Cykelhög!

Blev lite rädd för att cykla ute efter senaste tidens frusna försök. Det kändes inte alls roligt helt enkelt, och ju mer man minns tillbaka på det, desto kallare inbillar man sig att det kommer bli.
Så i lördags var det tänkt att jag skulle ut, köra lite stigar på Norrlandet. Det försov jag mig till, fick jag höra hela söndagen. Men, det var så fint väder så jag fick ta tjuren vid hornen och sticka ut ensam istället. Bara för att komma ut. För sakens skull. Och vad roligt det var! Hur mycket kraft som helst, hur mycket grepp som helst, hur mycket sol som helst!

Vi har väl alla dom där partierna man ser, eller känner igen där man vet att "Nu kommer mjölksyran hugga till, närsomhelst!", men dom kom inte, inte där jag trodde. Det gick att mata på ändå och det var helt underbart. En upplyftande känsla att bli förvånad av sig själv på cykeln, nästan åt så att man undrar Vad är det som händer, varför stumnar jag inte?!

Den känslan, ihop med att jag blivit bekväm med greppet i dubbdäcken gjorde att jag kunde utnyttja dem bättre, och vad roligt jag hade på dom isiga stigarna jag var på. Det gick att köra fort, och jag orkade köra fort. Helt otroligt roligt! Så med dom 2 mil jag fick ihop var känslan inför söndagens distans på topp!

Magnus Eriksson från GCA

Söndagspasset skulle bli ett distanspass, lite lugnare och längre. Runt Öjaren mot Högbo var tanken. Jag gillar den turen. Fina vägar i fin natur. Små lugna grusvägar. Vi blev 4st, jag, Johan, Chrille och Magnus. Det är lite kul att träffas sådär, man ses nästan enbart på cykelturerna, så går man igenom varandras träning. Hur man tränar, hur det går och lite vad man har för tankar med sitt upplägg. Det skiljer ganska mycket mellan alla man cyklar med, hur dom tränar och vad deras mål är. Det blir mycket att ta in, och man får sålla ganska bra mellan alla olika teorier. Men det är lite det som är tjusningen också.

Notera underlaget. Hur bra?! 

Vi slingrar oss fram mellan kurvor och krön och solen är verkligen på bra humör den där dagen. Det hade nog inte kunnat vara bättre väder och jag verkligen känner i hela kroppen hur mycket jag behövde den där cykelturen. Träffade mitt i prick med kläderna, bara en sån sak! Efter en stund kommer den obligatoriska frågan, var fan är vargarna? Och alla andra djur? Hur många vargar har sett oss som vi inte har lyckats se själva? På fråga C kan jag svara att Jag vill inte veta.

Sommarens planer diskuteras. En av oss ska tydligen köra Swiss Epic. Den räven. Är det något lopp jag har på min Bucketlist är det det. Men det är krävande något så in i... och det kostar! Bara startavgiften är över 15 lök. Men nån gång ska jag åka. Kanske inte ens är i tillräcklig form till sommaren. Vi har nu cyklat genom skogen från Sätra till Oslättsfors och ska fortsätta till Smörnäs och sen vidare mot Ockelbovägen.

Det är lite större väg nu, men ingen trafik och helt perfekt underlag. Stenhård snö och plogat så dubbarna biter precis som bra som man någonsin kunnat hoppas och det är bara ett par minusgrader. Helt rätt för vintercykling med andra ord.

När vi kommit ut på Ockelbovägen och tagit oss en bit ner mot Högbo tog vi av från vägen och ut på sjöisen som är där. Nån har plogat en liten bana som vi testade. Det var inte helt blank is men det var häftigt ändå. Plant och slätt! Nu har vi vänt tillbaka mot Gävle kan man säga, så det blev motljus en stund nu.

Efter lite bulle och kaffe i Högbo åkte vi genom deras anläggning och tittade på stigarna, om det skulle gå att åka där eller inte. Passade även på att byta tröja och det var ett smart drag kändes det som. Man kommer igenom hela området och ut på Bäckvägen, för att slippa åka efter den så långt. Den är så otroligt tråkig! Framme vid Hådevägen var vi lite tveksamma om det skulle gå, det var inte plogat och låg ett par cm orörd snö i några gamla hjulspår där, men vi testade. 

Vilken nitlott! 

