Hej nu kör vi, racerapport från Mörksuggejakten jag körde i söndags. Mitt första riktiga race.
Uppladdningen
Lyckas glömma/missa/stressa bort frukosten, inte ok. Packar ihop det jag ska ha och drar iväg ändå, det får bli macka på vägen. Mack-macka!
Lastar cykel hos Björn och drar vidare mot Jacke. Vi åker tidigt för att slippa stressa osv. Och det var smart, för vi kunde hämta nummerlappar utan någon som helst kö ca 2h innan start. Det blev mycket värre senare när jag fortfarande letade frukost. Enervittältet lär ju ha nånting att äta? Köper 4 bars, gel har jag med mig hemifrån.
2 bars till frukost och en macka jag stal av Jacke. Helt bedrövlig uppladdning. Som tur är känner jag mig inte hungrig, det är en bra grej. Går igenom cykeln lite lätt, har gjort alla justeringar innan, men bara kolla av så allt är okej. Vi tar en lätt uppvärmingsrunda, bara känna lite. Röra lite på sig. Loppet är så pass långt så att värma upp rejält innan känns inte nödvändigt, och det startar ju dessutom med en jättebacke, så då lär man ju bli varm så det räcker.
Dags att ställa upp i startfållan! Som helt novis nybörjare tänker jag att det är inga problem att starta långt bak i motionsled 2. Vi har jättemycket folk framför oss. Och det är sån Masterstart, ett par motorcyklar som leder oss ut ur Rättvik.
Häftig känsla.
Pang, starten går!
Backarna
Vi drar iväg, alla 1100+ cyklister. Det är många! Redan i första backen upp från startområdet börjar folk kliva av och gå. Det behövde inte jag, tur! De kilometrar vi åker genom Rättvik handlar mest om att lirka sig lite längre fram i leden, även om det är trångt. Alla verkar vilja ha bättre plats innan backen.
Det går sakta, det är svårt att hålla egen fart, och ibland svårt att hålla sig upprätt med styrfart. Det blir nån lucka frammåt nu och då som jag passar på att sno, så jag tar mig frammåt i ledet ändå, men det tar tid. Det verkar ändå som att jag har lite mer kraft än många av de jag har omkring mig.
Mera backe, och lite till backe. Snart uppe vid Vidablick. Undrar varför det heter så förresten, för det finns inte en enda av oss som vågar släppa blicken från hjulet framför oss.
Officiell tid 3:34, och en 679e plats av 1111 som kom i mål.
Löftet
Vi drar iväg, alla 1100+ cyklister. Det är många! Redan i första backen upp från startområdet börjar folk kliva av och gå. Det behövde inte jag, tur! De kilometrar vi åker genom Rättvik handlar mest om att lirka sig lite längre fram i leden, även om det är trångt. Alla verkar vilja ha bättre plats innan backen.
Nu börjar det stiga, litegrann. Lite mer.
Massor! Det är makalöst brant. Och en enorm mängd cyklister i väldigt varierande nivå som ska ta sig upp för en flera km lång backe i gassande sol.
Det går sakta, det är svårt att hålla egen fart, och ibland svårt att hålla sig upprätt med styrfart. Det blir nån lucka frammåt nu och då som jag passar på att sno, så jag tar mig frammåt i ledet ändå, men det tar tid. Det verkar ändå som att jag har lite mer kraft än många av de jag har omkring mig.
Mera backe, och lite till backe. Snart uppe vid Vidablick. Undrar varför det heter så förresten, för det finns inte en enda av oss som vågar släppa blicken från hjulet framför oss.
Stigarna
Till slut. Uppe! Nu börjar den första singletracken, och det är kö in. Men jag sätta ner foten i alla fall, skönt. Nu bär det av på fin stig, nån sten här och där men mestadels sandig jord. Det går ganska sakta, nerför också. Det är fortfarande fullt med folk, så det är kö åt alla håll nästan. Ju längre in vi kommer ju mer spricker fältet upp och nu går det till och med att köra sitt eget tempo neråt, och det gör jag. Kör om en hel del folk på det viset. Vi kan vara relativt jämna i nån uppförsbacke, men utför får jag försprång.
Första grusvägen efter stigen, och det skjuter på bra. Det känns som att det finns bra med kraft i benen ändå. Det börjar slutta utför, och det börjar gå fort. Rejält fort. Rullar ikapp och ifrån varenda rygg jag ser innan det är dags att bromsa in och gå in på nästa singeltrack.
Jag har inte en chans att hinna med att komma ihåg nog mycket för att återge hela loppet, det är för många intryck för att kuna hålla isär det.
