Tillbakavägen månne?

Har gjort matlådor, har varit på spinning, har joggat till bandyn, har cyklat ensam. Enbart för cyklingens skull, och för att provfilma lite. Har till och med cyklat på spinningcykeln hemma.
Har fyllt på gymkortet.
Är jag på väg tillbaka?

Har även tappat lite mer i vikt, och tydligaste tecknet på det är svår yrsel nu och då när jag reser mig upp. Det smäller till och jag måste nästan hålla i mig. Blodtrycket är.. ja inte riktigt bra kanske. Men det brukar räta ut sig efter några dagar. Men medans så kommer jag nog tappa lite mer i vikt och det känns bra. För det behövs nu.

Så helgen lär bestå av svinfin skogscykling i morn och svinfin asfaltscykling på söndag. Gym på eftermiddagarna/kvällarna. Hoppas jag.

Visst har jag berättat om dom här gångerna ganska oväntade människor kommenterar vikten?
Dom där som man träffar ibland, tex en kund, eller nån som jobbar på en fabrik nånstans där jag är var 8e månad och som jag knappt kunnat gissa att dom skulle komma ihåg mig.

"Var fan har du tagit vägen?!"
Va?! säger jag då.
"Det är ju bara halva du kvar, hur mycket har du gått ner?"

Att dom ens minns mig, och ännu mer berömmer eller på annat vis gör mig uppmärksam på att dom noterat det känns verkligen jättekul. Dom har ju inte behövt säga något alls. Jag är ju där i yrket. Dom behöver inte ens hälsa, om det ska vara så. Men dom har sett, och nu såg dom igen. Och dom säger det. Det uppskattas!

/E

Testfilmat med actionkamera

Har haft en actioncam legat hemma ett tag, har inte haft någon dator att hantera filmer med förrän nu så därför har jag inte använt den.
Men nu har jag möjlighet, så idag gjorde jag ett test!
Det blev lite hattigt med På och Av, men 3 klipp blev det. Helt oredigerade får ni dem. Det är filmat i Hemlingby,

Det här klippet innehåller sista halvan av 2.5km MTB-spåret. 

Och det här är från "ravinen" på milspåret och bortåt. Vet ej varför det bröts, kanske kameran har maxlängd på klippen. 

Och sista klippet är fortsättningen på milspåret in i mål. 

Kul grej att filma lite, men det var svårt att hitta något bra ställe att fästa kameran på. Provade från gaffeln först, men då blev det ingen film alls. Allt som blev filmat är från styret. Det kanske funkar bra så? Det blir mer filmer framöver i alla fall. 

Torka, tidsbrist och kakor!

Hej på eder.

Fick frågan nyss om det var bloggtorka här, och det kan jag nog inte ljuga mig fri från att det är.
Har jobbat ganska mycket senaste 2 veckorna, och att skriva dom där långa rapporterna från söndagsturerna tar mig nästan 2, och jag vill göra dom i ett sprut så man inte tappar flytet. Det gör att när jag inte hittar 2 timmar en kväll så skjuter jag på det. Till nu, kanske.
Har inte hunnit träna så mycket heller, men har spelat lite innebandy, och lite spinning.
Provar med att jogga till och från bandyn. Det är två komma nånting kilometer, så det tar mig ca 15 min dit, och 17 hem. Det lutar uppåt på hemvägen. Har märkt skillnad redan efter 2 gånger, att det är lättare, och orkar längre innan jag vill dö. Bara man kan synka pulsen med tempot, då går det ju att hålla på hur länge som helst känns det som. Igår när jag sprang hem så kom jag på mig själv med att dagdrömma lite. Behövde alltså inte ens tänka på stegen utan allt skötte sig själv. Det kändes som en bra sak.

Var till Uppsala igår och cyklade med Malin. Hon skulle visa lite stigar, och så lite asfalt som möjligt. Det blev något som hette Gula Stigen, startar i närheten av Studenternas, och drar iväg ut/bort mot Sunnersta, tror jag. För det vi hamnade på senare var tydligen Sunnersta MTB-led. Gula Stigen är nog en sån där stig man har till lite allt möjligt, för den bestod verkligen av lite allt möjligt. Sån där jättefin böljande hård jordstig, och bakom nästa kurva en rejäl rotmatta. Eller en jättebrant med klipphällar mitt i och överallt. Verkligen varierande och verkligen jättekul. Som alltid när man, eller i alla fall jag, ska iväg på nya stigar i nya områden är jag lite orolig över hur det ser ut och om jag kommer klara av det. Att gå runt är ju en utväg, men ingen rolig utväg. Och när Malin säger "lite stenigt, och lite rotigt", vad menar hon då? Samma som mig? Som inte bott i Östersund med fjäll och fjällcykling överallt. Är mitt "lite stenigt" samma som hennes "lite stenigt". Svårt att veta innan, men vi verkar ha samma uppfattning om det. Vad fränt det vore ändå, om hon cyklar "lite stenig stig" till jobbet i Östersund, och det visar sig vara Redbull Hardline hon åker varje morgon. Kontraster!
Nu var det ju inte så som tur var.

Cyklar man fikar man!

