#VELOTHON PT.1

Mitt andra landsvägslopp någonsin. Min längsta distans någonsin.
Kommer jag orka?
Lätt.
Kommer det gå fort nog?
Icke!

Fick väl till en helt okej uppladdning, gjorde inget annat än åt och vilade dagarna innan. Gjorde många fler medvetna val inför det här än något annat lopp i sommar, så förutsättningarna var riktigt bra. Kvällen innan loppet kan ju få ett inlägg för sig, men det blev sömn i alla fall. Jag sov helt okej.
Vaknade i bra tid, åt bra, hade lagom med tid. Kom iväg från hotellet till starten i bra tid. Allt kändes bra. Mötte upp kamraterna, klargjorde taktiken. Robban skulle vara med, sa han. Men deklarerade även att han inte gick att lita på. Alls. Dvs, han sticker så fort det går. Robban är sån att han hellre passerar mållinjen i ambulans än att slå av för att spara sig. Jag å andra sidan slår av för tidigt, och har för mycket kraft kvar i slutet.

Starten går, och det är riktigt häftigt att rulla ihop med alla andra genom ett morgondis-vackert Stockholm, och på helt öde och avstängda vägar. Det är mäktigt. Vi passerade massa kända saker som jag inte kan namnet på eftersom jag är "kusinen från landet". Stadshuset i alla fall, och nån tunnel.

Trodde Robban skulle gå upp på bakhjulet och braaaaaapa iväg i tunneln, sådär som man gör med en sportig bil. Vevar ner rutorna och drar på lite för ekot. Men han höll sig i skinnet. Det var mest transport sådär i början. Det var cyklar över exakt hela vägbanan och alla verkade bara njuta av Nuet. Ju mer jag tänker på det desto häftigare var det. Minns inte hur långt det var, men vi hamnade längre och längre ut från city, syntes det på bebyggelsen. Det blir ett lite trist inlägg på det viset, för jag har ju ingen aning om var vi var eller var vi skulle.

När det blev förorter och villaområden blev det mer och mer grupperingar. Det gick fort utför, och alla verkade vilja hitta en bra klunga, fast det mestadels bara var en klunga tyckte jag. I uppförsbackarna slogs det av, men jag kände att det fanns lite kraft ändå, och det gick att ta sig om en hel del folk utan att behöva slösa allt för mycket kraft i backarna. Vårt lilla kompisgäng hade blivit lite splittrat, med Rainer, Björn, Pär och Emma. Vi hade en kille från Östhammar med också, så vi träffade på Gräsörundan. Jag minns faktiskt inte var vi tappade honom, eller var han lämnade oss, men vi höll tydligen inte ihop så länge.

Vi blev till slut en klunga, eller ja. Jag hade ingen framför mig helt plötsligt, men typ 20st bakom mig. Så jag åkte på. Minns inga hastigheter, men det gick helt okej fort bitvis och det var riktigt roligt att plöja genom rondeller och refuger och köra som om man åkte MTB. Dom hängde på, och jag tittade bakåt ibland för att se att "mina" var med. Det var dom. Emmas gula GCA-tröja missar man inte, Pärs röda cykel och långa ställning var lätt att se, och Björn syntes över alla andra, plus att han gapade och skrek på mig nu och då. Rainer låg längre bak. Det gick bra, jag orkade. Orkade dra. Det var upp nån ibland och hjälpte till, men så blev det en backe och jag orkade mer, eller så slog dom av för byte och då var det min tur igen. Men det gjorde inget, för det fanns kraft. Jag tänkte nån gång att jag skulle få betala för det, men jag trodde att det skulle komma tidigare, och att jag skulle märka det där och då. Men när jag inte gjorde det så var det bara att ligga kvar tänkte jag. Det blev glesare och glesare med hus och rätt vad det var var det landsväg. Och fortfarande disig, eller mera dimmigt. Jag tror inte det regnade, men det glasögonen var blöta och det var blött på vägen.

