Den mållösa cyklingen.

Mållöst? 

Hej. 

Det blir sällan mellan inläggen nu känner jag. 

Var ut en hel del förra helgen, både racer och mtb. Racerpasset i lördags var helt bedrövligt. Min tanke var att hålla ner puls, inte gå över 140. Vilket kan innebära att jag får ligga ensam en hel del. Det i sig är väl fine, men utan frukost i magen gick det verkligen helt otroligt dåligt. Jag är annars jättenoga att äta innan jag ska ut, så att köra 6 mil på 2 bananer var något kroppen starkt motsatte sig. 

Men jag kom runt, och fick fika hos Juhani sen. Team Magnus hade lite sub-9 planering inför VR så jag fick tjuvlyssna. Jag själv har ingen startplats än, och är helt ärligt inte ett dugg intresserad. Minns inte när det hände, men allt vad gäller Vättern har runnit av mig. Ingen lust! 

Mtb´n i söndags var helt perfekt istället. Samma deal med pulsen där, men nu hade jag kraft istället. Kommer förespråka den här planlösa cyklingen mer nästa år. Inga fartmål, inga distansmål. På sin höjd ett mål man ska till, men det får ta den tid det tar. Vi cyklar för cyklingens skull och för att det är underbart. Det gjorde vi i söndags. Vi hade ett mål, fika på Böna Café. Hade inte bråttom och hade knappt en rutt. Det behövs verkligen sånna rundor också. Ni får lite bilder från söndagen, så får dom tala för sig själva.

Annars då? 

Tränat "skapligt" i veckan och blev sjuk som tack för det. Mamma säger att jag skulle vila i helgen så på tisdag är jag frisk igen. Det måste bli så. Blev stressad inför CV häromdagen. Kände mig i superdålig form och så slog det mig att det är ju snart dags för Cykelvasan. Nu är det kanske inte riktigt jättenära, men det går ju fort. Har också spenderat helgen med att gräma mig lite över all cykling jag inte hunnit med i sommar, istället för att glädjas åt alla timmar jag trots allt suttit på sadeln. 

Har skaffat mig vinterskor att cykla i också, så dom ska ni får veta mera om också när jag testat lite. Diadora Polaris 1. 

Så, det var väl det för nu. Kanske skulle prova skriva lite oftare och kortare istället. Annars kan ni kika in min Instagram, där försöker jag lägga ut något cykel eller träningsrelaterat varje dag. 

/E 

The last days of dancing...

...are coming soon and i have to get ready. 

Hej! 

Världens sämsta bloggare här. 

Det tar tid för mig att skriva. Och får jag inte sitta nonstop till jag är klar vill jag inte sätta mig alls. Så när jag inte tar mig den tiden då blir det inte av alls. Har cyklat lite, var ut på GCA-runda och obligatoriskt fika för nån helg sen. Även en längre MTB-tur med 2 kaffestopp har jag hunnit med. 

Båda två lika fantastiska på sina sätt. Ni som vet ni vet. Och ni andra som inte vet, tänk er namnsdagspresenter ena dagen, och påskägg andra dagen. Så bra är det! 

Julklappar och födelsedagspresenter är att gå lite väl långt i jämförelse. Det var trots allt svinkallt ute. Men det var sista helgen med korta byxor skulle jag tro. Annars är ju höstcyklingen nu otroligt fin, och blir det bara torrt så är det jättemånga mil kvar i år. Mitt mål är i alla fall 80 till, och ska det vara väder som det här ska det nog gå bra. 

Har lampcyklat lite också, kul är det. Att jag verkar vara mörkrädd som en liten pojk är ju inte riktigt lika kul. Men det hade ni också varit om ni sett svansen som försvann upp i skogen bakom den där busken i förrgår. Fan om jag sett ägaren till den, då vet jag inte vad jag gjort med honom. Ett par tofflor kanske. Det kan ha varit skuggor av en gren med, men så säger bara folk som inte tror på Bigfoot. 

Köpte ny lampa i och med nya ljusförhållanden i skogen på kvällarna. Så nu har jag 2 likadana Magicshine, 2000 lumen. Det känns okej. En på skallen och en på styret. Det går knappt med mindre än så. 

Skoöverdrag med 100% reflex. Ballt! 