Vi hade sagt att det inte skulle vara några krav på fart, eller sträcka. Utan mera cykla för cyklandets skull och ha som mål att åka den där slingan runt och låta det ta den tid det ville. Fantastiskt idé! Ett paket Ballerina och en hel söndag att göra av med. Nu minns jag inte riktigt var Gula Stigen tog slut, och MTB-leden startade, men den var bitvis byggd, och det var grymt! Dom har gjort ett kanonjobb med den måste jag säga. Jättebra uppmärkt med skyltar, och möjlighet att korta ner eller förlänga lite som man ville. Helt perfekt i mina ögon, och verkligen något som saknas i Gävle. 

Nu går det rykten om att det är något på gång, så vi får väl se vad som händer! 

Karta över området, bra grej! 

Hela leden är delad på 3, så vill man åka hela får transportera sig mellan etapperna på asfalt. Men det var inget som störde, nästan bra, att bryta av lite och börja om. Det som däremot stör är när jag inte kan orientera mig. Jag var inte vilse, på det viset, men hade ju ingen aning om var jag var, eller var vi kom ifrån, och det brukar jag alltid känna eller veta, så när man inte gör det blir det jätteskevt. 

Första delen är ett varv, på några km, typ 4. andra delen är en stig från A-B, om jag fattade det rätt. 

Sista biten är också ett varv, men mängder med branta grusiga backar. En tallmo på en höjd, där MTB-leden går ner och upp och ner hela tiden längs en ås. Tänk er Åbyvallen, ni från Gävle. Fast brantare. Här gick det också att korta av och förlänga, så det gjorde vi. Backarna blev lite för mycket för Malins fot som hon gjort illa sedan tidigare, och jag blev lite lat bara. Men vi hade ju kakorna att trösta oss med när humöret dalade och dom behövdes verkligen bitvis. Och vad skönt det var att inte ha bråttom, kunna stanna och sätta sig en stund på nån sten och vila lite. Sånt gör jag för sällan. Det är ju så man ska göra! Åh, vilken sommar jag haft egentligen. Har upptäckt så mycket fantastiskt från cyklarna så jag vet inte hur jag ska dela upp tiden till allt jag vill göra nästa sommar. 

Göra grimas på beställning är inte riktigt min grej, men man skulle göra så sa hon. 

När vi gjort det där varvet runt på leden skulle vi transportera oss tillbaka till första anslutningen till Gula Stigen och sen följa den tillbaka till Uppsala. Hela rundan blev ca 30km och då startade vi från Vaksala torg ungefär. Kanonfin cykling, många stopp. Cykla tillbaka och prova igen, och igen. Filma och fota och greja och ha sig. Hur bra som helst. Jag körde uppför en trapp för första gången i mitt liv med. Finns på film, men den får ni sen nån gång på instagram. 

Vem visar mig Hellas? 

/E 

Vad f*n håller jag på med?

Hej

Vågen står still och jag surar lite över orsaken. Jag tränar väl?
Nja, knappt. Har inte tränat nånting den här veckan och jag är så extremt dåligt. Det är verkligen ingen höjdare att ha stopp-jobb på hemmaplan. Ingenting utanför jobbet fungerar då. Var och handlade häromdagen, köpte ägg. Det behövs ju. Bra protein etc, mättande. Ett 10-pack, som jag brukar köpa.
När jag kommer hem ser jag att jag inte ens rört paketet jag köpte sist. Så nu har jag jättemassor med ägg och det i sig är väl ingen grej, men saken att jag inte ens äter upp det jag köper. Köpte en sån där påse färdigsallad för ett tag sen som säkert blivit dålig nu, för jag inte ätit upp det.
Har ätit hamburgare 5 gånger sen förra lördagen. Helt idiotiskt, men nästan nödvändigt, av praktiska orsaker. Men det ska inte behövas, det borde gå att lösa med lite planering. Men jag blir lat. Ordentlig lat. Och kanske/E  är för lite motiverad?
Så är det nog.

Träningschemat jag gjorde som skulle vara så jävla tufft har det inte blivit något alls av. Jag cyklar och har spelat lite innebandy men det känns som att det är för många val för att jag ska hinna välja något. Jag vill göra allt, men duger inte till att planera in det, så då blir det knappt något alls istället.
Är jag inte tillräckligt motiverad för att få till det?
Så är det nog.

/E

#VELOTHON PT.2

...fortsättning från Söndagens inlägg

Så, vad händer? Vi försöker väl samla oss lite, hitta nån form av ordning. Det blir jag, Emma och Pär. Och en frilansade Romare som inte var med i patrullen. Han hade inte snöre i hjälmen så han kanske blivit utstött. Vi gnuggar på, turas om att dra. Och här är Emma starkast. Vägrar lugna ner sig och jag blev faktiskt arg flera gånger. Jag fixar inte att ligga sist. Jag tappar för mycket på närmsta rygg för fort. Och det jag tappar blir för mycket på en gång och sen får jag slita hund för att komma in på rulle igen. Att hämta in den där metern tar mig flera kilometer och det tar för mycket på pannbenet av att hålla på så. Av den anledningen ligger jag hellre först, även om farten är densamma. För då är det Jag på ett annat vis. Att ligga sist handlar mer om Dom, för min del i alla fall.

Vi kämpar förbi kalhyggen och slakmotor och det är ganska trist omgivning, och trist väder, så det är ett tungt parti. Vi passerar några och passeras av några fler. Men det går framåt. Jag börjar tänka i banor på att släppa och låda dem köra själva. Jag vill be dom slå av för att jag ska orka med men nånting stoppar mig. Det är ju inte deras business att jag inte orkar, och trots att vi sagt att vi skulle hålla ihop så känns det jättedumt att dom skulle skita i sina tider för min skull. Medan jag sitter där och funderar så tar vi oss närmare och närmare mål ändå. Och det blir Pär som först uttrycker att vi ska lämna honom. Efter hans 5e kedjehopp inom 4 mil så ger han upp vår fart.

Vi har nu kommit till första byn/bebyggelsen efter Nynäshamn, om jag minns rätt och genom hela stället passeras vi av en jätteklunga. När Pär släpper bestämmer vi oss för att försöka hänga med, så det gör vi. vi får öka lite, och kämpa lite extra för att hinna på nån rygg, och det är ganska glest så långt bak i klungan. Det blir lite hoppande mellan rätt rulle att ligga på, och jag får fortfarande slita för att ens hänga med, det ser ut att gå lättare för Emma. Hon ser nästan löjligt fräsh ut och hade nog ett ryck redo närsomhelst.
Hon håller sig längst bak i alla fall, och det går ganska bra för mig med efter ett tag. Nu går det lättare att njuta av omgivningarna och titta på fin cykling i klungan. Efter ytterligare nån mil blir det en depå och vi velar lite om vi ska stanna, men bestämmer oss i sista sekund för att göra det. Skönt att sträcka på benen och fylla lite vätska. Så 2 gifflar en banan och typ 12 koppar sportdryck senare stack vi iväg igen med fulla flaskor. Nu hade även Pär hunnit ikapp, och fått till det skapligt med kedjan, så han hängde på oss igen. Det som väntar härifrån är böljande backar med kurviga krön och det vore jättekul om man haft lite energi kvar så det kunnat gå undan lite. Det var en pina uppför och nedför handlade bara om att återhämta. Det var inte jättekul. Level 2- roligt. En av det svåraste sakerna med nya lopp är att man inte vet vad man har att vänta framöver. Hur det ser ut, blir det mer backar, mer kurvor, öppna fält med motvind?
Att ha den vetskapen tror jag gör mycket för den mentala orken. Nu måste man spara energi för all typ att väg, och det blir inte speciellt effektivt alls. Det blir mer och mer samhälle igen, mer hus. Villaområden och några industrilokaler. Skönt att närma sig stan igen tänkte jag. Fast i samma sekund kom jag på hur lång stan var när vi skulle ut, så det här kunde lika gärna innebära 4 mil som 8km. Min Garminklocka verkade ligga ca en mil efter skyltningen för distansen, så jag hade lite koll ändå.

Kort därpå trasslade Pär i sin kedja i det mesta som har med cykeldrivning att göra. Jag trodde ett tag att han knäckte växelörat, men det klarade sig. Han tröttnade ur rejält nu och det verkade nästan som att han skulle bryta. Nu släppte han oss på riktigt och stannade och mekade en stund. Så jag och Emma fortsatte ensamma, nu med mycket fler solocyklister längs vägen. Några kände jag igen, och andra var nya. Något som var positivt här var att ju närmare vi kommer mål, desto mer orkar jag. Jag vet inte om det var tanken på att snart, inom överskådlig framtid vara i mål, eller om det var gifflarna och all vätska som gjorde det, men jag blev nästan förvånad själv över vilken ork jag fick.
Vi passerade en ensam Skodatjej i en slakmota, och inte långt därpå hade hon samlat på sig 3 till och dom anslöt på oss. Hon gjorde klart på en gång att dom var där och att dom gärna hjälpte till att dra. Så mången kudos till henne för det.

I och med min nyfunna energi och lyckan över att vara tillbaka på förortsgator gick det ganska bra att dra. Att åka fort genom rondeller och förbi refuger, det var lika kul nu som i början av loppet. Så jag gjorde min tid i vinden. Tog mina förningar. Med samma fåniga stolthet som vid vissa träningar hemma. Det är speciell känsla, visst? Jag känner mig stark då. Visst drog andra. Jag växlade av, men i nästa backe orkade jag stå upp och sprätta och då var jag längst fram igen när klungan spreds ut. Så ju närmare staden vi kom desto fortare gick det. Det var hur kul som helst. Vi åkte på påfarter till motortrafikleder, över stora broar och överallt där man aldrig någonsin kommer få vara som cyklist igen. Förrän nästa år. Hela arrangemanget hade varit toppen hittils. Blev lika imponerad i varje korsning över vilket jobb funktionärerna och poliserna gjorde. Det var helt fantastiskt att se. Vi hade en incident med en bil i en rondell, men såhär efteråt är det knappt något att ta upp känns det som. Helheten väger över med råge. I och med att banan tätnade lite så blev åkningen om möjligt ännu roligare. Jösses vad jag var nära många staket på slutet, och hur många refuger hade jag inte behövt ta i mitten, ni vet när det är ett övergångsställe mitt i? Där hade jag behövt åka för att behålla linjen. Men det vågade jag inte så det blev till att bromsa istället.
Om det gick lite för fort och jag åkte över min förmåga?
Ah, kan man säga! 
Om jag hade tur som en tokig som inte krokade i nånstans?
Korrekt! 
Om jag kommer göra om det nästa år?
Garanterat. 

