Vikingarundan

Mitt första landsvägslopp.
Ingen vidare uppladdning inför det här loppet heller, och hade inga förväntningar för den delen. Tänkte ta mig runt bara, dom där 11,6 milen. Men i ett så okej tempo som möjligt då såklart.
Cyklade 90km mtb igår, och gjorde ett spinningpass i fredags så benen visste att något var på gång kan man säga. Borde förmodligen vilat igår men jag tyckte inte att jag kände av några sura ben i dag på morgonen. Jag kanske inte ens vet hur det känns att vara sliten. Eller så är jag bara sliten och vet inte hur det är att vara pigg. Jag klev ur bilen i Uppsala med ett normaltillstånd i benen då kan man säga. Dags att justera in sadeln, eftersom jag böt cykel i Torsdags och inte har hunnit suttit på den ens förrän nu. Det, mina damer och herrar, är en jättedum grej att göra. Gör inte så. Ställ in det där innan, och cykla gärna några mil innan också. Fick till det skapligt bra innan vi rullade bort mot starten. Hade anmält mig till långa turen, och snabba gruppen av nån korkad anledning. Jag har ju inget med dom snabba att göra egentligen. Men men, nån ska ju vara sist också.

 Masterstarten drog iväg med ett rejält tempo måste jag säga, jag trodde att det skulle vara lite lugnare i början, så redan efter några 100 meter var jag långt bak och när vi kom ut på Gamla e4 började helvetet. Motvinden från jag vet inte var. Fan vad tungt det var. Tog mig ikapp några andra som också hade det svårt och vi fick till en grupp av det. Några starkisar släppte av sina grupper och hjälpte oss där bak så vi var kanske 10-talet som kämpade där. Farten var väl inte enastående direkt, men en fart jag egentligen inte ska ha några problem med. Förrän nu. Jag hade fullt sjå att ens hålla mig kvar i klungan och tappade varenda gång jag skulle börja gå fram mot nästa förning. Vanligtvis i den farten är det ganska behagligt och man jobbar mest med att hålla gruppen tight typ. Nu fick jag lägga det mesta på att ens hänga kvar. I backen i Björklinge, vid den där flöjtblåsande statyn tappade jag allt. Orkade inte utan fick släppa, Mina kamrater seglade vidare och där satt jag som ett bojsänke och kände ur hålet i mitt segel bara revs större och större. Det hade kunnat gå att jobba ikapp, en annan dag kanske. Med annan vind. Men när dom hade 20, 30, 40 meter hade jag bara bränt mig totalt på att ens komma ikapp så resten hade varit ett komplett helvete istället. Vi hade ju knappt åkt 20km då.

Så med ett humör som bara blev svartare och svartare och ett pannben som var totalt sönderblåst fick jag fortsätta ensam. Jag var så less. På allt. Förbannade mig själv för att vara för stor, ta för mycket vind. Fast vore jag starkare hade jag haft mer att trycka med, såklart. Allt var skit och jag orkade knappt hålla 26km/h när jag kom till Månkarbo. Jag hade då gjort sträckan Björklinge-Månkarbo ensam, utan en rygg i sikte, utan nån som kört om, och knappt ens en bil på vägen. Precis när jag greppat en banan på depån i Månkarbo hörde jag den ljuvaste stämma jag hört på hela dagen.
"VI KÖR BELGISKT!". Det var Johannes, om jag minns rätt namn. Han satt i en klunga på ca 15 st som ni hunnit ikapp. Helt plötsligt orkade jag igen. Jag fick en rygg framför mig, och herrejävlar vad jag behövde det. Det tog mig bara nån minut att hamna i förning igen och jag hade skitsvårt att hitta tempot. "Ska du vara med här håller du vårat tempo, annars får du sticka" Sa Johannes. Men jösses jag ville inget annat än köra deras tempo, dom hade ju räddat livet på mig. Jag hittade deras rytm och vi rullade på. Nu blev jag lite mer av mitt vanliga jag igen. Det gick fort att komma tillbaka dit. Jag kunde dricka lite. Det blåste fortfarande, men vi höll bra fart. Bra snurr i klungan.

När vi närmade oss Tierp började det regna och jag kan nästan slå vad om att alla i klungan satt och räknade metrar fram till rodellen i där vi skulle vända om nästan 180 grader och få den skönaste av sköna medvindar med oss tillbaka mot Uppsala, fast på andra sidan E4. Nu gick det fortare. Från våra 30-33, till 37-39. Allt blev roligare, trots regnet. Vi rullade på bra i klungan och lugnade ner rotationen till 30sek förningar ungefär. Det gick bra. Åt och drack längst bak. Jag lyckades tappa min favoritflaska från High5 med. Hoppas det finns nån kvar på XXL att köpa. Så nu var det bara sportdryck kvar, i 5,5 mil. Efter nån mil var det dags att svänga av höger, jag minns inte vad det stod på skylten men det var inte långt till en golfklubb därifrån. Och naturligtvis otrolig miljö. I stort sett bara lövträd, stora. höga och precis bredvid vägen, Hade det bara varit sol!

Vi fortsätter att slingra oss fram och vägen är helt underbar, så ta chansen på det här loppet nästa år. Är vädret bara bra är det toppklass. Vi får nån lucka ibland som vi väntar in. Vad jag förstår så var det 4st från Ride of Hope som fått resten med sig, och jag misstänker att alla insåg att allas tider satt i klungans storlek, så ingen knorrade när nån tappade. Det var trevligt. Inget småsnack med inget gnäll heller, Jag var då väldigt tacksam över att få vara med så jag skulle inte säga något om dom så stannade och plockade blommor. Vi passerar nån depå till och några korsningar, och jag är faktiskt osäker på om jag skulle kunna åka vägen igen i efterhand. Det brukar jag kunna göra. Men vägarna blir mindre och mindre och krokigare och krokigare. Och därmed roligare och roligare.

Med 3 mil kvar får 3st för sig att göra en utbrytning. Jag tänker att dom klarar det aldrig, men dom får ett par hundra meter på oss andra. Det gör även att vi klämmer ihop oss och jobbar bättre, så vi ökar. Efter ett tag håller vi jämn fart med utbrytarna och vi ser dom nästan hela tiden. Det är inte bråttom, men vi kommer ta dom, tänker jag. Det var ett jäkligt roligt inslag. Som en vargflock som haft egna harar med sig att kasta ut lite på skoj bara. Man kan låta dom hållas ett tag men när man bestämmer sig så hämtar man in dom. Vi närmar oss mer och mer och vi blir mer fokuserade upplever jag. Roterar ganska frekvent och jag tar mina förningar med stolthet. Jag har verkligen ingen lust att hoppa över det, för nu orkar jag. En hel del till och med. Har fått i mig en bar och 2 gel, och det är väl egentligen lite men jag har inte haft tid att ätit mer. Vi närmar oss skylten för 2 mil kvar, och det blir en större landsväg in mot Storvreta och här blir det rejält rörigt. Vi är 4 i bredd bitvis och den uppstyrda klungkörnigen är verkligen inte prioriterad och jag känner hur dåliga föredömen vi är för landsvägscyklingen just nu. Den behöver inte fler arga bilister på sin lista.

Efter några km av mest trams börjar klungans enda dam krokna lite. Hon åker en Bianchi- nånting och är riktigt snyggt kittad, så hon ser rejält snabb ut. Jag slår av lite och låter henne ta rygg för att vi ska kunna komma ikapp dom andra, det funkar bra, och efter ett tag märker hennes kompisar att hon inte är med så dom kommer ner och hjälper till med. Och det här blev också riktigt häftigt, Jag ligger på hennes höger för att ta den vinden, och 2 av hennes kompisar ligger framför oss för att dra, Så vi sätter av igen, och får bra fart. Och tar ikapp alla andra av den nu upplösta klungan vi hade tidigare, Så när vi blåser om dom hakar en efter en på igen och till slut är vi samlade, Dom där 2 starkingarna längst fram, tjejen bakom dom, jag och en kille till bredvid henne, och sen dom andra bakom oss. Och man fick verkligen en känsla av att vi körde för att hon skulle orka in på en bra tid. Jag vet inte om det var så att hon faktiskt var trött, eller om vi gjorde så för att hon inte skulle bli trött. Men det var riktigt kul att köra för någon. Efter Storvreta hade vi svårt att samla oss igen, men det redde ut sig lagom till målspurten. Och gosse vad skönt det var att komma i mål. Om jag minns rätt kom jag i mål sist av alla i snabbgrubben, och hade bara en eller 2 från den andra gruppen framför mig i mål. Dvs omkörd av typ 2 pers på 11.6 mil. Om man får se det så, men nu är det jag som skriver så då gör vi det. För den här gången.

Så tack arrangörerna för ett toppenlopp och tack ni som hämtade upp mig. Utan er hade jag fortsatt hemmåt i Tierp.

/E