Furiren kuriren

Landsvägscykling innebär sovmorgon med 2 timmar.

Frukost etc som vanligt. Har god tid på mig så att jag ska hinna stressa ordentligt på slutet för att inte hinna bli sen. En klädsamt effektiv stressnivå tar år att bygga upp. Jag har börjat hitta min nu. Ni får en snabbkurs:
Brygg kaffe, gör frukost och ät den.
Fyll på kaffekoppen och sitt i kalsongerna framför youtube och telefonen i en timme och 45 minuter tills att du borde vara ombytt för fem minuter sedan. Riv ihop allt på 4 minuter som du avsatt 40 minuter till och kasta dig iväg. Du kommer anlända nästan först av alla.

Väl på plats kan man börja gå igenom vad man fått med sig eller inte.
Gels för en K2-bestigning - Check
Slang - Check
Rätt slang - Check
För dagen lagom mycket kläder - Check
Mindre kläder än alla andra - Check
Verktyget - Check
Fikapengar - My god Check!
Rätt cykel - Check

Har en jäkla tur idag att det knappt är någon sol, för dagens jersey har kortare ärmar än gårdagens, så den armranden blir orörd några dagar till. Man får inte slarva med brännan.

Vi ska till Söderfors, och Mehedeby, Marma och slutligen fika på Furiren i Älvkarleö. Sist vi åkte där hade jag noll ben och gruppen blev sönderdragen innan vi kört 2 mil ens. Fick slita som ett djur för att ens nästan hålla tempot. Var nära att ge upp innan dom tipsade om en genväg till fikat, så jag och Kihlman mötte upp till fikat med några mil färre. Samma väg idag alltså.

Hur ska den vägen gå idag? Blev ju min första tanke. Hoppas gruppen håller ordning på sig. När vi kommer dit efter lite myspys genom Valbo är dags för Belgisk ropar dom. Happ, våffelpaus redan?
Näe, det var visst nån formation, en spelide. Ett gameplay. Vi provar väl då!
Det rullar på ganska bra, kollar ingen fart, men 27-30 nånstans. Och det blir stressat. Som senast. Jag upplever det stressat. Förstekillen i ytterled får så bråttom att hinna in framför innerledet att han tappar fartkänslan och ökar. Och man är livrädd för att ligga still längst fram i ytterled, så klungan går fortare och fortare och den slits sönder hela tiden. Vi provar ett tag till, innan nån får nog och menar att vi kör parvis istället ett tag. En mycket lugnare variant anser jag som inte kan något. Det blir inte lika stressat i alla fall. Det går bättre nu, jämnare. Mer harmoniskt.
Jag gör min tid i vinden,  vill inte pruta på den.
Det är kanske inte kul, men det finns något tillfredställande med att dra ändå. Fixar jag bara motvinden så vet jag att jag gör pojkarna en liten tjänst genom att tugga nån minut extra, och håller jag bara farten så är det nog ingen som vill tränga sig förbi. Vi kommer fram till Hästbo och jag ber om stopp för att sänka sadeln, provade höja den härrom dagen men känner nu att den kommer dela mig på mitten närsom. Vi tar höger mot Hedesunda, och tappar en kille som tar vänster hemmåt mot Gävle. Fortsatt 2 led på Hedesundavägen mot Finnböle. Allt flyter på, vi håller okej tempo och trafiken är måttlig.
Vädret ser ut att kunna bli hur som helst. Det är ingen bländande sol i alla fall.
I Kessmansbo tappar vi en kille till som väljer den kortare vägen jag tog senast. Jag fortsätter, idag orkar jag. Om inte tempot blir värre än det här.
Framme i Finnböle tar vi av mot Söderfors, en fin bit. Men den var längre än jag kom ihåg den. Passerar lite vattendrag och ett par längre sega backar. Råkar ligga först i en av dem och ger mig verkligen fan på att inte tappa i fart alls upp för den. Jag tror jag fixade den, för jävel vad det brann i låren sen. En brand, men ingen domedagseld liksom. Långt ifrån slut.
Nu kommer det några regndroppar med, jag blir lite skeptisk. Har aldrig åkt racer i regn. Är lite orolig över mitt fäste i asfalten om det blir blött, och jag har ingen påse till telefonen heller. Den får väl gå åt helvete tänker jag, men jag vill fan inte vurpa så här långt hemmifrån. Grabbarna säger att fästet är lugnt, men håll dig undan linjerna. I Söderfors mekar jag lite sadel igen. Sänker lite till, och flyttar fram några mm. Nu känns det bättre, men cykeln krympte! Vilken jäkla skillnad i storlek den fick!

Nymekade och precis på G igen i Söderfors. 

Den här vägen har jag åkt en del gånger med bil. Mellan Söderfors och Mehedeby. Den är super! Svänger, stiger och sjunker. Åkrar och skogar. Litegrann att titta  på, som det ska vara om man hinner med det. Det hinns inte titta så mycket faktiskt. Med mina mått mätt håller vi bra fart, jag skulle säga att det går Fort, inte superfort eller skitfort, men fort. Vi fortsätter med parvis körning, och det funkar bra, alla gör sin tid i vinden, och ingen stressar längre. Det flyter på. Vi hinner till och med prata med varandra bitvis.

Det är någon mil till Mehedeby, och sedan ytterligare någon mil till fikat. Och det börjar kännas. Jag börjar bli hungrig och känner av att energin är på väg ner, ska jag ta en gel eller klarar jag mig? Borde verkligen träna på att äta bättre under passen.
Nu är vi framme i Untra, och sen Mehedeby. Nu blir det större väg genom byn, och senare jättestor väg från passagen under E4 vid Dragon Gate bort till avtagsvägen till Älvkarleby. Men först tugga sig fram till Marma. Det är betydligt mycket fler bilar här, och det är verkligen skönt att vägrenen är bred. Eller ens finns kanske man ska säga. Det blir en sån där spurt/sprintbacke ett par hundra meter fram, jag tänker att jag ska hålla mig längst fram i alla fall till dess, den här gången med. Det blir ett intervallinslag i ett distanspass, och i dagslägen behöver jag all träning jag kan få känner jag. Har inte råd att vara petig, så kan jag pressa ur lite extra så varför inte?
På andra sidan bron ligger Marma. En liten by precis bredvid en fjärd i Dalälven. Det finns en kiosk, några bryggor och hus. Det är typ det.
Vi närmar oss fikat med stormsteg. Skutskär 17, står det på en skylt, så fikat måste ligga på hälften av det, max! Den här vägen kan jag ganska bra, så avståndskänslan och tidsuppfattningen är min kompis här, vet var vi ska svänga, hur vägen ser ut dig och ungefär hur lång tid det tar. Då går det att hålla ut bättre, för nu börjar jag bli hungrig. Det är ju lunchdags!
Noterar också att Cykel-SM för storpojkarna börjar ungefär nu. Det skulle livetwittras om det, jag får läsa ikapp lite på fiket tänker jag.

Framme vid avtagsvägen till Älvkaleby, över dammarna och sen gatan ner mot Cafe Furiren. Om vi säger såhär, räkmackan kommer aldrig hinna fatta vad som hände.
Vi staplar in, svettiga och cykliga som bara svettiga cyklisten kan vara. Sitta ute eller inne? Det är ingen sol ute, och vi blir kalla. Sitter vi inne blir det kallt när vi kommer ut istället. Emil säger att han kommer frysa ihjäl ute. Så vi sitter inne, för han lät ganska allvarlig. Vi har nu tappat en kille till, som åkte direkt hem och skippade fikat, men vi har även hämtat upp en som mötte oss strax efter Marma. Han som tog genvägen syns inte till. Fika och surr. Och lite SM-ikappläsning på twitter.
Det är faktiskt skönt att sitta en stund. Men det man inte inser då, är att man sitter lite väl länge. Vi blir kall, och stel. Och det känns ganska ovärt när det är dags för avfärd igen. Det hörs på flera håll.

Värd varenda krona!

Nu tar det en stund innan vi får till klungan igen. Alla är inte med ordentligt när dom första sätter av så det glappar för mycket, länge. Men till slut så! Jag tror vi håller samma tempo som innan, men med lite mer motvind inbillar jag mig. Det är fin väg mellan Älvkarleby och Västanbyn bort till Skutskär. Liten och slät och många hus på sidan. Den trafik som är andra fikaturister som ska till samma ställe som oss, är jag övertygad om.

Ut på stora vägen, nummer 76 till Skutskär. En transportsträcka egentligen. Vi åker på cykelbanan och det är många utfarter så det går inte att hålla något vidare tempo. Och det borde vi inte heller. Vi tar höger i rondellen vid Willys och åker "innervägen"  genom Skutskär. Lite längre, men ingen bryr sig. Vi kommer passera genom en fin allé istället, och bara den är bättre än resten av Skutskär höll jag på att skriva.
Nu kommer vi till dagens kanske bästa parti. En skarp 90graderskurva som tydligen är starten till ett Stravasegment. Jag vågar inte svänga hårt nog, vilket gör att jag får några metrar till framförvarande. I och med att jag får jaga redan snabba killar tar det mig nästan hela kilometern att komma ikapp, och hålla mig kvar, men den ansträngningen räcker till mitt livs första KOM! Med en marginal med 3 sek till nästa kille. Jag är väl införstådd med att den ryker till veckan, men idag. Där och då var jag snabbast! Och med de grabbar som var med idag blir jag om än ännu stoltare. Och att kolla i åkarlistan för segmentet drar ju inte ner den känslan heller.

Så, nog om det.
Förbi StoraEnsos fabrik. Dom verkar producera lukt idag.
Jag misstänker att det blir ryckigt och sönderslitet framöver i leden. Lite krånglig väg kommer, och svårt att hitta något flyt. Vi åker cykelbanan igen, och det blir tveksamheter om vägval så vi splittras lite, och det är så det kommer vara förbi Furuviksparken och in på starten av cykelbanan mellan Knaperåsbron till Järvsta. Sist fick jag punka där. Hoppas klara mig från det nu så jag är jätteförsiktig i den kurvan. Klarar mig, men börjar tappa avstånd och jag tror det går hål i skallen på mig i samma sekund för jag tappar enormt med energi och ockar inte alls med.  Funderar på att hojta att jag släpper, men biter mig kvar med några meter innan Jocke ser mig och väntar in, sen drar han mig dom 8km som är kvar innan avslutsuppsamlingen. Ett stort tack till honom, hade han inte väntat hade jag fått slå av rejält på takten. Vi har ögonkontakt hela med dom andra hela vägen och han är noga med att jag är med. Det var bra träning för mig, att ligga på rulle. Försöker ligga så nära jag kan. Nu har jag bara honom att hålla koll på, det är knappt några hinder på sidan, och varken bilar eller medcyklister runt omkring. När vi kommer in i ett skogsparti blir det lä, och lätt nedförslut. Jag säger att vi kan prova gå ikapp, jag känner mig tillräckligt stark för ett försök. Vi har ett hundratal meter till dom andra, och dom kör ju minst lika fort som vi. Han börjar öka, han växlar upp. Jag sitter kvar på samma, pressar ur lite till. Har mer kadens att ge innan jag behöver växla upp. Han ökar lite till ser jag på hans fötter. Nu går det faktiskt fort. Det är plan väg, lite lätt utför, men knappt något som känns om du inte åkt åt andra hållet någon gång. Strax innan samlingsplatsen är det en brand backe uppför, och precis innan min fartgraf på stravasegmentet dyker har jag en topp på 43km/h.

Framme! Här blir det lite snacka om allt möjligt. Nån av oss har hittat ett par touringcyklister att prata utrikiska med. Dom verkar prata vägval. Hör inte så mycket mer, har fullt upp med att lyssna på dom andra, och med att dricka.

Där är dom!

Efter 10-15min börjar vi röra på oss. Nu är turen slut och alla smyger iväg åt sitt håll.

Jag sällskapar med Magnus åt vårat håll en bit innan jag blir ensam. Hem och läsa ikapp SM-cyklingen!

Är det söndag snart?

/E