 Kaxig som man är skulle jag åka först, och dra mig baklänges vad tungcyklat det var. Efter dom första 100 metrarna med skare på den orörda snön hoppades jag att dom andra skulle ropa och kräva reträtt, men ingen sa något! Och om inte dom ville vända skulle fan inte jag ge upp först, så det var bara att bita i fast jag inte ville annat än att vända. Det skar och studsade och slirade. Fruktansvärt svårt, men samtidigt bra för balansen. Efter ytterligare några hundra meter kommer man till en längre backe, och på toppen av den hade jag min högst nådda puls någonsin utomhus på cykel. Det säger mig en hel del om hur krävande det var.

Vi hade nu någon mil framför oss med den här typen av underlag. Och mitt i möter vi 2 dårar...på cykel! Vilket jäkla folk det finns. Som släpar sig ut i den där skiten på cykel. Dom ljuger och säger att det blir bättre bakom kröken så vi ljuger tillbaka och säger att det blir det bakom krönet. Det blev faktiskt lite lättare, att åka i deras gamla spår gjorde rätt stor skillnad. Vi kämpade oss vidare i alla fall, och efter en vägbom långt bort var det mer uppkört, så sista kilometrarna var lika njutbara som dom första. Vi fick runda av på topp med andra ord.

Lycklig idiot

När jag kommit hem och varvar ner lite var jag helt hög på cykling hela kvällen. Har nog inte känt mig så upprymd någonsin tror jag, inte av cykel. Möjligtvis på 100-Cyklister eller Velothon i somras.

Det var en sällsynt känsla som verkligen är värd att jaga.

/E

Vintern rasar ut bland våra fjällar!

Hej!

Plusgrader i Gävle idag. Dvs vår! Någon dag i alla fall. Men, det gör ju inte att jag ser mindre fram till Mallisresan för det. Jag har många runt mig som varit dit förr som berättar det ena och andra. Min pappa har besökt ön säkert 10 gånger nu och berättar massor, men trots det vet jag inte alls vad jag har att vänta mig. Jag vågar mig på en kvalificerad gissning tänker att det blir, Underbart. Men det blir säkert bättre än så.

Har bokat mig en Ultegrakittad Ridley som tjänstevapen under resan. Bara en sån sak. Kolfibercykel. Det blir något nytt. I värsta fall kommer jag gråta av att behöva bestiga min härk när jag kommer hem men det får vi hantera då. Först ska vi göra en sjuhelvetes massa höjdmeter på Mallorca. Jag kommer vara redo.

Ridley Fenix SL 

Kramp - kan vi vara kompisar?

Tjingeling.

Det blir inte så mycket gjort här på bloggen nu. Jag vet inte varför för tid är det enda jag har.
Tränar på som jag ska osv. Försökte mig på ett jättekorkat försök att sätta lite PB:n på gymmet i måndags. Kanondåligt förberedd, borde inte gjort det alls. Landade på 5kg ifrån personbästa i både böj och mark, dvs 110 resp 145.
Nog om det.

Katja undrade vad en rimlig tid på Cykelvasan vore som "rookie", och det första jag kom att tänka på var KRAMP. Nu tror jag att hon gott och väl rullar in på under 4 timmar med gott humör på sin CX. Om hon slipper kramp. För det gjorde inte jag.

Mitt målgångsspurt på Vasan. Strava ljuger med watten. 

Så vad vet ni om kramp? Varför får man det? Var gör man åt det? Funkar tabletterna? Kan man lura bort den om man väl hamnat där?
Vad jag förstår så vet man inte så jättemycket om det. Och att det inte riktigt finns några nyckellösningar på problemen, och att det är mycket individuellt?
Jag ska inte säga att jag är påläst här, utan nu är det broscience och lösa internetrykten.

Min egna teori, baserat utifrån när jag själv upplevt det, och omständigheterna runt dom tillfällen jag drabbats är att:
Man får kramp när man är i slutet av vad man orkar, kroppen börjar stänga ner och säga ifrån. Man börjar bli ordentligt slut. Jag körde 3 rejäla lopp i sommar, Fjällturen, Mörksuggan och Cykelvasan.
Alla 3 loppen hade en målgång inom 10 minuters-spann. dvs, mellan 3:31-3:41. men det skiljer 3 mil mellan längsta och kortaste lopp.

Fjällturen, det jobbigast jag gjort på cykel hittils. Kortaste av de 3, ingen kramp.
Mörksuggan, väldigt intensivt vad jag minns. Mittendistansen, krampkänningar nånstans vid sista milen om jag minnsrätt. Dvs i området 62-72km
Cykelvasan, relativt lättkört, hög intensitet pga hög fart. 94(?) km. Kramp ungefär sista 2-2,5 mil. Dvs 70km ungefär.

En Kolforsen-runda. Vi ska svänga där framme, ser ni det? :)

Slutsatsen, Krampen följer med distansen, och du kan flytta upp den gränsen. Jag själv kommer försöka "träningstävla" på längre distanser än jag tänkt tävla.

Notera nu att det här är inget vetenskapligt utan självupplevt, så källa: internet gäller.

/E

Vintercykling, vem försöker vi lura?!

God Jul på er!

Skulle skrivit det här igår, när jag var argare och mer utsatt egentligen, men nu blev det såhär.

Alltså, cykla ute, på vintern. Vad håller vi på med? Vem försöker vi lura?
Det är kallt, och blött, och blåser troligtvis från alla håll samtidigt. Det är halt, förmodligen.

Jag är egentligen inte en kille som fryser av mig. Använder inte jacka till vardags, och har mina sneakers året runt. Men efter 2-3 mil igår, och 5 mil idag. Damn! Jag blir skitkall och ingenting blir roligt längre.
Jag har köpt allt som står att jag ska ha på mig, en syntetlinne i närmast, ett dhb, nå baselayer-aktigt. En windstoppertröja ovanpå det, sen en 2-lagers ulltröja på det, och en vind och vattentät jacka högst upp. Har läst att det är det som gäller, och tjejen på XXL menar att det var så jag skulle ha. Tröjan hon sålde mig var 2-lagers, just av dom här anledningarna.
Benen jobbar i ett par flossade bibs med överdragsbyxor som ska palla neråt 10-grader, minst! Nu är inte benen något problem, men så ni vet.

När jag vevar runt i det här och tycker att jag är genomkall undrar jag ju, ljuger ni för mig?
Är ni lika kalla men säger att ni har roligt, bara för att? Det är det jag tror. Ni biter ihop bättre än mig.
Man läser överallt på nätet att den och den tröjan håller dig varm och torr hela turen, eller en jacka som gör samma sak. Skojar ni med mig? Kan ni komma hem TORRA efter en tur ute på vintern?
Ni är alltså inte direkt sjöblöta och jobbar mot klockan för att hålla kylan borta?

Idag hade jag inte linnet, utan windstoppern underst, en ulltröja och dubbellagertröjan under jackan. Klarade mig bättre, men inte bra. Och det är ju inte ens kallt ute.

Näe hörrni. Nu skärper ni er och erkänner att ni fryser som fan men lyckas hålla masken bättre än mig.

Dom ropar på dig!

Ni vet dubbdäck...?
Dom där knottriga som gör att man inte slår sig på lilla rumpan när det är halt ute?
Har ni tänkt på vilket liv dom för när man cyklar med dem? Låter hela tiden!
Har ni någonsin reflekterat över vad det är som låter?

Det är små Vildvittror som bor i dubben. Och dom pratar med en, alla samtidigt. Det är därför det låter så mycket. Dom berättar om cykelturer som ska komma, och om legendariska turer som har varit. Om andra som cyklat samma stig fortare, eller långsammare. Dom kallar en för fula saker och gör allt för att man ska hamna ur fokus.

Så mellan dom fladdrande skuggorna bakom grenarna i skogen ropar dom på dig. 

Vad klen du är! Vad långsamt det går! Orkar du inte mer?! Åk hem, du är slut! Det är ingen idé att du försöker mer, det blir aldrig bättre! 

Dom för ett herrans liv, men rätt vad det är är man nere för backen och det är dags att vända upp igen, och då blir dom tyst. Man hör lite skrap i gruset som mest bara, grus mot däck-ljudet. Inget annat. Då är dom på min sida och gör sitt jobb. 

För det är jag som bestämmer. 

Varvrekord på intervallslingan

Tjingeling.

Hade tänkt mig 2 ganska hårda pass i går, ett kettlebellpass med lättare vikter för att försöka driva upp pulsen mer än vanligt, och sen ett FX-pass efter det. Det ska tydligen vara nå crossfitbetonat dom kör på Fyshuset så jag tänkte att det kan vara kul att prova. Fick jobba över, och i vanliga fall är det helt okej, men just idag hade jag verkligen laddat för den här träningen hela dagen så att behöva ställa in var inte alls kul. Kom hem runt 18.30 och satte mina batterier på laddning, tänkte att jag kunde ju cykla lite ute istället. Mitt i alltihopa ringer lillasyster och frågar varför jag inte är hos mormor som fyller år. Hade glömt bort det HELT! Dom hade ju bara påmint mig 2 gånger innan, hur ska jag komma ihåg!? Åkte dit och fikade gärnet innan jag bestämde mig att det blir fan cykling idag ändå. Oavsett tid. Kom hem därifrån efter 21 nångång, så då var det bara att börja byta om.

Åkte till Hemlingbybacken, har ett varv där jag brukar åka, först backträningen och pulshöjaren uppåt, sen nedvarvningsslinga på väg ner så pulsen ska hinna sjunka innan man drar iväg upp igen, och det hela går att göra som ett varv, så man slipper upp-ner-fram-tillbaka-känslan. Hade jäkligt bra känsla i benen, så det var roligt. Varje gång upp var skitjobbig, men väl uppe kändes allt okej och det gick att tänka "Det där var ju inte så farligt, vi kör en till". Så har det aldrig varit förr, så det var skönt. Det betyder ju också att jag inte tar i ordentligt, men det får jag träna mig till. Det måste gå att komma högre i puls trots att det gör ont. Totalt 8 varv, mot tidigare 6 varv under ett pass. Nästa gång gör vi nog 10. En annan grej jag märkte stor skillnad på var att varje gång jag rullade ner så sjönk pulsen under 100 redan på väg ner, annars har jag fått stannat på botten och vänta in att jag ska närma mig 100 för att dra iväg igen. Så nu låg jag kanske 10-15 slag lägre på samma tid som förr. Vilket är en klar förbättring.

Dippen där mitt i nummer 3 är växelknas, och nummer 6 och 7 är sittandes, därför blev dom lite lägre. Kul att man ser så tydligt var det är som händer. Att det är 2 toppar på varje varv är för att backen planar ut i 20 meter innan man drar upp för sista branten.

Så för att vara så tårtstinn som jag var blev det ett ganska bra pass, eller var det tack vare tårtan?

/E

Adventsdistans

Det är tanken i alla fall. Att ha distanspass på söndagarna framöver. Först december ut, sen Rapha 500 i jul, och sen fortsätta under januari med det. Känner mig lite skeptisk till vintercyklingen, men jag har löst det mesta av problemen hittills. Först, dubbdäck. Det är ordnat genom ett par Schwalbe Ice Spiker Pro. Sen skor. Ett par Diadora, billigaste på XXL vad dom nu hette. Funkar hittills jättebra! Upplever inte att fötterna känner av vädret på något som helst vis än. 

Men, jacka eller underställ är svårare verkar det som. Min "varma" jacka från dhb är inte tillräckligt vindtät, så jag fick köpa en ny från Craft som ska vara det, men den är mindre fodrad istället. Får labba lite med underställ istället och se om det är där lösningen finns. Jag känner inte nån som gillar att frysa och jag själv är inget undantag. 

På helgens 7-milare kunde jag känna att jag blev kall, men inte så att jag frös. Det är kanske så det kommer att vara, man blir lite sval ibland, men utan att nå fryspunkten. Vi får se på söndag, hur det ser ut då.

Helgens cykling (1) bestod av kort snabb-pass med Hemliga gruppen på Åbyvallen. Kunde bocka av 2 personliga förstagångsbedrifter, mycket tack vare tjälen tror jag.

- Stigen under E4 mellan Krematoriet till Scandic utan att kliva av, Check! 

- Grusbranten vid Statoil Hagaström uppåt utan att varken kliva av eller ta sats, Check!

Ingen av de där har jag klarat förr, och det var ett tag sedan jag provade senast, så att det gick så pass "lätt" kändes som ett bra kvitto på att jag gör något rätt med träningen. Annars ett jättebackigt pass med roliga stigar och bra underlag. 

Helgens cykling (2) blev 7 mil runt Öjaren. Vi kan kalla sträckan Ronde van Oejaren, blir inte det roligare? Har länge funderat på den sträckan, om det inte skulle gå att skarva med att åka Högbo´s Vasa-bana baklänges mot Högbo från Ockelbovägen, och det gick! Vi hittade en skogsmaskinsstig som ledde oss precis rätt in på några stigar som hör till Vasabanan och dom var pangfina. Några frusna vattenpölar som var enda frågetecknen, men annars kanon. Johan trodde inte på mig när jag sa att jag skulle ta med kaffetermos och gifflar, men han visste tydligen inte att #cyklarmanfikarman, så nu ska han också ha med fika på distanspassen. Hade hoppas att Henkerado skulle följt med också så skulle vi tvångsfikat med honom, han som alltid har så jävla bråttom. Man måste hinna med en paus också!