I övrigt så fungerar träningen ganska bra just nu. Hinner med planeringen, hinner med livet i övrigt med. Känns det som. Behöver ändå steppa upp mer, står fortfarande still i vikten, och jag vet inte riktigt var jag måste börja. Förmodligen kosten, men en nytändning med träning enligt PT-gjort schema skulle kanske vara kul. Jag vet att jag ska titta på storlekar och bilder, och det gör jag. Det funkar, men när läkarna uttrycker BMI-mål för nästa steg så har jag inte mycket mer att gå på än vikten. 

V: Mars -15, H: Okt -16 skiljer 30-talet kilon. 

Var till stugan i helgen och åkte ifrån allt vad medicin hette. Nu är det inte meningen att dom tabletter jag ska ta dagligen ska påverka hormonerna sådär jättemycket, men det kanske är tillräckligt för jösses vad jobbigt det var. Lyckades inte alls stänga av och ladda batterier som jag brukar kunna där uppe. Jag malde och ältade och var jättegrinig hela helgen. Det är jobbigt när man verkligen känner hur kort stubinen är och alla samtalsämnen som kommer upp nästan provocerar en. 

Sen jag kom hem och fick i mig det jag skulle har allt varit kanonbra. Trots att saker omkring varit snudd på lika. 

Dom började prata om Rapha 500 idag på Facebook och jag känner mig rejält peppad på det. Ska försöka styra upp en CX under hösten också. Men jag har inte längtat till julen såhär mycket på flera år tack vare det där. Så det blir nog fint. 

/E 

#VELOTHON PT.1

Mitt andra landsvägslopp någonsin. Min längsta distans någonsin.
Kommer jag orka?
Lätt.
Kommer det gå fort nog?
Icke!

Fick väl till en helt okej uppladdning, gjorde inget annat än åt och vilade dagarna innan. Gjorde många fler medvetna val inför det här än något annat lopp i sommar, så förutsättningarna var riktigt bra. Kvällen innan loppet kan ju få ett inlägg för sig, men det blev sömn i alla fall. Jag sov helt okej.
Vaknade i bra tid, åt bra, hade lagom med tid. Kom iväg från hotellet till starten i bra tid. Allt kändes bra. Mötte upp kamraterna, klargjorde taktiken. Robban skulle vara med, sa han. Men deklarerade även att han inte gick att lita på. Alls. Dvs, han sticker så fort det går. Robban är sån att han hellre passerar mållinjen i ambulans än att slå av för att spara sig. Jag å andra sidan slår av för tidigt, och har för mycket kraft kvar i slutet.

Starten går, och det är riktigt häftigt att rulla ihop med alla andra genom ett morgondis-vackert Stockholm, och på helt öde och avstängda vägar. Det är mäktigt. Vi passerade massa kända saker som jag inte kan namnet på eftersom jag är "kusinen från landet". Stadshuset i alla fall, och nån tunnel.

Trodde Robban skulle gå upp på bakhjulet och braaaaaapa iväg i tunneln, sådär som man gör med en sportig bil. Vevar ner rutorna och drar på lite för ekot. Men han höll sig i skinnet. Det var mest transport sådär i början. Det var cyklar över exakt hela vägbanan och alla verkade bara njuta av Nuet. Ju mer jag tänker på det desto häftigare var det. Minns inte hur långt det var, men vi hamnade längre och längre ut från city, syntes det på bebyggelsen. Det blir ett lite trist inlägg på det viset, för jag har ju ingen aning om var vi var eller var vi skulle.

När det blev förorter och villaområden blev det mer och mer grupperingar. Det gick fort utför, och alla verkade vilja hitta en bra klunga, fast det mestadels bara var en klunga tyckte jag. I uppförsbackarna slogs det av, men jag kände att det fanns lite kraft ändå, och det gick att ta sig om en hel del folk utan att behöva slösa allt för mycket kraft i backarna. Vårt lilla kompisgäng hade blivit lite splittrat, med Rainer, Björn, Pär och Emma. Vi hade en kille från Östhammar med också, så vi träffade på Gräsörundan. Jag minns faktiskt inte var vi tappade honom, eller var han lämnade oss, men vi höll tydligen inte ihop så länge.