Jag passade på att stå på lite i dom partierna, dom lite trixigare och superroliga. Så slog jag av lite och väntade in Emma och Skodatjejen varefter. Nu var Emma krokig, och det sa hon, så då är det sant. Men det gjorde inte mig något. Jag var pigg som jag vet inte vad men hade lovat att vi skulle åka i mål tillsammans. Och pallplatserna var redan fyllda så vi hade inget att kämpa för. Fick min första krampkänning i en sån där kurva där det höll på att gå åt helvete. Fick luta skarpt vänster, och därför slappna av lite i vänsterbenet för att parera lite, då small det till i innerlåret. Vilket bett! Knepet blev att trampa lite genom alla kurvor istället. Då gick det. Nu var vi på sista stora bron innan högersvängen in på start-rakan. Vi skulle längst ner på den och vända, innan det blev upplopp. Hade vi haft Champagne hade vi druckit den då. Nu var det bara mysrulla bort mot vändningen. Jag försökte ändå tala om för tjejerna att det skulle bli en spurtfight. Dom verkade lagom sugna på det. Jag tänkte ändå göra det, för att se vad som fanns kvar. Det fanns lite kvar. Kanske inte min snabbaste spurt, men det var vad som fanns kvar och det är vad som räknas.
Vi gav vad vi hade och det var top2 över årets bästa curlybarsesh.

När öppnar anmälningarna igen?

/E

#VELOTHON PT.1

Mitt andra landsvägslopp någonsin. Min längsta distans någonsin.
Kommer jag orka?
Lätt.
Kommer det gå fort nog?
Icke!

Fick väl till en helt okej uppladdning, gjorde inget annat än åt och vilade dagarna innan. Gjorde många fler medvetna val inför det här än något annat lopp i sommar, så förutsättningarna var riktigt bra. Kvällen innan loppet kan ju få ett inlägg för sig, men det blev sömn i alla fall. Jag sov helt okej.
Vaknade i bra tid, åt bra, hade lagom med tid. Kom iväg från hotellet till starten i bra tid. Allt kändes bra. Mötte upp kamraterna, klargjorde taktiken. Robban skulle vara med, sa han. Men deklarerade även att han inte gick att lita på. Alls. Dvs, han sticker så fort det går. Robban är sån att han hellre passerar mållinjen i ambulans än att slå av för att spara sig. Jag å andra sidan slår av för tidigt, och har för mycket kraft kvar i slutet.

Starten går, och det är riktigt häftigt att rulla ihop med alla andra genom ett morgondis-vackert Stockholm, och på helt öde och avstängda vägar. Det är mäktigt. Vi passerade massa kända saker som jag inte kan namnet på eftersom jag är "kusinen från landet". Stadshuset i alla fall, och nån tunnel.

Trodde Robban skulle gå upp på bakhjulet och braaaaaapa iväg i tunneln, sådär som man gör med en sportig bil. Vevar ner rutorna och drar på lite för ekot. Men han höll sig i skinnet. Det var mest transport sådär i början. Det var cyklar över exakt hela vägbanan och alla verkade bara njuta av Nuet. Ju mer jag tänker på det desto häftigare var det. Minns inte hur långt det var, men vi hamnade längre och längre ut från city, syntes det på bebyggelsen. Det blir ett lite trist inlägg på det viset, för jag har ju ingen aning om var vi var eller var vi skulle.

När det blev förorter och villaområden blev det mer och mer grupperingar. Det gick fort utför, och alla verkade vilja hitta en bra klunga, fast det mestadels bara var en klunga tyckte jag. I uppförsbackarna slogs det av, men jag kände att det fanns lite kraft ändå, och det gick att ta sig om en hel del folk utan att behöva slösa allt för mycket kraft i backarna. Vårt lilla kompisgäng hade blivit lite splittrat, med Rainer, Björn, Pär och Emma. Vi hade en kille från Östhammar med också, så vi träffade på Gräsörundan. Jag minns faktiskt inte var vi tappade honom, eller var han lämnade oss, men vi höll tydligen inte ihop så länge.

Vi blev till slut en klunga, eller ja. Jag hade ingen framför mig helt plötsligt, men typ 20st bakom mig. Så jag åkte på. Minns inga hastigheter, men det gick helt okej fort bitvis och det var riktigt roligt att plöja genom rondeller och refuger och köra som om man åkte MTB. Dom hängde på, och jag tittade bakåt ibland för att se att "mina" var med. Det var dom. Emmas gula GCA-tröja missar man inte, Pärs röda cykel och långa ställning var lätt att se, och Björn syntes över alla andra, plus att han gapade och skrek på mig nu och då. Rainer låg längre bak. Det gick bra, jag orkade. Orkade dra. Det var upp nån ibland och hjälpte till, men så blev det en backe och jag orkade mer, eller så slog dom av för byte och då var det min tur igen. Men det gjorde inget, för det fanns kraft. Jag tänkte nån gång att jag skulle få betala för det, men jag trodde att det skulle komma tidigare, och att jag skulle märka det där och då. Men när jag inte gjorde det så var det bara att ligga kvar tänkte jag. Det blev glesare och glesare med hus och rätt vad det var var det landsväg. Och fortfarande disig, eller mera dimmigt. Jag tror inte det regnade, men det glasögonen var blöta och det var blött på vägen.

