Okej, så att glömma ta medicin några dagar gjorde ju inga underverk med mig kunde jag konstatera.
Har tagit medicin hela veckan, och det har inte varit speciellt mycket bättre.
När jag började medicinera så blev det klart ganska fort att det skulle kunna komma att förändra den jag var och sättet att se på många saker skulle bli annorlunda. Nu såhär 2 år senare kan jag berätta att så blev det. Det är så många tillfällen som jag agerar på ett helt annat sätt än jag skulle gjort förut. Väldigt sällan på ett bättre sätt skulle jag vilja säga. Det är mer humör i mig nu. Mycket mer. Jag har alltid sett mig själv som ganska lugn, men jag är nog inte det längre. Jag brusar upp och fräser åt folk ibland som jag aldrig skulle gjort förut. Oftast är det åt folk jag ändå är ganska bekväm runt, men det är inte okej alla gånger för det. Mailar kollegor med stora bokstäver och fula ord så dom svarar med "Vi ska prata om din attityd på måndag". Skulle aldrig hänt för 2 år sedan. På ett vis är det väl bra, att jag säger ifrån mer, men det går ju att göra lite snyggt för det.
Jag är mer lättretlig också, blir förbannad ungefär alla familjemedlemmar utan några egentliga orsaker. Ofta är det dom där sakerna som bara dom gör. Och som jag skulle sakna något fruktansvärt om nån av dem gick bort eller så. Ni vet dom där specialarna som bara den personen gör. Just dom sakerna kan jag bli arg på. Dom har ju inte gjort något fel, vad håller jag på med?
Kan ibland hitta mig i situationer där jag är precis tudelad. Den ena sidan står liksom och tittar på när den andra sidan sätter igång med någon jättekorkad och nästan paranoid tankebana. En sån där hittepå-pryl som knappt manusförfattare hittar på. Det är som 2 personer, den ena filmar. Det är den lugna sidan, Den andra sidan, lite mer stökiga, säger rakt in i kameran, "Kolla nu, nu fan ska jag fucka upp det här så in i helvete" och sen är det igång.
Jag vet att sakerna jag tänker är helt uppåt väggarna, men jag kan inte låta bli att älta dom. Och för varje varv jag snurrar det i huvudet blir det mörkare och mörkare. Och till slut måste jag ta vägen med det någonstans, måste få ut det. Ofta till personen det innehåller, för det är ofta om personer. I hopp om att få några lugnande besked. Tips från coachen: Gör det inte. När det väl kommer ut är det så jävla mörkt och jävla inlindat att man knappt vet vad fan man vill säga ens. Så medan han med filmkameran lugnt och tittar på håller den andra jäveln på att skaffa sig ovänner på löpande band. Och det är så tydligt från den lugna sidan med, när man ser från det håller. "Sådär kan du inte tänka, det där vet du inte helt säkert". Spelade ingen roll, den andra sa det ändå.
Jag vet inte om jag är ensam om att uppleva saker på det här viset, eller om ni andra också har det såhär, men jag tycker det är jättesvårt att hantera. Och jag skulle vilja skylla allt på medicinen, det vore lättare, även om det egentligen inte förändrar något. Jag känner ju ändå dom här känslorna.
För vore det inte medicinens fel, så vore jag som person helt jävla hopplös. Det skulle inte alls vara något kul, om det här var jag. På riktigt jag. Istället för något som blivit av medicinering och som kanske inte är färdigt.
Ibland undrar jag om det ändå var bättre förr, innan allting. Om det är värt det.
Satt på spinningcykeln hemma igår kväll. Körde lite intervaller och det är väl jobbigt som det ska vara. När jag var klar och skulle duscha kom allt man kunna trycka undan tillbaka. Det verkligen sköljde över mig och jag visste verkligen inte vad jag skulle göra. Jag hoppade upp på cykeln igen och körde 30 minuter till för att försöka lugna mig. Locka fram mer endorfiner. Det funkade, men det dröjde en stund innan det började släppa. Det är väl ändå inte riktigt så det ska vara. Nu är det inte jättelångt kvar till nästa dos testosteron, jag vet sedan förr att sista veckan innan har varit skitjobbig. Det kan ju vara dags igen, att kroppen vill ha mer, fast det är tidigare nu än det varit förr. Testosteronet är för övrigt dopingklassat. men så länge jag klarar mig undan landslagsuppdrag eller elitklass på tävlingar, eller blir skyldig att närvarorapportera så går det att söka dispens, och det i efterhand. Så om jag hamnar i en dopingkontroll någon gång i framtiden kan jag söka dispens för den tid innan som jag haft recept. Om jag fattat det rätt.
Det är lite som ordspråket "Det är lättare att be om ursäkt än att be om lov."
Så. Det var det för nu.
/Erik
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar