre helt enkelt. Väl uppe är det också här väldigt vacker vy, men det händer inte så mycket. Det nästan känns att det är utfyllnad och transportsträcka för att få lite distans i loppet bara. Ganska tråkigt dragning och alla deltagare är så pass utspridda här att man nästan är helt själv bitvis. Eller så är det jag om är för slut för att förstå bättre. Jag upplever som jobbigt i alla fall.
Efter en stunds trallande där uppe ovan trädgränsen bär det av utför igen. Yes. Här går det också rejält fort. Och det svänger mycket. En smal fin grusväg som ringlar sig genom fjällbjörkarna ner mot Viteggen. Genom en ravin med en bäck i, och här träffar jag på Östersund igen. Eller Johan. Jag ropar på honom. Frågar hur det gått. Han har klarat sig bra! Det är även här jag ser morbror Björn första och enda gången. Han är inte så långt före ändå alltså.  Jag och Johan åker på Viteggen ihop med några fler, här möter vi också fler åkare. Det är 2 filer på kammen, en mot vädningen och en ifrån. Men det är fin stig, svagt utför och fina mjuka hopp som det går att latja lite i om man inte möter någon just då. Det är någon km till vändningen och sedan då alltså svagt uppåt en bit. Det här är nästan finaste partiet tycker jag. Vi är i en dalgång, på en kam, med ett bäckdelta nedanför oss ett 20-tal meter. Det ser otroligt rofullt ut. Och jag är slut. Det är fruktanstvärt tungt i skallen där. Har gel och sånt kvar. Minns inte ens om jag tar någon där, men det blir stig så det går ändå inte att äta. Vi kommer till en liten träbro, som näsan fär för smal för mitt styre. Kommande backar härifrån blir tunga. Och ingen orkar något. Är det någon framför som slirar börjar resterande 5 bakom att gå, och ingen bryr sig. Alla vill bara upp och i mål. Om jag inte minns helt fel är det inte speciellt långt till 10km-kvar skylten och sista depån här. Finaste skylten jag sett. Siste MILEN! Firas med en backe. Tänka sig. En backe. Här?!
Det är mycket uppför här. Och sen lera. Det blir en spång uppe över trädgränsen men ingen har vågat åkt där för det är 2 meter brett med lera bredvid istället som vi kört upp. Så lite mera lera, efter sista uppförsbacken. Kan tänka mig att alla jublat hittils. Men äntligen släpper det och vi får vända utför igen. Sista utför. Och det är långt. Gräs. Blött gräs och blöt jord. Det ser ut som en potatisåker där vi dragit fram. Det är fåror efter hjulspåren. Här träffar jag Johan för sista gången minns jag. Jag åker ifrån honom utför här. Jag släpper fan allt. Det här är första backen någonsin i min cykelkarriär som håller på att göra slut på mina underarmar. Det hoppar och slår och framhjulet försöker på egna val. Det är ett jättejobb att ta sig ner med den farten. Och att bromsa går inte längre. När man väl ser den där fula stenen är man 7 meter för sen med att bromsa så det är bara till att försöka lösa eventuella problem som kan komma att uppstå vid kollision. För min del går det bra. Kan ha kört om någon, men det är sällsynt med folk här. Väl nere är det asfalt, sista kilometern. Det känns faktiskt bra i benen här ändå. Har bättre tryck än jag trott jag skulle ha. Svänger över bron, som leder in till sista knicken uppför innan upploppsrakan. Backen upp hade jag tänkt skulle gå att ta stående, men det fanns det ingenting över till. "Växla ner och sitt still pojk" tänker jag. Nu är det bara upploppet kvar, och det finns knappt något kvar men jag spurtar så gott det går. Hör Björn och Anette ropar på mig från tvättkön. Mållinje. MÅL.

Det absolut jobbigaste jag gjort på cykel. Nästa år ska jag vara bättre tränad.

"Det blir aldrig lättare, vi blir bara snabbare."


/E