Mer om Cykelvasan...

Har helt ärligt jäkligt svårt att nöja mig med min tid.
Jag gjorde mitt bästa, blev trött som satan och allt det där, men!
Hade jättegärna sett en tid under 3:30. Vet inte varför, vet inte om det ens var rimligt. Utan kramp och med mer gel hade det varit lättare att komma i mål men kanske inte så mycket bättre tid. Så jag tänker inte skylla på det.
"Men med dina försutsättningar var det jättebra!"
Jaha, vem bestämmer vad jag borde gjort för tid då, utifrån mina förutsättningar?
Vad är normaltiden för en med mina förutsättningar?
Jag kanske siktade helt utanför bollparken med en sub3:30, det vet jag inte.
Så tyvärr, trots alla fina kommentarer och sms, men jag är inte nöjd.

Varken med mina förutsättnigar eller utan dem.

Liten syster påpekade att jag lider av svår Kitconfusion. Skyller allt på PP som bara hade pojktröjor kvar. Och Castellibibsen till tröjan liiiiite väl små än. 

/E

Så, CV 90 Motion.

Dåså. Cykelvasan avklarad. Det större målet med säsongen, utan att ha varit målet hela säsongen. Blev 3 långlopp och en GästrikeCup-start. Och jag hade inte tänkt tävla alls i år egentligen.

Var på plats ganska tidigt, innan dom ens öppnat min startfålla så jag fick en bra plats när dom väl gjorde det. Hade kanske 20st före mig då. När vi väl drog iväg försökte jag hitta ett eget tempo upp för första backen för att orka, dom sa att den skulle vara jobbig. Hittade mitt tempo, och försökte hålla det. Åkte till och med ifrån dom flesta i min grupp där, såg bara ryggarna på dom snabbaste längre upp. Efter ett tag kom det ikapp folk, men det hade jag på känn ändå, jag är ingen uppförsåkare egentligen. Väl uppe på platten satte vi av ordentligt, det var ganska stökigt. Jag tror alla ville hitta en rulle att ligga på, och alla ville ha snabbaste rullen så nån sorts klungkörning var det aldrig tal om, det var mest panik och stress tyckte jag. Tänkte att ska ni hålla på så behöver inte jag eran rulle för jag en egen. Körde om dom jag behövde och släppte om dom som behövde förbi. Det tog ett tag för mig att verkligen komma igång och bli varm. Det var långt efter Smågan som jag först kunde köra ett helt eget tempo utan att känna att jag fick slita hund för det. Det var mycket grusväg där uppe, både bra och dålig. Och jag blir förvånad över hur dåliga folk är på att cykla egentligen. Stå på som dårar på grus kan dom göra, men så fort det blir lite stenigt och "stig" är dom inte lika kärig längre. I stort sett alla "stigar" i första halvan av loppet gick att köra i vänsterspår. Samma med backarna, uppför är det så jäkla bråttom men sen när vi ska ner då har man tid att titta på skogen och blommorna. Bomba på för helvete det blir ju kö! Det är väl lite förståeligt om man är försiktig i skogen, men när man som 5e kille i ett led i vänsterspår får bromsa utför på grusväg då blir man lite purken.
Efter ett tag blev gruset ganska brett och slätt, så det gick att skicka på ganska bra där igen, fick en kille med mig. Kanske var fler? Men då åkte vi precis så fort som jag ville och det passerades en del folk då med. Det var strax innan första biten på asfalt minns jag, för på asfalten var han också med. Höll nånstans 45km/h där på bilvägen. Lätt utför.
Minns inte alls i vilken ordning kontrollerna kommer, eller hur det kändes där och då, men det jag kommer i håg är det var ett par där den här bänk-historien dom körde med inte funkar. Jag ville väl inte stanna och ta dricka. Dom skulle väl stå i banan och dela ut? Så det var några kontroller jag hoppade över till och med.

Just ja, du som byggde nedförsbacken efter Evertsberg, bra jobbat med den! Hör av dig när du är i Gävle nästa gång. Jag bjuder på öl! Jävlar vad den kom lägligt.