Härifrån minns jag inte allt som händer i ordning, för det var långt. Men jag blev uppmanad att sluta dra så förbannat, så jag blev så illa tvungen att släppa av och det var ju faktiskt skönt. Vi försökte få till rotation, men det var svårt. Jag vet inte om alla förstod vad vi menade, eller om vissa bara sket i det, men det tog lång tid innan det fungerade. Vi provade med belgiskt med, och det gick väl bättre, så vi rullade på så. Nu började vi köra ikapp folk framifrån, dom såg rejält trött ut många av dem. Några hängde på oss, och andra lät bli. Nu började jag känna igen motorvägen till Nynäshamn, så det kunde ju inte vara jättelångt kvar dit. Nån mil kanske. Vi fortsatte hinna ikapp folk och hade en ganska stor svans med folk som inte ville vara med och dra. Och i vissa partier blev vi rejält oorganiserade, när vi skulle om nån, som kanske inte skulle vara med, men som hamnade med ändå osv, eller när vi skulle om en annan grupp. Strax innan Nynäshamn blev ikappåkta av en Fredrikshofsgrupp som började köra om precis när stan började, så där blev bara kaos. Cyklister överallt. Och det var väl häftigt i och för sig, Dom var många, dom var disciplinerade, dom såg enhetliga ut, och dom hade små presentsnören i hjälmarna. Dom påminde mig om en gruppering med Romare från nån Asterix och Obelix äventyr. Röda och fina med pyntade hjälmar. Och mitt i låg jag och fattade ingenting. Det var väl bara att haka på genom stan, dom skulle ju om min klunga, och så fort dom passerat så skulle väl allt räta ut sig igen tänkte jag. Men när det blev landsväg igen så tog det ändå en bra stund för dem att komma om, min grupp åkte nästan lika fort, jag kom ikapp dom, eftersom Romarna låg till vänster för omkörning så blev det fritt fram till sista rygg där jag skulle vara. Nu började det bli jobbigt. Svårt att hålla tempo. Det kom några ganska dryga backar med som gjorde att jag tappade, och det var fler med mig som gjorde det. Vår lilla grupp löstes upp och vi var många ensamma spillror kvar där bland granskog och backjävlar. Hittade på Pär, och Emma. Björn var långt fram och rätt vad det var dyker Rainer upp. Jag trodde vi tappat honom för flera mil sen, men han hade tydligen bara legat sist. Rutinerad gammal räv. Rainer bråkade på mig efteråt för att jag drog för mycket, det var dumt av mig. Men Coach K säger att motionslopp är till för att dra, så det är vad jag tar med mig från det.

/E

Veckans träning

Vad har hänt i veckan då? 

Spelade innebandy i måndags, och joggade dit. ca 2,5km. Nedförslut dit, uppåt hem. Det gick oväntat bra att springa den sträckan. Har aldrig någonsin varit ett löparämne så att jogga eller springa som träning har aldrig varit ett alternativ. Men att det här gick bra kändes jättekul. Och det var kul att göra det med. Så det blir ska jag göra fler gånger. 

Tisdagen var kettlebellpass på Fyshuset med Niklas Nygren. Var nå helt otroligt jobbigt men det är jäkligt roligt att se när man orkar och gör förbättringar. Core-klustret går bättre och bättre och jag blir starkare i egentligen alla övningar. Har klivit upp en vikt på enhand-svingen till exempel. Det är även Niklas som ska få hjälpa mig med träningsupplägget senare. Mitt mål ligger under arbetsnamnet "Seriöst snabb" just nu. 

Onsdag är gruppträning med GCA och landsvägscykel. Bra pass. Blev 7 mil med inslag av belgiskt och partempo. Körde 7km med Emma. Det är kul att se hur gräsligt stark hon verkar vara. Därför skulle det vara ännu roligare om hon fick till nån sorts tävlings-satsning till nästa år. Bara för att se hur hon står sig. Jag vet inte alls hur snabb en snabb tjej är, men hon gör jäkligt bra ifrån sig på våra pass, och då finns det en hel del snabba grabbar med. För min egen del gick partempot bra, gjorde mitt bästa och blev trött. Ville försöka att också träna på det här med växlingar för det gick verkligen åt helvete senast. Men det gick bra nu. 

Torsdag blev jag sen till GCAs MTB träning så jag körde själv istället. Gästrikecup-slingan. Första gången jag körde den ensam, Tekniken över brötiga stenar blir bättre och det gick att köra snabbare än tidigare i och med det. Så det var roligt. Relativt torrt ute med och höst-däcken skötte sin fint trots att dom höll på att döda mig på vägen ut till Skidstavallen. Jösses vad tungrullad dom är! 