Härifrån minns jag inte allt som händer i ordning, för det var långt. Men jag blev uppmanad att sluta dra så förbannat, så jag blev så illa tvungen att släppa av och det var ju faktiskt skönt. Vi försökte få till rotation, men det var svårt. Jag vet inte om alla förstod vad vi menade, eller om vissa bara sket i det, men det tog lång tid innan det fungerade. Vi provade med belgiskt med, och det gick väl bättre, så vi rullade på så. Nu började vi köra ikapp folk framifrån, dom såg rejält trött ut många av dem. Några hängde på oss, och andra lät bli. Nu började jag känna igen motorvägen till Nynäshamn, så det kunde ju inte vara jättelångt kvar dit. Nån mil kanske. Vi fortsatte hinna ikapp folk och hade en ganska stor svans med folk som inte ville vara med och dra. Och i vissa partier blev vi rejält oorganiserade, när vi skulle om nån, som kanske inte skulle vara med, men som hamnade med ändå osv, eller när vi skulle om en annan grupp. Strax innan Nynäshamn blev ikappåkta av en Fredrikshofsgrupp som började köra om precis när stan började, så där blev bara kaos. Cyklister överallt. Och det var väl häftigt i och för sig, Dom var många, dom var disciplinerade, dom såg enhetliga ut, och dom hade små presentsnören i hjälmarna. Dom påminde mig om en gruppering med Romare från nån Asterix och Obelix äventyr. Röda och fina med pyntade hjälmar. Och mitt i låg jag och fattade ingenting. Det var väl bara att haka på genom stan, dom skulle ju om min klunga, och så fort dom passerat så skulle väl allt räta ut sig igen tänkte jag. Men när det blev landsväg igen så tog det ändå en bra stund för dem att komma om, min grupp åkte nästan lika fort, jag kom ikapp dom, eftersom Romarna låg till vänster för omkörning så blev det fritt fram till sista rygg där jag skulle vara. Nu började det bli jobbigt. Svårt att hålla tempo. Det kom några ganska dryga backar med som gjorde att jag tappade, och det var fler med mig som gjorde det. Vår lilla grupp löstes upp och vi var många ensamma spillror kvar där bland granskog och backjävlar. Hittade på Pär, och Emma. Björn var långt fram och rätt vad det var dyker Rainer upp. Jag trodde vi tappat honom för flera mil sen, men han hade tydligen bara legat sist. Rutinerad gammal räv. Rainer bråkade på mig efteråt för att jag drog för mycket, det var dumt av mig. Men Coach K säger att motionslopp är till för att dra, så det är vad jag tar med mig från det.

/E

Veckans träning

Vad har hänt i veckan då? 

Spelade innebandy i måndags, och joggade dit. ca 2,5km. Nedförslut dit, uppåt hem. Det gick oväntat bra att springa den sträckan. Har aldrig någonsin varit ett löparämne så att jogga eller springa som träning har aldrig varit ett alternativ. Men att det här gick bra kändes jättekul. Och det var kul att göra det med. Så det blir ska jag göra fler gånger. 

Tisdagen var kettlebellpass på Fyshuset med Niklas Nygren. Var nå helt otroligt jobbigt men det är jäkligt roligt att se när man orkar och gör förbättringar. Core-klustret går bättre och bättre och jag blir starkare i egentligen alla övningar. Har klivit upp en vikt på enhand-svingen till exempel. Det är även Niklas som ska få hjälpa mig med träningsupplägget senare. Mitt mål ligger under arbetsnamnet "Seriöst snabb" just nu. 

Onsdag är gruppträning med GCA och landsvägscykel. Bra pass. Blev 7 mil med inslag av belgiskt och partempo. Körde 7km med Emma. Det är kul att se hur gräsligt stark hon verkar vara. Därför skulle det vara ännu roligare om hon fick till nån sorts tävlings-satsning till nästa år. Bara för att se hur hon står sig. Jag vet inte alls hur snabb en snabb tjej är, men hon gör jäkligt bra ifrån sig på våra pass, och då finns det en hel del snabba grabbar med. För min egen del gick partempot bra, gjorde mitt bästa och blev trött. Ville försöka att också träna på det här med växlingar för det gick verkligen åt helvete senast. Men det gick bra nu. 

Torsdag blev jag sen till GCAs MTB träning så jag körde själv istället. Gästrikecup-slingan. Första gången jag körde den ensam, Tekniken över brötiga stenar blir bättre och det gick att köra snabbare än tidigare i och med det. Så det var roligt. Relativt torrt ute med och höst-däcken skötte sin fint trots att dom höll på att döda mig på vägen ut till Skidstavallen. Jösses vad tungrullad dom är! 

Efter det varvet tänkte jag att det fanns nog ett PB på Sätravarvet kvar i benen, så jag rullade dit. Bombade iväg allt vad tygen höll för och allt kändes bra. Jobbiga partierna blev jobbigare senare än vanligt osv. Måste faktiskt erkänna att slingan är rätt skoj även efter att man dränkt den i grus. Den är snabbare nu. 

Fredag, ingen träning. Smörgåstårta. 

Lördag, inget! 

 

Söndag. Velothon. Är nöjd om jag kommer i mål, och är jag trött så jag kräks och ramlar ihop efter en 40km/h+ spurt är jag mer än nöjd. Har inga tidsmål eller nånting sånt men är anmäld i startgrupp 34, 

Sist är ju också en placering kan jag ju tycka, svensk som man är. 

Så, hur går träningen?

Träningen alltså? 

Upplevde att jag tappade mycket av fysträningen under sommaren, för jag kommer inte ihåg att jag tränat något. 

Det är en nackdel, jag minns inget bakåt. Jag kommer knappt ihåg om det var en bra sommar vädermässigt. Jag vet att jag knappt gjort annat än cyklat, men jag kommer inte ihåg så mycket av det. Så därför kommer jag inte heller ihåg om jag gymmat nå. Har kört en del kettlebellpass, det vet jag. Sen blev det nog semester för instruktören, så då blev det uppehåll.

Hursom, nu är jag på väg tillbaka in på gymmet. Har tänkt göra ett par kettlebellpass i veckan, varvat med gym och spinning, och cykla ute när det känns kul typ, Eller när det är planerade turen med GCA eller så. Inte så mycket ensamcykling bara för att jag promt måste ut. Så var det mycket i sommar. Skrev ut mitt schema här förut, men har insett att det kommer inte funka. Mest för att jag inte har nån jävla aning om vad jag håller på med. Så jag ska be "min" PT göra ett upplägg åt mig att följa under hösten. 

Jag ska maila honom mina önskemål så lägger han upp ett schema eller vad man ska kalla det för hur jag behöver träna. 

Det blir nog effektivast så. Nog för att jag har tid att lägga på träningen, men att gnugga en jävla massa i onödan gör ju ingen glad om jag kan få bättre resultat på mindre tid med annan träning. 

Har stått ganska still i vikten med på sistone, så jag behöver göra något. Ändra något. Äta bättre och träna smartare, typ. 

Återkommer till det här i senare i under hösten. 

Björnsafari månne?

8;00 och dom snabbaste jävlarna jag känner står och väntar på mig vid samlingsplatsen. Okej, kul att ni kom men håll er på mattan nu för helvete tänkte jag. Fast jag tänkte också att då får jag hjälp att hålla farten. Dagens runda går att åka ganska fort, och det är kul att åka fort på dom vägarna. Såg i Strava när jag kom hem att det är verkligen en JÄTTESTIGNING mitt i.

När vi var nästan högst upp cyklade vi förbi en jägare med sin hund, "Såg ni björnen?" undrade han.
Men din mamma kan vara en björn, ta bort dom härifrån vi cyklar ju!- ville jag skrika åt honom. Vi är ju för björnen vad en sälstackare är för späckhuggare. Skitroliga och aldeles gratis! Men, man kan ju inte komma ifrån att det skulle vara helt fantastiskt häftigt att bara se en björn eller varg ute på cykeln. Det skulle vara det ballaste i år, förra året och nästa år. Full sula nerför högsta punkten då alltså. Det var lite fartlek till och från under hela vändan. Det är väl okej, men ibland går det lite för fort för min del, och med snabbisar som har tider att passa med sig är det lite lurigt att be om lägre tempo tycker jag. Dom vill ju hem. Backar uppför speciellt, jag har ingenting att komma med där. Inte än i alla fall. Jag bet ihop och gnuggade på. Tog mina förningar som jag skulle och såg till att inte sinka dom för mycket. Det var ganska mulet, och regnet hängde verkligen i luften. Vi klarade oss förbi Kolforsen och asfalten till nästa grussträcka innan det började droppa uppifrån. Det började försiktigt, men det verkade inte ge sig. Efter Råhällan satte det igång ordentligt. Nu var det ingen som ville prata längre, alla ville hem och vi vevade på så gott det gick där på gruset. Bra väg att åka. Vi hade nu kortat ner den ursprungliga turen och var väl bara på väg hem egentligen. Ren transport nästan. Det skulle vara 9km till Oslättsfors, men vi skulle inte riktigt dit så det var kanske 5-7km till vägen där vi tar vänster in mot Gävle igen. Det fortsätter regna och har nog till och med ökat lite. Det här är lite av anledningen till att det inte blev några bilder, jag ville inte ha telefonen i ryggfickorna utifall att...

Det är bara asfalt kvar, och det är blött! Vi närmar oss 80km loggade och jag börjar hoppas på i alla fall 90, när det inte blir 100+ som det var tänkt. I Åbyggeby viker Pär och Göran av till sitt håll och Henke, Andreas och jag fortsätter mot Gävle. Vanligtvis en helt okej bit, lite lummig och lagom trafikerad, men idag är det bara blött. Glasögonen immar igen och handskarna börjar halka runt på händerna. Man kryper ihop och håller i styret innanför reglagen för att bli mindre i vinden. Det går väl inte jättefort nu och Henke tycker det är läge att börja prata igen. Han som är hemma om 2km blev väl på bättre humör tänker jag. Jag och Andreas har mer än en halvmil hem. Vi släpper av honom hemma och rullar vidare. Vi har inte bråttom längre för vi lär inte bli blötare än vad vi är, och det har dessutom slutat regna. Det blir en lugn färd genom stan och titta på lite folk osv. Genom esplanaden och söderbacken. Vi skiljs åt vid Kristinaplan nästan, och jag håller på att få exakt 90km, med några hundra meter till godo. Bra. Bra runda trots vädret. Dusch och käk på listan nu.