En sak jag måste ta med mig till vinterträningen är att flytta syratröskeln, rejält. Fan vad backarna sliter. Det var kanske 35km kvar när jag fick första krampkänningen, vägrade låta den vinna så fick lösa det med att hoppa över rundtrampet när den kom, och bara pressa pedalerna dom gångerna. Det fungerade bra, då slapp jag kramp mellan knäleden och ljumsken på insidan av benet. Att stå upp i backarna var bara att glömma, då kom den i botten av quadriceps, där den fäster i knät ungefär. Så jobbiga backar var bara att sitta ner och pressa. Det försvann lite effekt där men jag hade nog inte så mycket mer heller, eftersom även ryggen stökade. Hade känningar även där i 35-40km, och sista 20 var det rejält jobbigt. Det var liksom inte roligt längre då. Började titta mycket på klockan och distansen nästan känna stress över en bra tid, samtidgt som både ben och rygg härjade. All gel var long gone då och hade bara bars kvar. Av nån anledning fick jag för mig att jag inte skulle ha nytta över dom så sent så jag hoppade över dom helt då.

Hade "sällskap" av ett par killar ett tag. Han körde om mig uppför, till och med när jag skulle åka om folk i skogen skulle han förbi mig. Lite väl hetsigt kan jag tycka. Men utför var det inte lika bråttom. Som vanligt. Vi höll på sådär ett tag, till hans kompis fick pyspunka och började gasta om det. Dom låg precis bredvid mig då, och jag hörde att dom inte hade nån slang kvar, så jag slet fram min grusiga jävel jag haft i min öppna sadelväska i 50 mil. Den fick dom, så dom stannade, och jag såg dom inte mer sen. Win!
Köpa bort motståndare, det ska jag göra oftare.
Jag vet inte hur det brukar vara, men ju längre loppet gick desto färre var det som signalerade sina spårändringar. Det var riktigt nära några gånger faktiskt. Trist. Hade blivit tokig om jag gått omkull på grund av att nån svängt ut framför mig.

Jag tror att på det stora hela så skulle ett åk till gå bättre, inte bara för att man kan träna bättre till det utan för att man känner igen sig, vet var man är, hur långt det är kvar, vad som händer efter den eller den backen osv. Nu hade jag ingen aning om vad som väntade. Det hade varit väldigt fint att veta hur banan skulle se ut sista 2 milen, för dom var hemska. Benen var paj och ryggen var paj, så allt som lutade det minsta uppför var en väldigt negativ överaskning.

Målrakan var bäst, lyckades köra om några där med, som skulle hålla på och göra high-five med varandra etc, istället för att fokusera på en sportig tid. Har hela tiden varit iställd på att försöka pressa ut det sista på slutet, och det gjorde jag.
Bilden nedan är min analys av Stravasegmentet från målrakan. Man blir ju inte mindre sugen på en wattmätare nu när strava håller på och lockar en med sånna där drömssiffror, tänk om dom är sann liksom?

/E

Mindre än en vecka kvar nu.

Nu är det mindre än en vecka kvar till Cykelvasan.
Jag är jäkligt laddad måste jag säga. Det betyder nog att jag kommer vara stört nervös när jag ska starta.
Det handlar inte om stäckan, jag åker 9 mil nästan vilken kväll i veckan som helst.
Det handlar inte om orken, jag åker dom där 9 träningsmilen på mindre energi än jag kommer få i mig på vasan. Det är ju fikahyddor överallt där. Vatten och bananer och fan vet allt. Vi är väl där för att cykla?