Vi blev till slut en klunga, eller ja. Jag hade ingen framför mig helt plötsligt, men typ 20st bakom mig. Så jag åkte på. Minns inga hastigheter, men det gick helt okej fort bitvis och det var riktigt roligt att plöja genom rondeller och refuger och köra som om man åkte MTB. Dom hängde på, och jag tittade bakåt ibland för att se att "mina" var med. Det var dom. Emmas gula GCA-tröja missar man inte, Pärs röda cykel och långa ställning var lätt att se, och Björn syntes över alla andra, plus att han gapade och skrek på mig nu och då. Rainer låg längre bak. Det gick bra, jag orkade. Orkade dra. Det var upp nån ibland och hjälpte till, men så blev det en backe och jag orkade mer, eller så slog dom av för byte och då var det min tur igen. Men det gjorde inget, för det fanns kraft. Jag tänkte nån gång att jag skulle få betala för det, men jag trodde att det skulle komma tidigare, och att jag skulle märka det där och då. Men när jag inte gjorde det så var det bara att ligga kvar tänkte jag. Det blev glesare och glesare med hus och rätt vad det var var det landsväg. Och fortfarande disig, eller mera dimmigt. Jag tror inte det regnade, men det glasögonen var blöta och det var blött på vägen.

Härifrån minns jag inte allt som händer i ordning, för det var långt. Men jag blev uppmanad att sluta dra så förbannat, så jag blev så illa tvungen att släppa av och det var ju faktiskt skönt. Vi försökte få till rotation, men det var svårt. Jag vet inte om alla förstod vad vi menade, eller om vissa bara sket i det, men det tog lång tid innan det fungerade. Vi provade med belgiskt med, och det gick väl bättre, så vi rullade på så. Nu började vi köra ikapp folk framifrån, dom såg rejält trött ut många av dem. Några hängde på oss, och andra lät bli. Nu började jag känna igen motorvägen till Nynäshamn, så det kunde ju inte vara jättelångt kvar dit. Nån mil kanske. Vi fortsatte hinna ikapp folk och hade en ganska stor svans med folk som inte ville vara med och dra. Och i vissa partier blev vi rejält oorganiserade, när vi skulle om nån, som kanske inte skulle vara med, men som hamnade med ändå osv, eller när vi skulle om en annan grupp. Strax innan Nynäshamn blev ikappåkta av en Fredrikshofsgrupp som började köra om precis när stan började, så där blev bara kaos. Cyklister överallt. Och det var väl häftigt i och för sig, Dom var många, dom var disciplinerade, dom såg enhetliga ut, och dom hade små presentsnören i hjälmarna. Dom påminde mig om en gruppering med Romare från nån Asterix och Obelix äventyr. Röda och fina med pyntade hjälmar. Och mitt i låg jag och fattade ingenting. Det var väl bara att haka på genom stan, dom skulle ju om min klunga, och så fort dom passerat så skulle väl allt räta ut sig igen tänkte jag. Men när det blev landsväg igen så tog det ändå en bra stund för dem att komma om, min grupp åkte nästan lika fort, jag kom ikapp dom, eftersom Romarna låg till vänster för omkörning så blev det fritt fram till sista rygg där jag skulle vara. Nu började det bli jobbigt. Svårt att hålla tempo. Det kom några ganska dryga backar med som gjorde att jag tappade, och det var fler med mig som gjorde det. Vår lilla grupp löstes upp och vi var många ensamma spillror kvar där bland granskog och backjävlar. Hittade på Pär, och Emma. Björn var långt fram och rätt vad det var dyker Rainer upp. Jag trodde vi tappat honom för flera mil sen, men han hade tydligen bara legat sist. Rutinerad gammal räv. Rainer bråkade på mig efteråt för att jag drog för mycket, det var dumt av mig. Men Coach K säger att motionslopp är till för att dra, så det är vad jag tar med mig från det.

/E

Tour de Gräsö

Blev medbjuden av Emma att hänga på till Gräsö och cykla. Varför inte tänkte jag, nya vägar är nya vägar och 10 mil är 10 mil. Visade sig senare att jag skulle få åka med som PRAO hos Team Magnus Gävle-del, kändes det som i alla fall. Det gick bra tror jag!

Vi skulle ses vid Gävlebro för lastning av cyklar, och jag bor så pass nära att jag cyklade dit i värsta Cykelbuds-looken. Kändes lite udda att åka racer med hood-tröja, shorts och cykelskor. Och en ryggsäck!