/E

Vikingarundan

Mitt första landsvägslopp.
Ingen vidare uppladdning inför det här loppet heller, och hade inga förväntningar för den delen. Tänkte ta mig runt bara, dom där 11,6 milen. Men i ett så okej tempo som möjligt då såklart.
Cyklade 90km mtb igår, och gjorde ett spinningpass i fredags så benen visste att något var på gång kan man säga. Borde förmodligen vilat igår men jag tyckte inte att jag kände av några sura ben i dag på morgonen. Jag kanske inte ens vet hur det känns att vara sliten. Eller så är jag bara sliten och vet inte hur det är att vara pigg. Jag klev ur bilen i Uppsala med ett normaltillstånd i benen då kan man säga. Dags att justera in sadeln, eftersom jag böt cykel i Torsdags och inte har hunnit suttit på den ens förrän nu. Det, mina damer och herrar, är en jättedum grej att göra. Gör inte så. Ställ in det där innan, och cykla gärna några mil innan också. Fick till det skapligt bra innan vi rullade bort mot starten. Hade anmält mig till långa turen, och snabba gruppen av nån korkad anledning. Jag har ju inget med dom snabba att göra egentligen. Men men, nån ska ju vara sist också.

 Masterstarten drog iväg med ett rejält tempo måste jag säga, jag trodde att det skulle vara lite lugnare i början, så redan efter några 100 meter var jag långt bak och när vi kom ut på Gamla e4 började helvetet. Motvinden från jag vet inte var. Fan vad tungt det var. Tog mig ikapp några andra som också hade det svårt och vi fick till en grupp av det. Några starkisar släppte av sina grupper och hjälpte oss där bak så vi var kanske 10-talet som kämpade där. Farten var väl inte enastående direkt, men en fart jag egentligen inte ska ha några problem med. Förrän nu. Jag hade fullt sjå att ens hålla mig kvar i klungan och tappade varenda gång jag skulle börja gå fram mot nästa förning. Vanligtvis i den farten är det ganska behagligt och man jobbar mest med att hålla gruppen tight typ. Nu fick jag lägga det mesta på att ens hänga kvar. I backen i Björklinge, vid den där flöjtblåsande statyn tappade jag allt. Orkade inte utan fick släppa, Mina kamrater seglade vidare och där satt jag som ett bojsänke och kände ur hålet i mitt segel bara revs större och större. Det hade kunnat gå att jobba ikapp, en annan dag kanske. Med annan vind. Men när dom hade 20, 30, 40 meter hade jag bara bränt mig totalt på att ens komma ikapp så resten hade varit ett komplett helvete istället. Vi hade ju knappt åkt 20km då.

Så med ett humör som bara blev svartare och svartare och ett pannben som var totalt sönderblåst fick jag fortsätta ensam. Jag var så less. På allt. Förbannade mig själv för att vara för stor, ta för mycket vind. Fast vore jag starkare hade jag haft mer att trycka med, såklart. Allt var skit och jag orkade knappt hålla 26km/h när jag kom till Månkarbo. Jag hade då gjort sträckan Björklinge-Månkarbo ensam, utan en rygg i sikte, utan nån som kört om, och knappt ens en bil på vägen. Precis när jag greppat en banan på depån i Månkarbo hörde jag den ljuvaste stämma jag hört på hela dagen.
"VI KÖR BELGISKT!". Det var Johannes, om jag minns rätt namn. Han satt i en klunga på ca 15 st som ni hunnit ikapp. Helt plötsligt orkade jag igen. Jag fick en rygg framför mig, och herrejävlar vad jag behövde det. Det tog mig bara nån minut att hamna i förning igen och jag hade skitsvårt att hitta tempot. "Ska du vara med här håller du vårat tempo, annars får du sticka" Sa Johannes. Men jösses jag ville inget annat än köra deras tempo, dom hade ju räddat livet på mig. Jag hittade deras rytm och vi rullade på. Nu blev jag lite mer av mitt vanliga jag igen. Det gick fort att komma tillbaka dit. Jag kunde dricka lite. Det blåste fortfarande, men vi höll bra fart. Bra snurr i klungan.

När vi närmade oss Tierp började det regna och jag kan nästan slå vad om att alla i klungan satt och räknade metrar fram till rodellen i där vi skulle vända om nästan 180 grader och få den skönaste av sköna medvindar med oss tillbaka mot Uppsala, fast på andra sidan E4. Nu gick det fortare. Från våra 30-33, till 37-39. Allt blev roligare, trots regnet. Vi rullade på bra i klungan och lugnade ner rotationen till 30sek förningar ungefär. Det gick bra. Åt och drack längst bak. Jag lyckades tappa min favoritflaska från High5 med. Hoppas det finns nån kvar på XXL att köpa. Så nu var det bara sportdryck kvar, i 5,5 mil. Efter nån mil var det dags att svänga av höger, jag minns inte vad det stod på skylten men det var inte långt till en golfklubb därifrån. Och naturligtvis otrolig miljö. I stort sett bara lövträd, stora. höga och precis bredvid vägen, Hade det bara varit sol!