Det handlar om farten.
Det måste gå fort. Och ser jag tillbaka på dom enda tävlingar jag kört så vet jag ju att jag kommer kunna åka fortare än jag trott, pga all stress från medtävlare. Blir det bara fint underlag utan grovt grus så ska det inte vara några större problem att hålla ett helt okej snitt. Många jag pratat med pratar om att hamna på rätt rulle osv, och det är en bra grej, man spar ju mycket på det. Men tiden på rulle måste man förtjäna, så är det ju. Jag har inte tänkt att min tid ska bli beroende på om jag hittar rätt rulle. Det är ju jag som ska göra jobbet. Och det är vad jag tänker göra.
-
Sen, efter vasan måste jag börja vinterträna. Mer viktnedgång och muskeluppbyggnad än prestation på cykel. Gymmet och fysträningen har blivit rejält lidande i sommar. Det var inte alls tänkt så.
Tur att Niklas på Viaprospera släpper sitt höstschema nu så jag kan boka in Kettlebellpassen igen. Otroligt rolig träning, och jag kan köra min gymträning efteråt, när jag ändå är där liksom. Det finns en plan med hösten i alla fall, nu är det bara att försöka hålla i den med.
Min förhoppning är att Gävle Cykelamatörer får ihop en Sub9-grupp till Vättern nästa år, isåfall följer jag med där och tränar inför den. Kommer aldrig åka Vätternrundan ensam.
Såå, 200 i mark till första maj, och ett par sub9-ben. Är det bra vinterträningsmål?

/E

Fjällturen 2016

Så om vi ska hålla det lite kort då (nu igen).

Väckning ungefär 06 av att team-kocken började slamra med grötkastrullen i köket på Mormors fjällstuga i Hede. Lite snabb men rejäl Frukost innan vi packade oss iväg. Lite nervösare med packande nu än på Mörksuggan. När man inte ens utgår hemmifrån på raceday liksom. Har jag ens allt med mig upp till Hede?! Det gick ju bra dagen innan när jag var till Funäs, som ni fick se i tidigare inlägg.
Näväl, in med morbror hundar i bilen, på med cyklar och pang iväg. Kände ändå att uppladdningen och mina förberelser var rätt bra, hade mer mig mycket energi och ätbart till racet. Lite mindre med ätbart till väntetiden innan, men det fanns bars att köpa i nummerlappsuthämtningen. Vilket ord, nummerlappsuthämtning. Finns det ens?
Hittade något energigodis med, som smakade colaflaskor. Tänkte att det här gör ju susen innan. Hoppas jag inte tjuvstartar med en sådär 20 minuter eller så bara.

Efter en tids vankade av och an blev det dags att starta i alla fall. Det lilla regn som varit under tiden vi var på plats vid starten slutade precis när vi ställde upp för start. Ingen regnjacka på!  Armvärmare och windstoppertishan under jerseyn och korta bibs. Masterstart den här gången med. Kul grej ändå, men det gick nästan sakta genom byn. Det blev ojämnt och köbildning. Men det var mäktigt. Man hade inte spärrat av något så vi var ordentligt i vägen för vanligt folk, men alla stannade åt oss, så det verkar gått bra. Jag avancerade så gott jag kunde utan att framstå som en allt för stor douche innan vi blev ivägsläppta. Sen blev det full mutter ner för backen som går genom byn, och jag kom på mig själv med att leta fler växlar i 40km/h. Är det landsvägsåknigen som gjort mig så "fartvan"? Jag väljer att se det så.
Backen utför tar slut och blir en backe uppför. Efter kurvan tar den kanske slut? Nej. Nästa kurva? Nej. Nej, Nix, Icke! Inte där borta heller! Den var så lång, och lutade så mycket, att om ingen gjort något åt den håller den säkert på att lutar uppåt än! Som det skulle stått i en sagobok.
Vi fick svänga av i alla fall, efter en skaplig stund uppförsbacke. Jag tog några placeringar till där. Och blev omkörd av några. Efter avtagsvägen blev det grus/gräs. Mjukt sådant. Tungt! Fortfarande sluttande. Det brann. Vi fick vända och åka tillbaka och ett skidspår precis bredvid gräsvägen, så man mötte de som var på väg upp. Utför var inte bättre egentligen. Regnsjukt gräs med mossa och torv i. Hjulspår och lergropar. Svåråkt och svårplanerat. Ingen kör om utan alla låter varandra vara i fred i det svåra. Det känns jäkligt okej faktigt. Alla vill hålla sig på hjulen.

Det vänder upp igen, och spåret blir till lite grus. Mer klättring innan vi kommer till trädgränsen och det blir lera på riktigt. Så där lera som kan vara en dm djup, en fot djup. Navdjup eller ingången till vättarnas hemliga rike. Ingen kan riktigt veta.
Det kan lika gärna ligga en bamsesten eller myskoxkadaver mitt i. All passering genom är en chansning. Man slirar och studsar och sladdar. När bakhjulet släpper får man kliva på ordentligt för att hålla balansen och dom extratrampen sliter verkligen på benen. Det blir tramptag man inte kan planera, inte förbereda och inte veta om man har råd med. Blir dom får många orkar man inge igenom, eller så orkar man inte igenom nästa pöl. Det kan dessutom bli en brant sten mitt i man måste skutta upp på. Svåråkt!

Efter en stund av det där är vi upp på kalfjället och första anhalt märkt Vacker vy. Och det är vackert. Jag har mobilen i väskan så det blir inga kort. Jag har inte tid heller för här går det faktiskt att köra om folk, så det är var jag tänker göra. Jag hatar att låta skrytsam, men här märker jag faktiskt att jag är bättre tekniskt än många framför, och bättre utför än många omkring. Bara den insikten gör att man känner sig tryggare i att åka om. För att jag klarar av det. Det går utför på stig, och led. Det hoppar och kränger. Det blir vattenkontroll strax, skönt. Lite påfyllning och sen bär det av utför på grusväg. Och som det går sen. 2 hjulspår med grovt rullgrus utöver det. Min stravanoterning säger nästan 50km/h där. Etfteråt blir det stig och lera, nån spång. Det går att passera en och annan här med innan vi kommer in på ett längre parti med bred stig, men svårtomkörd stig. Det är så pass stening att det bra spårvalet är lerigt, och det andra är för stenigt för att välja, för du hinner inte förbi där ändå.
Så vi ligger på led länge. Skumpar fram. Det är samma här. Man vet inte hur djupt det här. Man försöker köra på sidan, eller på stenen man kaske skymtar mitt i. Jag tycker jag klarar mig bra. Behöver inte sätta ner fötter något, men det kostar å andra sidan att sladda runt som vi gör. Dom där extratrampen är nog inget jag egentligen har råd med. Det blir som en megaspurt på 2 meter, var 5e meter. Det blir jobbigt.
Men även det där partiet klarar vi ut. Det blir mer grus, lite transport. All syra från leran är borta och jag hittar ett sånt där marschtempo jag vill ha. Utan att det kostar mig så mycket, det känns behagligt. Den stora förvåningen här är Chrille, en kompis, eller ja kompis... en kille som har mitt nummer hemmifrån som står och glor som en uggla utefter vägen. Vi hälsar glatt! Det var till och med kul att se honom. Han utlovar öl i hans stuga efteråt.
Kortdärefter cyklar jag ikapp Johan, visar det sig att han hette.
Vi språkar lite, sådär som man gör ni vet. "Går det bra bla bla, var kommer du ifrån och ska Mugabe får en mandatperiod till i Zimbabwe?" Vi håller ungefär samma tempo så vi gör sällskap ett tag. Han åker en hardtail av något suspekt märke, T-Rex, Trek eller nått sånt. Men det gör att det går lite fortare för mig utför, medan har är rappare uppför. Och så håller vi på. Jag vet inte om han är framför mig när vi kommer till Bruksvallarna, men det skulle jag tippa på. Här blir det backe i alla fall. Sveriges längsta hillclimb fick vi veta innan. 4km rakt uppåt. Jag minns första branten. Grovt grus, jag kör ganska tung växel och bestämmer mig att det här ska gå. Så medan jag står upp och trycker har jag fullt sjå att hålla framhjulet i marken. Det vägrar släppa i bak helt enkelt. Branten tar slut och jag kan sätta mig ner. Nu blir det vanlig grusväg uppåt. Länge. Han som vinner gör det på 19 minuter har jag för mig. Och när den snabbaste av snabbingar ni känner till behöver 19 minuter på sig i en uppförsbacke, då är den lång. Backen är ändå lite varierad. Den blir ju brantare ibland, såklart. Jag kommer på lite för sent att variera ställning. Sitta i dom flackare bitarna och stå där det är som brantast. När jag väl gör det går det så mycket lättare.