Det skulle ta ca 1,5 till Östhammar där vi skulle parkera och starta. Jag hade ingen aning om nånting innan vi åkte, det är lite ovant för min del men ändå ganska skönt att inte behöva sköta tänkandet för en gångs skull. Att bara komma i tid kräver ju tankekraft så det räcker och blir över. Väl framme mötte vi upp några grabbar dom hittat via Team Magnus facebooksida, om jag fattade allt rätt. Dom skulle visa oss ön och bra fika. Parkerade vid en skola i Östhammar och lastade ur cyklarna ur deras grymma släp, sen bar det av mot Öregrund och färjan till Gräsö. Nu har inte jag varit runt jättemycet och cyklat, så med mina mått mätt var det här helt otroliga vägar. Som en ur en katalog typ, långa slingrande kurvor genom åkrar, ett backe som smeker förbi en vacker golfbana med avundsjukt tittande golfspelare. Dom behövde inte säga det, jag såg det på dem; "Varför i helvete står jag här i en sandlåda och försöker se ut som en mäklare när jag kunnat suttit på en cykel istället?!" 

Deras suckar sa det. Rakt ut. 

Vi fortsatte genom granskog och fler ängar innan vi kom fram till Öregrund. 

Sommarfint ställe level 10, om man säger så. Riktigt pitoreskt och puttinuttigt. Nu är det kanske bara jag i hela Europa som inte varit i Öregrund på sommaren så jag kanske inte behöver beskriva det, men det ser ut som den där lilla sommarbyn du såg i den där filmen förr. Precis den! Men den lilla butiken, det där mysiga cafén med den lummiga bakgården, dom där trånga gatorna, dom gamla husen med träpanel och pastellfärger, den där glasskiosken med bara gammaldags design på allt. Allt det där. Vattnet är där, båtarna. Fåglar och solen. Vi rullade inte igenom obemärkta, i stort sett alla tittade, och man känner sig lite tuff faktiskt. 

Ombord på färjan, ingen biljett, ingen avgift. Dom verkar verkligen släppa ombord vem som helst på den där gulliga lilla ön, men man ska väl inte klaga. Medan några av oss tittade på vattnet och Forsmarks reaktorer långt bort i horisonten passade andra på att byta slang. Lämpligt med pyspunka när man tvunget ska stå still på båten 10 minuter.

Vi gick av båten och tog vägen som går söderut på ön, ca 1 mil.
Fin väg, slät och jämn. Och det nästan syntes på naturen att vi var på en ö. Kan inte riktigt sätta fingret på det, men jag fick den känslan. Vi kör i 2 led, sån där belgisk kedja, tror jag man kallar det. Det funkar bra. Alla tar sina förningar och det byts lagom fort, Ingen stress utan vi gör vårat jobb i lugn och ro. Småpratar sådär som man kan göra. Ni vet kompis-speeddatingen. Det verkar vara erfarna cyklister med så jag är förmodligen den med minst klungvana i gruppen. Men nån ska ju vara stökigast också, hur vore det annars? Vi passerar hagar och åkrar här med, några sommarstugor. Vissa ser mer bebodda ut än andra, men jag hade kunnat se mig i nästan alla. En del är så pass ensamma att dom nästan är överväxta, men ändå. Hade kunnat ha den som stuga.
Väl framme vi sydspetsen stannar vi för lite gel-paus och lite foto. Det jäförs mycket cykling mellan oss och de som mötte upp i Östhammar. Hur är läget på orten liksom, hur ser cyklingen ut och hur många är det som håller igång? Allt det där surret.
Jag hörde nånstans i bakgrunden när vi lastade av cyklarna att det skulle finnas KOMs att plocka, så jag tänker mig att det inte är jättemycket Stravacyklister som åker där. Jag vet ju hemmifrån hur dom finaste vägarna ser ut på Strava. Välåkta, kan man säga. Svårplockade KOMs. Och med det menar jag inte att dom är svårplockade för mig, utan för jag vet ju vilka det är som är nära dom. Inga duvungar. Hursomhelst!

Vi har vilat klart, dags att dra vidare till norra spetsen. Vi har precis åkt på öns enda väg, så vi åker samma väg tillbaka till färjeläget, men vi fortsätter norrut efter det. Vi håller lagom fart hela dagen, ca 33-35 nånstans. Mitt totala snitt hamnade på 30 ganska precis.  På väg tillbaka undrar jag inte om det här är som Gotland, fast man förstår vad dom säger. "Gräsö - Som Gotland fast på svenska". Den bjuder jag på.