Efter det varvet tänkte jag att det fanns nog ett PB på Sätravarvet kvar i benen, så jag rullade dit. Bombade iväg allt vad tygen höll för och allt kändes bra. Jobbiga partierna blev jobbigare senare än vanligt osv. Måste faktiskt erkänna att slingan är rätt skoj även efter att man dränkt den i grus. Den är snabbare nu. 

Fredag, ingen träning. Smörgåstårta. 

Lördag, inget! 

 

Söndag. Velothon. Är nöjd om jag kommer i mål, och är jag trött så jag kräks och ramlar ihop efter en 40km/h+ spurt är jag mer än nöjd. Har inga tidsmål eller nånting sånt men är anmäld i startgrupp 34, 

Sist är ju också en placering kan jag ju tycka, svensk som man är. 

Så, hur går träningen?

Träningen alltså? 

Upplevde att jag tappade mycket av fysträningen under sommaren, för jag kommer inte ihåg att jag tränat något. 

Det är en nackdel, jag minns inget bakåt. Jag kommer knappt ihåg om det var en bra sommar vädermässigt. Jag vet att jag knappt gjort annat än cyklat, men jag kommer inte ihåg så mycket av det. Så därför kommer jag inte heller ihåg om jag gymmat nå. Har kört en del kettlebellpass, det vet jag. Sen blev det nog semester för instruktören, så då blev det uppehåll.

Hursom, nu är jag på väg tillbaka in på gymmet. Har tänkt göra ett par kettlebellpass i veckan, varvat med gym och spinning, och cykla ute när det känns kul typ, Eller när det är planerade turen med GCA eller så. Inte så mycket ensamcykling bara för att jag promt måste ut. Så var det mycket i sommar. Skrev ut mitt schema här förut, men har insett att det kommer inte funka. Mest för att jag inte har nån jävla aning om vad jag håller på med. Så jag ska be "min" PT göra ett upplägg åt mig att följa under hösten. 

Jag ska maila honom mina önskemål så lägger han upp ett schema eller vad man ska kalla det för hur jag behöver träna. 

Det blir nog effektivast så. Nog för att jag har tid att lägga på träningen, men att gnugga en jävla massa i onödan gör ju ingen glad om jag kan få bättre resultat på mindre tid med annan träning. 

Har stått ganska still i vikten med på sistone, så jag behöver göra något. Ändra något. Äta bättre och träna smartare, typ. 

Återkommer till det här i senare i under hösten. 

Björnsafari månne?

8;00 och dom snabbaste jävlarna jag känner står och väntar på mig vid samlingsplatsen. Okej, kul att ni kom men håll er på mattan nu för helvete tänkte jag. Fast jag tänkte också att då får jag hjälp att hålla farten. Dagens runda går att åka ganska fort, och det är kul att åka fort på dom vägarna. Såg i Strava när jag kom hem att det är verkligen en JÄTTESTIGNING mitt i.

När vi var nästan högst upp cyklade vi förbi en jägare med sin hund, "Såg ni björnen?" undrade han.
Men din mamma kan vara en björn, ta bort dom härifrån vi cyklar ju!- ville jag skrika åt honom. Vi är ju för björnen vad en sälstackare är för späckhuggare. Skitroliga och aldeles gratis! Men, man kan ju inte komma ifrån att det skulle vara helt fantastiskt häftigt att bara se en björn eller varg ute på cykeln. Det skulle vara det ballaste i år, förra året och nästa år. Full sula nerför högsta punkten då alltså. Det var lite fartlek till och från under hela vändan. Det är väl okej, men ibland går det lite för fort för min del, och med snabbisar som har tider att passa med sig är det lite lurigt att be om lägre tempo tycker jag. Dom vill ju hem. Backar uppför speciellt, jag har ingenting att komma med där. Inte än i alla fall. Jag bet ihop och gnuggade på. Tog mina förningar som jag skulle och såg till att inte sinka dom för mycket. Det var ganska mulet, och regnet hängde verkligen i luften. Vi klarade oss förbi Kolforsen och asfalten till nästa grussträcka innan det började droppa uppifrån. Det började försiktigt, men det verkade inte ge sig. Efter Råhällan satte det igång ordentligt. Nu var det ingen som ville prata längre, alla ville hem och vi vevade på så gott det gick där på gruset. Bra väg att åka. Vi hade nu kortat ner den ursprungliga turen och var väl bara på väg hem egentligen. Ren transport nästan. Det skulle vara 9km till Oslättsfors, men vi skulle inte riktigt dit så det var kanske 5-7km till vägen där vi tar vänster in mot Gävle igen. Det fortsätter regna och har nog till och med ökat lite. Det här är lite av anledningen till att det inte blev några bilder, jag ville inte ha telefonen i ryggfickorna utifall att...

