Har hört en hel del gott om det stället. Rocklunda, i Västerås. Dels genom folk som varit där, och dels genom folk som hört om folk som varit där. Alla säger samma. "Bra skit!"
Så, med traktjobb i närområdet kunde jag inte låta bli att ta med cykeln för att testa. Skulle bli mörkt innan jag hade hunnit dit så en pannlampstur var att vänta. Helt okej, jag är inte rädd. Tror jag.
Måste erkänna att jag hade mina bryderier innan jag kom dit, så som jag kan ha när det är nytt. Inte för uppgiften i sig, vare sig det gäller jobb eller fritid. Det fixar jag. Cykla är cykla, jobba är jobba. Men det andra. Hur ser det ut, var kan man byta om? Hur hittar jag starten? Det är inga stora frågor alls, men tillräckligt för att ställa till bekymmer för mig. Nu hade jag tur, och det har man ju kanske oftare än man vill veta med sig, men jag hittade dit. Allt såg bra ut. Gjorde en chansning på var starten skulle vara. Den föll väl in så allt klaffade. Hade bibs på under jeansen så jag fick dra på överdragsbyxorna i skåpet på firmabilen. Fördelen med storjävla servicebuss, skulle kunna haft en isolerad ombyteshörna där inne och ändå ha kvar alla verktyg.
Rullade till start, hittade skyltarna om MTB nästan på en gång och drog iväg ditåt. Första intrycket var bra, inte alls stenigt som det var sagt. Och jag skulle akta mig för den där "branten ner mot vägen". Det gick kanon att hålla lite fart, det kändes inte som att man behövde ha spårvalen i ryggraden för att få bra tider. Inte än i alla fall. Det var som sagt mörk, och lite svårt att hitta bitvis. Som tur är gick MTB-spåret och natt-trail-spåret på samma stig. Så deras reflexer syntes i mitt lampsken. Första varvet åkte jag fel, hamnade bakvänt och fick börja om. Men vilken stig!
Stenhårt packad jord/sand. Och ganska stora stenar, men placerade så att det ganska enkelt går att ta sig runt eller över och ändå hålla bra fart. Det blev bra flyt trots alla stenar, och jag brukar inte gilla stenar.
Andra varvet, åkte rätt. Ett tag. Men stannade upp, åkte tillbaka och gissade. Gissade rätt och hade bara missat hundra meter stig. Det fanns en annan brant backe. En sån där brant som man inser först mitt i hur brant den är. Med tillhörande rötter, stenar och drop i. Jag vågade som fan och hängde över bakhjulet med 1 finger på varje broms. Kom på mig själv med att gny ganska högt på väg ner, och det gör jag verkligen bara när något är på gränsen. När jag känner att jag håller på att tappa kontrollen eller inte alls kan påverka längre utan bara får åka med. Så blev det. Alla 3 gånger jag åkte där. Klarade jag första, så klarar jag nästa, och nästa tänkte jag.
Tredje varvet, åkte rätt, men fick stanna upp och se mig om på flera ställen där stigen viker av 180 grader upp på en klipphäll, eller ner för en annan klipphäll, så det var lätt att missa dom svängarna. Speciellt på hällar, där det inte blir någon stig att följa. Stannade upp och tog om några hinder, tittade, funderade och försökte. Klarade inte. Åkte vidare. Fick mig en timmes cykling av bästa kvalisort.
Hit ska jag verkligen åka igen, och jag tänkte försöka få med mig några kaxpellar hemifrån som tror dom kan åka på stenhällar. Om dom har rätt så får jag en lektion, om dom har fel så får vi lite bra filmklipp. Men kul kommer vi ha!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar