Dom ropar på dig!

Ni vet dubbdäck...?
Dom där knottriga som gör att man inte slår sig på lilla rumpan när det är halt ute?
Har ni tänkt på vilket liv dom för när man cyklar med dem? Låter hela tiden!
Har ni någonsin reflekterat över vad det är som låter?

Det är små Vildvittror som bor i dubben. Och dom pratar med en, alla samtidigt. Det är därför det låter så mycket. Dom berättar om cykelturer som ska komma, och om legendariska turer som har varit. Om andra som cyklat samma stig fortare, eller långsammare. Dom kallar en för fula saker och gör allt för att man ska hamna ur fokus.

Så mellan dom fladdrande skuggorna bakom grenarna i skogen ropar dom på dig. 

Vad klen du är! Vad långsamt det går! Orkar du inte mer?! Åk hem, du är slut! Det är ingen idé att du försöker mer, det blir aldrig bättre! 

Dom för ett herrans liv, men rätt vad det är är man nere för backen och det är dags att vända upp igen, och då blir dom tyst. Man hör lite skrap i gruset som mest bara, grus mot däck-ljudet. Inget annat. Då är dom på min sida och gör sitt jobb. 

För det är jag som bestämmer.