Det är bara asfalt kvar, och det är blött! Vi närmar oss 80km loggade och jag börjar hoppas på i alla fall 90, när det inte blir 100+ som det var tänkt. I Åbyggeby viker Pär och Göran av till sitt håll och Henke, Andreas och jag fortsätter mot Gävle. Vanligtvis en helt okej bit, lite lummig och lagom trafikerad, men idag är det bara blött. Glasögonen immar igen och handskarna börjar halka runt på händerna. Man kryper ihop och håller i styret innanför reglagen för att bli mindre i vinden. Det går väl inte jättefort nu och Henke tycker det är läge att börja prata igen. Han som är hemma om 2km blev väl på bättre humör tänker jag. Jag och Andreas har mer än en halvmil hem. Vi släpper av honom hemma och rullar vidare. Vi har inte bråttom längre för vi lär inte bli blötare än vad vi är, och det har dessutom slutat regna. Det blir en lugn färd genom stan och titta på lite folk osv. Genom esplanaden och söderbacken. Vi skiljs åt vid Kristinaplan nästan, och jag håller på att få exakt 90km, med några hundra meter till godo. Bra. Bra runda trots vädret. Dusch och käk på listan nu.

/E

Vikingarundan

Mitt första landsvägslopp.
Ingen vidare uppladdning inför det här loppet heller, och hade inga förväntningar för den delen. Tänkte ta mig runt bara, dom där 11,6 milen. Men i ett så okej tempo som möjligt då såklart.
Cyklade 90km mtb igår, och gjorde ett spinningpass i fredags så benen visste att något var på gång kan man säga. Borde förmodligen vilat igår men jag tyckte inte att jag kände av några sura ben i dag på morgonen. Jag kanske inte ens vet hur det känns att vara sliten. Eller så är jag bara sliten och vet inte hur det är att vara pigg. Jag klev ur bilen i Uppsala med ett normaltillstånd i benen då kan man säga. Dags att justera in sadeln, eftersom jag böt cykel i Torsdags och inte har hunnit suttit på den ens förrän nu. Det, mina damer och herrar, är en jättedum grej att göra. Gör inte så. Ställ in det där innan, och cykla gärna några mil innan också. Fick till det skapligt bra innan vi rullade bort mot starten. Hade anmält mig till långa turen, och snabba gruppen av nån korkad anledning. Jag har ju inget med dom snabba att göra egentligen. Men men, nån ska ju vara sist också.

 Masterstarten drog iväg med ett rejält tempo måste jag säga, jag trodde att det skulle vara lite lugnare i början, så redan efter några 100 meter var jag långt bak och när vi kom ut på Gamla e4 började helvetet. Motvinden från jag vet inte var. Fan vad tungt det var. Tog mig ikapp några andra som också hade det svårt och vi fick till en grupp av det. Några starkisar släppte av sina grupper och hjälpte oss där bak så vi var kanske 10-talet som kämpade där. Farten var väl inte enastående direkt, men en fart jag egentligen inte ska ha några problem med. Förrän nu. Jag hade fullt sjå att ens hålla mig kvar i klungan och tappade varenda gång jag skulle börja gå fram mot nästa förning. Vanligtvis i den farten är det ganska behagligt och man jobbar mest med att hålla gruppen tight typ. Nu fick jag lägga det mesta på att ens hänga kvar. I backen i Björklinge, vid den där flöjtblåsande statyn tappade jag allt. Orkade inte utan fick släppa, Mina kamrater seglade vidare och där satt jag som ett bojsänke och kände ur hålet i mitt segel bara revs större och större. Det hade kunnat gå att jobba ikapp, en annan dag kanske. Med annan vind. Men när dom hade 20, 30, 40 meter hade jag bara bränt mig totalt på att ens komma ikapp så resten hade varit ett komplett helvete istället. Vi hade ju knappt åkt 20km då.