Den vidriga syran man får när man står gör att dom flackare ställena knappt känns alls. Så nu flyter det på bättre helt enkelt. Väl uppe är det också här väldigt vacker vy, men det händer inte så mycket. Det nästan känns att det är utfyllnad och transportsträcka för att få lite distans i loppet bara. Ganska tråkigt dragning och alla deltagare är så pass utspridda här att man nästan är helt själv bitvis. Eller så är det jag om är för slut för att förstå bättre. Jag upplever som jobbigt i alla fall.
Efter en stunds trallande där uppe ovan trädgränsen bär det av utför igen. Yes. Här går det också rejält fort. Och det svänger mycket. En smal fin grusväg som ringlar sig genom fjällbjörkarna ner mot Viteggen. Genom en ravin med en bäck i, och här träffar jag på Östersund igen. Eller Johan. Jag ropar på honom. Frågar hur det gått. Han har klarat sig bra! Det är även här jag ser morbror Björn första och enda gången. Han är inte så långt före ändå alltså.  Jag och Johan åker på Viteggen ihop med några fler, här möter vi också fler åkare. Det är 2 filer på kammen, en mot vädningen och en ifrån. Men det är fin stig, svagt utför och fina mjuka hopp som det går att latja lite i om man inte möter någon just då. Det är någon km till vändningen och sedan då alltså svagt uppåt en bit. Det här är nästan finaste partiet tycker jag. Vi är i en dalgång, på en kam, med ett bäckdelta nedanför oss ett 20-tal meter. Det ser otroligt rofullt ut. Och jag är slut. Det är fruktanstvärt tungt i skallen där. Har gel och sånt kvar. Minns inte ens om jag tar någon där, men det blir stig så det går ändå inte att äta. Vi kommer till en liten träbro, som näsan fär för smal för mitt styre. Kommande backar härifrån blir tunga. Och ingen orkar något. Är det någon framför som slirar börjar resterande 5 bakom att gå, och ingen bryr sig. Alla vill bara upp och i mål. Om jag inte minns helt fel är det inte speciellt långt till 10km-kvar skylten och sista depån här. Finaste skylten jag sett. Siste MILEN! Firas med en backe. Tänka sig. En backe. Här?!
Det är mycket uppför här. Och sen lera. Det blir en spång uppe över trädgränsen men ingen har vågat åkt där för det är 2 meter brett med lera bredvid istället som vi kört upp. Så lite mera lera, efter sista uppförsbacken. Kan tänka mig att alla jublat hittils. Men äntligen släpper det och vi får vända utför igen. Sista utför. Och det är långt. Gräs. Blött gräs och blöt jord. Det ser ut som en potatisåker där vi dragit fram. Det är fåror efter hjulspåren. Här träffar jag Johan för sista gången minns jag. Jag åker ifrån honom utför här. Jag släpper fan allt. Det här är första backen någonsin i min cykelkarriär som håller på att göra slut på mina underarmar. Det hoppar och slår och framhjulet försöker på egna val. Det är ett jättejobb att ta sig ner med den farten. Och att bromsa går inte längre. När man väl ser den där fula stenen är man 7 meter för sen med att bromsa så det är bara till att försöka lösa eventuella problem som kan komma att uppstå vid kollision. För min del går det bra. Kan ha kört om någon, men det är sällsynt med folk här. Väl nere är det asfalt, sista kilometern. Det känns faktiskt bra i benen här ändå. Har bättre tryck än jag trott jag skulle ha. Svänger över bron, som leder in till sista knicken uppför innan upploppsrakan. Backen upp hade jag tänkt skulle gå att ta stående, men det fanns det ingenting över till. "Växla ner och sitt still pojk" tänker jag. Nu är det bara upploppet kvar, och det finns knappt något kvar men jag spurtar så gott det går. Hör Björn och Anette ropar på mig från tvättkön. Mållinje. MÅL.

Det absolut jobbigaste jag gjort på cykel. Nästa år ska jag vara bättre tränad.

"Det blir aldrig lättare, vi blir bara snabbare."


/E