Vägen norrut har lite mer bebyggelse, och är lite längre så det hinner skifta mer i naturen. Nu hamnar vi till och med i riktigt granskog. Det går undan på vissa partier och kurvorna blir nästan svåra att hålla fart igenom. Det är jag inte van med, men det är kul. Det tog en jäkla tid för mina ben att komma igång, men när det väl klickade försöker jag stå i alla backar uppför, dels för att avlasta lilla rumpan och dels för att spöa låren lite extra. Växla upp, ställ dig upp! Vägen norrut är mycket mer kuperad också, det är kul. Så rätt vad det är efter en nedförsbacke och skarp vänstersväng går vägen upp igen och svänger höger på krönet, så det blir relativt aktiv cykling. Kan man säga så? Det går inte bara att sitta och lunka på i alla fall. Efter en stund börjar luften kännas friskare och svalare och kan ana en svag hint av hav i doften. Spännande, för det finns inget i naturen som säger att vi är nära vattnet. Väl framme vid vattnet går det verkligen upp för oss varför det var värt resan hit. Dels nya vägar. Bara det kändes jätteviktigt för mig, men naturen, havet och solen. Det är fantastiskt fint där. Kan rekomendera alla att ta en tur dit. Tipsa, hänvisa och beordra vill jag till och med göra. Åk dit! Nyss!

Samma väg tillbaka igen alltså, fast baklänges! Står i backarna igen. Ju närmare vi kommer färjan desto mer utdragna blir vi. Tyvärr. Hamnar i en förning bredvid Tony, och tänker att vi rullar väl på lite, det började bli tidsnöd att hinna på den färjan, för att slippa vänta på nästa. Så jag ökar, så gott jag kan. Hoppas att dom andra ropar om dom tappar, men så länge jag inte hör något så kör jag. Tony är ju stark så han orkar hänga på bredvid. Ser att vi har närmare 40km/h på vissa ställen, och sällan under 37 när det lutar uppåt. Vet inte hur länge jag orkar hålla i men jag gav fan det som fanns där och då. En kul grej som händer är att jag tittar på Tony, som ligger en halv cykel bakom mig, fast till höger, och tycker fan att han ser sliten ut. Men han kan ju inte vara trött?! Karln som sopar sönder axeln TOTALT och knappt kan hålla i styret när han åker åker till Mallis och gör 90 mil, för att senare samma vår bränna av en sub8 på vättern, skulle han vara trött nu? Knappast. Det visar sig sen att när han satt där så tänkte han "Fan vad du kör Erik, ska du aldrig släppa av jag håller ju på att dö här!" Han hade sin högsta puls för dagen där. Det tyckte jag var kul.

Nu är vi framme vid färjan, efter ett kort stopp med en getingkollision. En stackare lyckades få in en geting under hjälmen som stack honom i tinningen. Lite oflyt må jag säga!
När vi kommer i land är det dags för fika! Efterlängtat av exakt alla. Det finns tydligen ett café i Öregrund som ska vara The Shit. Och det stämmer. Wilmas? Majas? Ligger mitt emot kyrkan och har allt en cykeltur kräver. Inkl supermysig innergård för dom gånger man kan sitta utomhus.

Nu pratas det mycket resor, var man har varit eller var man ska. Låter inspirerande!
När vi fått påtår och ätit och vilat upp oss börjar det mulna på och vi blir rädda för regnet så det är dags att skynda tillbaka till Östhammar och bilarna.

Vi hinner med en pyspunka till, och ett spurtsegment som i alla fall jag försöker mig på att ta KOM på, klarade ett top10 om jag minns rätt.
Samma väg tillbaka till Östhammar från Öregrund och den är lika fin nu. Över åkrarna och hagarna och förbi golfbanan igen. Det ska tydligen gå att åka ut på något som heter Raggarön också, så förlänger man turen med några mil, vi kommer få precis 100km, med lite omvägar i Östhammar, bara för att jaga kilometerar. Vid sista backen står jag upp igen, hamnar lite bedvid klungan för att inte sakta ner för mycket. "Det är bara rakt fram nu om du vill sticka" säger herren med den Orangea Speshen. Jaha, jag drar väl då. Sista hundra metrarna och nu behöver jag inte spara på  nånting. Andas, flåsa, trycka, dra, slita. Hela alltihopa som finns kvar i låren ska ut nu. Är nära att åka ikapp en XC90 där i villaområdet och har 45km/h som högst, vad jag hinner se. Det är kul att prova sig sådär ibland. För jag är inte snabb, har inte den farten i benen och har inte det flåset. Så att testa lite hur fort det kan gå en kort bit är kul.

Vi slapp regn, och nu är vi framme! Vi tackar av grabbarna för rundturen och börjar lasta in i släpet. Hemresan blir enkel, efter en helt underbar dag i sadeln.

Foto: Emma Ryve

Det här gör vi om!

/E