Mitt mål för dagen var att få ihop en Cykelvasas längd, i så högt tempo som möjligt men samtidigt orka runt. Hela gruppen skulle orka runt var planen. Vi var 5st.
Vi skulle således få ihop 90+ km, och vi satte av mot Oslättsfors och Kolforsen.
Vägar jag knappt kört alls. Vissa av dem bara en gång förut. Andra aldrig. Men vilket misstag det varit!
Det här har varit så vitt jag vet Gävles bästa grusvägar. Helt fantastiskt!
Platta, kurviga, hårda och lagom backiga. Sådär lagom backiga så man inte ledsnar, och hinner precis känna att man orkar med dem.
Över kalhyggen, så pass gamla hyggen att gräset är högt, men innan dom växer igen av sly. Så många av dem såg ut som stora gröna, saftiga ängar. Och ingen markberedare så långt ögat kunde nå.
Genom skogspartier, med blåbärsris, lingonris och skogsblommor, eller den lite mer trollska granskogen där några enstaka ljusstrimmor skär igenom. Det fanns allt.
Även vårat vägdamm från dom torra sandiga skogsvägarna uppskattades.
Vi håller ganska bra fart, det kan gå att köra fortare, men för ett första prov är det här okej. Vi passar på att njuta samtidigt och alla är överens om att det är fantastika vyer. Efter Oslättsfors och Smörnäs börjar det stiga, det blir längre backar, lite högre. Kalhyggena bjuder in till längre utsikter och vi ser några bergknallar långt bort.
Man tror knappt att Gästrikland ska ha dom mystiska blågröna berg som jag annars ofta ser i Hälsingland, men det fanns några. Och det var vackert. När vi var som längst bort såg vi nog in i Hälsingland dessutom.
Åker man backe upp, får man åka backe ner. Och för att få åka backe ner måste man cykla upp. Det vet ni som vet. Alltså, nånstans måste det vända, det måste börja luta åt andra hållet. Och det gjorde det. Långa öppna kurvor med fint rull utför. Bara sitta med och luta sig lite. Krampaktigt lutad över styret i nån sorts aerostukad halvståställning. En stor sten eller grop och jag skulle svalt min styrstam. Enkelt!
När vi kommer ner på "nivå" igen är vi i närheten av Kolforsen och vattendrag. Lite energpaus vid en fin gammal träbro innan vi drar vidare. Jag uppskattar dom där korta pauserna. Det ger lite ny energi till benen känner jag, och jag brukar inte stelna så fort, så efter varje stopp finns det mer punch helt enkelt.
Det är inte långt kvar till Ockelbo-Hagstavägen nu, men vi stannar nånstans mitt på och mekar lite. En sadel som rör sig, och ett hjullager som låter. Snabbt åtgärdat är vi på g igen och rätt vad det är får vi sprojtans ny asfalt att ljumma på. Jag hoppades så mycket att den skulle vara nylagd hela vägen bort till Hagsta, men det höll bara halvvägs från Kolforsen till Vittersjö fäbodar, där vi vek av in i skogen igen. Medan asfalten var slät och fin passade jag på att göra ett fartryck, känna på hur det kändes efter den distansen. Något som slog mig är att numera fokuserar jag inte lika mycket på att trycka pedalerna längre. Det sker ändå. Numera får jag jobba på att slita upp dem istället. Ju fortare jag få upp dem desto snabbare kan jag få ner dem igen. Vet inte om det hjälper mig bli bättre, men det var en reflektion på hur jag ändrat mitt sätt att cykla när jag vill att det ska gå fort.
Det blir lite mindre väg nu ett tag. tänk er en fyrhjulingsled, eller gammal häststig typ. Det är 2 hjulspår men du kan inte få plats med en bil där. Grövre underlag är det med. Vi studsar vidare. Nu blir det riktigt lummigt och mysigt. Sådär att solstålarna syns genom träden redan långt fram, innan man passerar dem. Ni vet vad jag menar. Trädet är höjden, marken är basen och solstrålen är hypotenusan. Har jag vetat mer om det där än så har jag kunnat räkna på solens höjd och fått fram någon annan information som ingen brytt sig om. För det är varmt! Där inne i skogen hinner vi knappt undan myggen, men jag inte så väldans besvärad, av nån anledning.
Vi dyker fram ur skogen vid Huset vid vägs ände. Det finns ett sånt hus lite överallt. Ligger skitfint, ofta vid vatten eller på nån höjd, man har lite öppen mark omkring och allt liv på gården ser ut att vara så otroligt chillat att man tror att vädret alltid är sådär soligt hos dem. Jag försöker fota lite fint i ljuset, med böljande väg och vackra ängar med intet ont anande cykelkamrater i förgrunden men jag hinner knappt innan dom är inne i skuggan igen. Bättre lycka nästa gång, för fler tillfällen blir det. Det vet jag, fast jag aldrig åkt här förr. Det är sån väg. Fina scener överallt!
Precis innan vi kommer fram till Oslättsfors en andra gång drabbas gruppen av en Punka Majoris. Det går åt 2 slangar innan det blir bra. Vi beslutar om ny rutt, innehållande vattenpåfyllning och glass! Glassen är mitt initiativ, jag tar på mig det.
Men ack så gott det var. Riktigt skönt att slå sig ner en stund i Smörnäs. Där man kan man swisha för glassen. Hint hint!
Efter Smörnäs tar vi av vänster, mot något man kallar trollriket. Det är lite grus, innan vi viker in på skoterleden i kraftlinjegatan. Det är stenigt, men inte helt jättebrötigt. Det går bra. Trots att vi nu är uppe i 75km är huvudet med mig, det var det hela rundan faktiskt nu när jag tänker efter. Ute på grusväg hinner vi några km till innan det är min tur att få punka. Lite trist, men det hör till. Behöver köpa på mig några kolsyrepatroner inser jag. För jag får stanna och fylla på 2 gånger med luft innan jag har lagom mycket. Sen är vi på g igen!
Vår väg kommer fram i Valbo/Lund, vid Owe Jansson, så vi tar vägen på Valbosidan av järnvägen bort till Hagaström, sen Lexe innan vi skiljs åt. Kör förbi sjukhuset och har nu 97km. Rullar genom Boulongern och tittar på lite folk och känner mig oförskämt pigg, trots att jag ätit mycket mindre än jag borde gjort.
Väl hemma stannar klockan på 104km. Jag pustar ut med banan på bänken utanför porten och känner att det får gärna bli lördag snart igen.
Det här gör vi om!
/E
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar