July Grand Fondo

Landsvägspass, bra väder. Bullrunda! Oh!

Var helt jävla körd i benen igår kväll efter 10 mil blöt grusväg. Skriver inte så mycket om det i dag. Rutten är beskriven i förra lördagens inlägg. Det enda nya var en bättre tid i går. Annars lika. 

Ny dag i dag alltså, bättre ben. Känns det som. 

Vi ska till Ockelbo, på nylagd asfalt. Alla är peppade. Vi är 9st som möts vid samlingsplatsen och vi ska hämta upp fler i Stigslund. Off we go! Genom stan med ett gäng cyklister såhär är lite trixigt men det går bra. Vi hamnar på travrakan och jag känner att idag är dagen. Det är idag det blir personbästa här så jag sätter av i nedförsbacken som ansluter till den lilla uppförslöpan som startar segmentet. Det går bra, benen känns bra. Ner i bocken och sittbryter lite. Ser att jag får möte av 2 cyklister, och jag ser också att jag kommer möta dom precis när dom möter tjejen som går på min sida. Stopp alltså. Helvete. Det var den tiden det. Men jag slår av och bromsar in. Hellre ett nytt försök än att vara en douche som måste tränga sig förbi. Jag hade hunnit om tjejen, men då hade jag även varit just den där cyklisten som insändarna skriver om. 

"Varför svider det i benen?" tänker jag. Gjorde jag bort mig totalt nu efter snart en mil? Jahapp, bara att vänta in de andra och rulla vidare. Det är inte bråttom, och vi ska långt så jag hinner kanske hämta mig i klungan. Minns inte hur många vi hämtar upp, men ca 6. Största utropstecknet för dagen är en Specialized Epic som ska följa med oss. Han ville ha revansch från igår när han sprängde sitt bakdäck på mtbdistanspasset. Sprängde! En 2 dm lång reva i däcksidan. Av grusvägsåka bara. Hursom. Nytt däck och pigg gubbe. Vi åker inte skitfort heller så det går att hänga med. 

Lycklig däcksprängare på sin Epic

Känner mig pigg och lite ivrig så jag rullar iväg först, lead by example ni vet. Emma kommer ikapp och vi börjar surra lite medan de andra sluter upp. Vi fortsätter dra, allt lirar bra, vi håller bra fart och det finns ork så vi rullar på i nån mil innan det börjar kännas och jag viker in för att få stöd av nästa gubbe. Från stigslund åker vi Forsby-Milbostigen och Oppala ut på gamla E4. Vi har medvid därifrån och norrut. Här går det fort. Nån pratar om att vi snittar 40kmh på platten, och det känns helt fantastiskt. Vi hinner dra ett par gånger var innan vi kommer till Hagsta och svänger av mot Ockelbo. På ängarna innan korsningen hinner man ana kantvind, vilket innebär motvind till Ockelbo 

"Fri fart upp för backen, vi väntar in vid busshållplatsen efter bron!" 

Jag ligger först i korsningen, först i starten på backen. Drar iväg, hinner 20 meter innan livet kommer ikapp och allt dör. Noll pang idag. Eller då i alla fall. Bara att transportera sig uppåt då. Starkingarna snitsar iväg som om inget hade hänt såklart. Att man ens kan vara så stark? 

Nåja, det är inte jättebrant, men det blåser. Jag tar mig upp till slut. 

Inväntning efter backspurten. Ni ser ju vägen där borta?

Rullar iväg först även här. Nu är det inte jättelångt kvar till fikat ju. Vägen är tyst och fin. Aldeles slät. Vi myser! 

Gruppen samlas och vi fortsätter rotera. Det är här någonstans jag börjar känna av rumpan. Tänker att jag sitter dåligt bara, flyttar mig lite. Det blir bättre för stunden. 

Så åker vi såhär ett tag. Bilisterna gör ett skapligt jobb. De flesta ger utrymme, några ska verkligen demonstrera att dom inte tänker flytta sig. Vi har tur som inte har någon mittlinje att ha som gräns. Backe upp och backe ner, och rätt vad det är är vi framme i Ockelbo. Men det är marknad där idag, så vi tar en omväg för att komma in till fiket från baksidan så att säga. Därför fortsätter vi mot Åmot, det verkar inte vara någon som direkt vet hur vägen går, eller hur långt det är, det vi vet är att det går att åka så. Hursomhelst, vi fortsätter med pargruppering. Har det ens ett eget ord? 

Det tar kanske en mil innan vi svänger igen, mot Ulvsta, här blir det backigt. 

Låååångt där borta syns dom

"Fri fart till fikat!" Jo tjena tänker jag. Ooooooch POFF, så var dom borta.

Tror nästan det luktar lite gummi av dem när dom drar iväg. Rullar på i mitt tempo, det blåser här med och man blir jäkligt ensam med lite avstånd frammåt när det är motvind. Men jag kämpar på. Vi åkte den här vägen åt andra hållet senast. Den var nog inte så lång då försöker jag inbilla mig. Men jag hade tydligen missat en del avsnitt. Tur är det ju då att det finns mycket att se, åkrar och hus, backar upp och backar ner. Jag rullar bra. Rullar ikapp och ifrån många när vi är mer samlade. Försöker stå i många backar och slita på. Jag vill ju ha träningen också, inte bara mysrullningen. 

Jag hinner ikapp Terese mellan 2 gigantiskt gula fält. Vet inte vad det var för något. Det var nog inte chips, eller lin. Något annat helt enkelt. Vi turas om att dra lite dom sista kilometrarna.  Men, ni ser ju vädret? Grymt kul med lite sol, trots blåsten. Bra för brännan och det där. 

Nu är vi framme vid Wij Trädgårdar i Ockelbo.

Värd det var man nog inte, men unna sig går ju. 

Gofika med kaffe. Lite vanligt chitchat om cykel. Nån har tävlat, nån annan ska resa. 

Nån annan har ramlat och jag lyssnar mest. Pratar lite prylar. 

Dags att sticka, toabesök och vattenfyllning är avklarat. 

Vi kör fel och hamnar mitt i marknaden. Nån vill ha langos, men det får vänta. 

Efter lite trixande hittar vi ut ur Ocklahoma och tar sikte på Östanbyn. Här är det betydligt mycket mer trafik, men vi fortsätter i 2 led. Det går bra. Det går inte jättefort, men det går bra istället. Vi håller ihop gruppen bra och alla hänger med. Vi roterar förare bra och allt bara funkat. Motvinden är också med. 

Har ni tänkt på hur det här med att åka parvis är som att speeddejta en kompis? Man kör bredvid nån man kanske umgås med, eller träffar första gången. Man har några minuter bredvid varandra. Vad pratar man om? Varandras cykel kanske? Sin träning? Bakning eller läget i Etiopien? 

Så byter man till nästa. "Hej! Hur många finska ord för alkoholförgiftning kan du?" 

Efter ett tag har man hittar sitt ämne, och då kommer man ju tillbaka till samma. 

"Var var vi? Jo! Gräsklippare." 

Håll med om att det är intressant?

Vägen är fin. Mycket nylagt asfalt här med. Kollar aldrig någon hastighet, men jag börjar sitta illa. Det trycker fel. Antingen är mina inställningar helt off, eller så är jag öm från igår, eller så är paden i mina byxor slut. Nånting är inte bra. Men det går, det går att koppla bort. Jag kommer på det ibland att det känns och undrar nästan vad jag pysslat med för att det inte skulle kännas, jag har ju bara suttit här. 

Vädret är fint, det blåser mindre när vi kommer in i skogen lite och solen skiner. Man riktigt känner hur luften står still och det luktar skog och kåda. Ni vet den där varma skogsluften som stått och blivit rejält uppvärmd. Det blir som en vägg när vi dundrar fram. Det är skönt. En varm vindpust liksom. Det är man inte bortskämd med. 

Vissa bilar tutar på håll för att göra oss uppmärksamma, andra gör sin grej genom att hålla avstånd bara. Jag blir ändå förvånad att det är färre som kör riktigt nära än vad jag trott att det skulle vara. Så det är ju ändå en bra grej. Vi närmar oss Högbo, har nyss passerat Stabäck där katten Stjärt bor. Jag bävar lite för ängarna efter Högbo, misstänker ogynsamma vindförhållanden så att säga. Och så blir det. Från sidan, och frammifrån och från överallt blåser det. Men stäckan är kort så det går att härda ut innan det blåser hål i pannbenet på mig. Nu är vi i Östanbyn och det är spurtbacke. Kommer iväg bra sittandes och gör mitt bästa för att hålla bort dom jagande. Det är inte riktigt att komma först som är grejjen, utan att hålla bort dom andra så länge det går. För dom kommer komma. När man är omkörd kan man låtsas köra på tung växel för mjölksyrans skull eller nån annan bortförklaring för att vara långsammare. Återsamling på krönet och nu flyttar jag fram sadeln lite. Hoppas det hjälper! 

Man pratar om Fri fart till Bäck, men det verkar inte bli något. Fast det blev så. Lite sisådär uppstyrt men det verkar funka. Vi lyckas samla upp alla och hålla bra fart en bit innan nån får feeling och drar iväg. I återsamlingen senare fick vi veta att det var en som stack, så nästa blev helt enkelt tvungen att haka på. Mot sin vilja dessutom så det var ju bara att hålla i sa han. Han var inte glad över det, att behöva hänga på och så. 

Jag och några till hamnade alltså i en bakgre grupp och vi höll vår fart utan krusiduller. Bäckvägen blir kortare och kortare. Efter återsamlingen i Bäck skulle vi röra oss mot morgonens samlingsplats, i grupp, trodde jag. Det höll en bit, men det gick mycket fortare nu. Emma fick för sig att sticka så det blev ett jävla tempo för att hinna med dom som stack då. Åsbyggeby och sen backen upp mot vattentornet, då kroknade hon och blev omåkt. Stack lite väl tidigt för att hinna upp först men hon lyckades nog stressa upp dom andra bra ändå. Nu är gruppen väldigt splittrad och det verkar som det är egen fart hemmåt nu. 

Får sällskap till samlingsplatsen i tron om att några hinner ikapp men det verkar tunnt. Vi tackar för trevlig tur och skiljs åt. Nu är det 2-3km hem och jag känner mig oförskämt fräsch i benen trots det vi nyss varit med om. Och trots gårdagen! Var öm hela eftermiddagen. 

131km och Julis Stravagrand fondo är avbockat. 

Är det onsdag snart?

Tattueringsmotiv kanske?

/E