Vi fortsätter att slingra oss fram och vägen är helt underbar, så ta chansen på det här loppet nästa år. Är vädret bara bra är det toppklass. Vi får nån lucka ibland som vi väntar in. Vad jag förstår så var det 4st från Ride of Hope som fått resten med sig, och jag misstänker att alla insåg att allas tider satt i klungans storlek, så ingen knorrade när nån tappade. Det var trevligt. Inget småsnack med inget gnäll heller, Jag var då väldigt tacksam över att få vara med så jag skulle inte säga något om dom så stannade och plockade blommor. Vi passerar nån depå till och några korsningar, och jag är faktiskt osäker på om jag skulle kunna åka vägen igen i efterhand. Det brukar jag kunna göra. Men vägarna blir mindre och mindre och krokigare och krokigare. Och därmed roligare och roligare.

Med 3 mil kvar får 3st för sig att göra en utbrytning. Jag tänker att dom klarar det aldrig, men dom får ett par hundra meter på oss andra. Det gör även att vi klämmer ihop oss och jobbar bättre, så vi ökar. Efter ett tag håller vi jämn fart med utbrytarna och vi ser dom nästan hela tiden. Det är inte bråttom, men vi kommer ta dom, tänker jag. Det var ett jäkligt roligt inslag. Som en vargflock som haft egna harar med sig att kasta ut lite på skoj bara. Man kan låta dom hållas ett tag men när man bestämmer sig så hämtar man in dom. Vi närmar oss mer och mer och vi blir mer fokuserade upplever jag. Roterar ganska frekvent och jag tar mina förningar med stolthet. Jag har verkligen ingen lust att hoppa över det, för nu orkar jag. En hel del till och med. Har fått i mig en bar och 2 gel, och det är väl egentligen lite men jag har inte haft tid att ätit mer. Vi närmar oss skylten för 2 mil kvar, och det blir en större landsväg in mot Storvreta och här blir det rejält rörigt. Vi är 4 i bredd bitvis och den uppstyrda klungkörnigen är verkligen inte prioriterad och jag känner hur dåliga föredömen vi är för landsvägscyklingen just nu. Den behöver inte fler arga bilister på sin lista.

Efter några km av mest trams börjar klungans enda dam krokna lite. Hon åker en Bianchi- nånting och är riktigt snyggt kittad, så hon ser rejält snabb ut. Jag slår av lite och låter henne ta rygg för att vi ska kunna komma ikapp dom andra, det funkar bra, och efter ett tag märker hennes kompisar att hon inte är med så dom kommer ner och hjälper till med. Och det här blev också riktigt häftigt, Jag ligger på hennes höger för att ta den vinden, och 2 av hennes kompisar ligger framför oss för att dra, Så vi sätter av igen, och får bra fart. Och tar ikapp alla andra av den nu upplösta klungan vi hade tidigare, Så när vi blåser om dom hakar en efter en på igen och till slut är vi samlade, Dom där 2 starkingarna längst fram, tjejen bakom dom, jag och en kille till bredvid henne, och sen dom andra bakom oss. Och man fick verkligen en känsla av att vi körde för att hon skulle orka in på en bra tid. Jag vet inte om det var så att hon faktiskt var trött, eller om vi gjorde så för att hon inte skulle bli trött. Men det var riktigt kul att köra för någon. Efter Storvreta hade vi svårt att samla oss igen, men det redde ut sig lagom till målspurten. Och gosse vad skönt det var att komma i mål. Om jag minns rätt kom jag i mål sist av alla i snabbgrubben, och hade bara en eller 2 från den andra gruppen framför mig i mål. Dvs omkörd av typ 2 pers på 11.6 mil. Om man får se det så, men nu är det jag som skriver så då gör vi det. För den här gången.

Så tack arrangörerna för ett toppenlopp och tack ni som hämtade upp mig. Utan er hade jag fortsatt hemmåt i Tierp.

/E

Berusningen

Musik, det är väl härligt?
När folk frågar vad jag lyssnar på så brukar jag säga att En bra låt är en bra låt, oavsett genre. Och jag tycker det finns för mycket bra musik för att måla in sig i ett hörn. Det är rent löjligt vilken bra känsla man kan få av en del låtar. När man börjar fundera runt dom, hur dom är gjorda och hur dom upplevs. Man måste vara något alldeles extra för att kunna göra den musiken. Och känslan när man hittar en ny låt, som man aldrig hört förr. Men som man helt omöjligt kan få nog av. Man spelar den om och om igen. Man hoppar över hållplatser på bussen för att kunna höra den igen, man åker omvägar till jobbet för att få höra den en gång till. Man gör sig anledningar för att få ta på lurarna och repeata den en hel kväll.

Så, känns landsvägscyklingen för mig just nu.


/E

Steppar upp mitt bloggingame.

Hola.

Har idag köpt mig en laptop. Den första jag äger på ungefär 8 år.
Tanken är att det ska bli enklare att skriva och hålla på med bilder.
Tidigare har jag bara jollat med en surfplatta och blåtandstangentbord och varje inlägg har nästan känts som ett måste. Så. Höj era förväntningar enormt nu så kanske jag infriar dom till hälften.

Har tränat skapligt bra den här veckan, om jag räknar med helgen. Hinner träna i morn med, sen är det långcykling både lördag och söndag. Båda cyklarna ska få komma ut. Har förresten bytt tillbaka från Merida-racern till Giant Defy´n jag hade först. Snyggare och jag satt bättre på den.

Skriver mer i morn efter spinningen när jag inte vill kräkas av trötthet.


/E