Så med ett humör som bara blev svartare och svartare och ett pannben som var totalt sönderblåst fick jag fortsätta ensam. Jag var så less. På allt. Förbannade mig själv för att vara för stor, ta för mycket vind. Fast vore jag starkare hade jag haft mer att trycka med, såklart. Allt var skit och jag orkade knappt hålla 26km/h när jag kom till Månkarbo. Jag hade då gjort sträckan Björklinge-Månkarbo ensam, utan en rygg i sikte, utan nån som kört om, och knappt ens en bil på vägen. Precis när jag greppat en banan på depån i Månkarbo hörde jag den ljuvaste stämma jag hört på hela dagen.
"VI KÖR BELGISKT!". Det var Johannes, om jag minns rätt namn. Han satt i en klunga på ca 15 st som ni hunnit ikapp. Helt plötsligt orkade jag igen. Jag fick en rygg framför mig, och herrejävlar vad jag behövde det. Det tog mig bara nån minut att hamna i förning igen och jag hade skitsvårt att hitta tempot. "Ska du vara med här håller du vårat tempo, annars får du sticka" Sa Johannes. Men jösses jag ville inget annat än köra deras tempo, dom hade ju räddat livet på mig. Jag hittade deras rytm och vi rullade på. Nu blev jag lite mer av mitt vanliga jag igen. Det gick fort att komma tillbaka dit. Jag kunde dricka lite. Det blåste fortfarande, men vi höll bra fart. Bra snurr i klungan.

När vi närmade oss Tierp började det regna och jag kan nästan slå vad om att alla i klungan satt och räknade metrar fram till rodellen i där vi skulle vända om nästan 180 grader och få den skönaste av sköna medvindar med oss tillbaka mot Uppsala, fast på andra sidan E4. Nu gick det fortare. Från våra 30-33, till 37-39. Allt blev roligare, trots regnet. Vi rullade på bra i klungan och lugnade ner rotationen till 30sek förningar ungefär. Det gick bra. Åt och drack längst bak. Jag lyckades tappa min favoritflaska från High5 med. Hoppas det finns nån kvar på XXL att köpa. Så nu var det bara sportdryck kvar, i 5,5 mil. Efter nån mil var det dags att svänga av höger, jag minns inte vad det stod på skylten men det var inte långt till en golfklubb därifrån. Och naturligtvis otrolig miljö. I stort sett bara lövträd, stora. höga och precis bredvid vägen, Hade det bara varit sol!

Vi fortsätter att slingra oss fram och vägen är helt underbar, så ta chansen på det här loppet nästa år. Är vädret bara bra är det toppklass. Vi får nån lucka ibland som vi väntar in. Vad jag förstår så var det 4st från Ride of Hope som fått resten med sig, och jag misstänker att alla insåg att allas tider satt i klungans storlek, så ingen knorrade när nån tappade. Det var trevligt. Inget småsnack med inget gnäll heller, Jag var då väldigt tacksam över att få vara med så jag skulle inte säga något om dom så stannade och plockade blommor. Vi passerar nån depå till och några korsningar, och jag är faktiskt osäker på om jag skulle kunna åka vägen igen i efterhand. Det brukar jag kunna göra. Men vägarna blir mindre och mindre och krokigare och krokigare. Och därmed roligare och roligare.

Med 3 mil kvar får 3st för sig att göra en utbrytning. Jag tänker att dom klarar det aldrig, men dom får ett par hundra meter på oss andra. Det gör även att vi klämmer ihop oss och jobbar bättre, så vi ökar. Efter ett tag håller vi jämn fart med utbrytarna och vi ser dom nästan hela tiden. Det är inte bråttom, men vi kommer ta dom, tänker jag. Det var ett jäkligt roligt inslag. Som en vargflock som haft egna harar med sig att kasta ut lite på skoj bara. Man kan låta dom hållas ett tag men när man bestämmer sig så hämtar man in dom. Vi närmar oss mer och mer och vi blir mer fokuserade upplever jag. Roterar ganska frekvent och jag tar mina förningar med stolthet. Jag har verkligen ingen lust att hoppa över det, för nu orkar jag. En hel del till och med. Har fått i mig en bar och 2 gel, och det är väl egentligen lite men jag har inte haft tid att ätit mer. Vi närmar oss skylten för 2 mil kvar, och det blir en större landsväg in mot Storvreta och här blir det rejält rörigt. Vi är 4 i bredd bitvis och den uppstyrda klungkörnigen är verkligen inte prioriterad och jag känner hur dåliga föredömen vi är för landsvägscyklingen just nu. Den behöver inte fler arga bilister på sin lista.

Efter några km av mest trams börjar klungans enda dam krokna lite. Hon åker en Bianchi- nånting och är riktigt snyggt kittad, så hon ser rejält snabb ut. Jag slår av lite och låter henne ta rygg för att vi ska kunna komma ikapp dom andra, det funkar bra, och efter ett tag märker hennes kompisar att hon inte är med så dom kommer ner och hjälper till med. Och det här blev också riktigt häftigt, Jag ligger på hennes höger för att ta den vinden, och 2 av hennes kompisar ligger framför oss för att dra, Så vi sätter av igen, och får bra fart. Och tar ikapp alla andra av den nu upplösta klungan vi hade tidigare, Så när vi blåser om dom hakar en efter en på igen och till slut är vi samlade, Dom där 2 starkingarna längst fram, tjejen bakom dom, jag och en kille till bredvid henne, och sen dom andra bakom oss. Och man fick verkligen en känsla av att vi körde för att hon skulle orka in på en bra tid. Jag vet inte om det var så att hon faktiskt var trött, eller om vi gjorde så för att hon inte skulle bli trött. Men det var riktigt kul att köra för någon. Efter Storvreta hade vi svårt att samla oss igen, men det redde ut sig lagom till målspurten. Och gosse vad skönt det var att komma i mål. Om jag minns rätt kom jag i mål sist av alla i snabbgrubben, och hade bara en eller 2 från den andra gruppen framför mig i mål. Dvs omkörd av typ 2 pers på 11.6 mil. Om man får se det så, men nu är det jag som skriver så då gör vi det. För den här gången.

Så tack arrangörerna för ett toppenlopp och tack ni som hämtade upp mig. Utan er hade jag fortsatt hemmåt i Tierp.

/E

Berusningen

Musik, det är väl härligt?
När folk frågar vad jag lyssnar på så brukar jag säga att En bra låt är en bra låt, oavsett genre. Och jag tycker det finns för mycket bra musik för att måla in sig i ett hörn. Det är rent löjligt vilken bra känsla man kan få av en del låtar. När man börjar fundera runt dom, hur dom är gjorda och hur dom upplevs. Man måste vara något alldeles extra för att kunna göra den musiken. Och känslan när man hittar en ny låt, som man aldrig hört förr. Men som man helt omöjligt kan få nog av. Man spelar den om och om igen. Man hoppar över hållplatser på bussen för att kunna höra den igen, man åker omvägar till jobbet för att få höra den en gång till. Man gör sig anledningar för att få ta på lurarna och repeata den en hel kväll.

Så, känns landsvägscyklingen för mig just nu.


/E

Steppar upp mitt bloggingame.

Hola.

Har idag köpt mig en laptop. Den första jag äger på ungefär 8 år.
Tanken är att det ska bli enklare att skriva och hålla på med bilder.
Tidigare har jag bara jollat med en surfplatta och blåtandstangentbord och varje inlägg har nästan känts som ett måste. Så. Höj era förväntningar enormt nu så kanske jag infriar dom till hälften.

Har tränat skapligt bra den här veckan, om jag räknar med helgen. Hinner träna i morn med, sen är det långcykling både lördag och söndag. Båda cyklarna ska få komma ut. Har förresten bytt tillbaka från Merida-racern till Giant Defy´n jag hade först. Snyggare och jag satt bättre på den.

Skriver mer i morn efter spinningen när jag inte vill kräkas av trötthet.


/E