Till slut. Uppe! Nu börjar den första singletracken, och det är kö in. Men jag sätta ner foten i alla fall, skönt. Nu bär det av på fin stig, nån sten här och där men mestadels sandig jord. Det går ganska sakta, nerför också. Det är fortfarande fullt med folk, så det är kö åt alla håll nästan. Ju längre in vi kommer ju mer spricker fältet upp och nu går det till och med att köra sitt eget tempo neråt, och det gör jag. Kör om en hel del folk på det viset. Vi kan vara relativt jämna i nån uppförsbacke, men utför får jag försprång.
Första grusvägen efter stigen, och det skjuter på bra. Det känns som att det finns bra med kraft i benen ändå. Det börjar slutta utför, och det börjar gå fort. Rejält fort. Rullar ikapp och ifrån varenda rygg jag ser innan det är dags att bromsa in och gå in på nästa singeltrack.
Jag har inte en chans att hinna med att komma ihåg nog mycket för att återge hela loppet, det är för många intryck för att kuna hålla isär det.
Backarna, stigarna...
Men det fortsätter såhär ett tag, backe upp och backe ner. Stigar, grusvägar, någon asfaltssträcka på ett hundratal meter. Något som jag blir fascinerad över på varje större led/stig/väg är hur bra benen känns, hur mycket bättre fart jag klarar hålla än de andra på samma position. Tar jag ut mig för mycket? Undar jag ibland, men vafan, Den här farten i 7 mil orkar jag ju. Så jag fortsätter.
Ibland kommer jag ikapp folk som jag får ta rygg på ett tag, det går bra. Sen kommer det tillbaka lite ork eller en nedförslöpa så då rullar jag om.
Det är fantastiskt fina vägar. Små jättelantliga grusvägar över åkrar och fält eller breda kostigar i skogen. Torrt. Jättetort. Det dammar en hel del på sina ställen.
Det är fantastiskt fina vägar. Små jättelantliga grusvägar över åkrar och fält eller breda kostigar i skogen. Torrt. Jättetort. Det dammar en hel del på sina ställen.
Jag fortsätter stånka på med mitt tanklöst otaktiska tempo och det känns fortfarande bra, känns som att jag ändå orkar och jag har inga som helst problem med nånting faktiskt.
Smällen
Efter någon mil kommer vi till ett vattendrag med en flytande brygga över som vi ska åka på, jag tänker inte så mycket på den för jag har fullt upp med att åka fort, och jag har en kille framför mig att titta på. När vi närmar oss ser jag att det är nivåskillnad ner mot bryggan, "ett trappsteg?" hinner jag tänka innan jag ser att det var en ramp ner. Spelade ingen roll vad det var för jag hade inte något av hjulen i på väg ner. Landar i träbrädorna med en smäll och kan bara hoppas att jag inte slog igenom dämparna. Dom gick inte sönder i alla fall. Jag hoppas också att det såg skitballt ut för de som tittade för jag kände mig riktigt badass.
Efter någon mil kommer vi till ett vattendrag med en flytande brygga över som vi ska åka på, jag tänker inte så mycket på den för jag har fullt upp med att åka fort, och jag har en kille framför mig att titta på. När vi närmar oss ser jag att det är nivåskillnad ner mot bryggan, "ett trappsteg?" hinner jag tänka innan jag ser att det var en ramp ner. Spelade ingen roll vad det var för jag hade inte något av hjulen i på väg ner. Landar i träbrädorna med en smäll och kan bara hoppas att jag inte slog igenom dämparna. Dom gick inte sönder i alla fall. Jag hoppas också att det såg skitballt ut för de som tittade för jag kände mig riktigt badass.
Vattnet
Partiet efter det här var lite spännande genom tallmo, på höga kullar, nästan som en kam vi körde på, men sluttningar på båda sidor. Glest med tall och bra underlag. Det är kul att cykla! Något som slår mig är hur man tappar uppfattningen om sträckan när man sitter i skogen och skumpar. Det är backar och kurvor och rötter att hoppa över. Lite folk att köra om också. Jag brukar ha bra lokalsinne för vilket håll som är hem osv, men jag är helt lost. När jag börjar känna att det kanske är dags att gå i mål snart dyker det upp en skylt med "30km kvar" på. Knappt halvvägs alltså. Det är då, och strax efter det jag börjar bli trött för första gången. Jag kommer till ett parti med grusbackar som tar rejält på mina krafter. Det är nog inte förrän här som jag egentligen börjar bli omkörd av någon. Väl uppe igen börjar krafterna sakta komma tillbaka. Kan inte minnas om jag hade någon gel kvar här, men barsen är slut. Det blir lite asfalt, och jag kommer ikapp en tjej som körde om mig i backarna innan. Hon berättar att hennes vattenflaska skakat lös och den andra hon hade är tom. Jag som inte ens rört min flaska hittills räcker över den och hon blir överlycklig. Vi pratar lite om banan osv medan hon dricker och det ändå är asfalt. Vi håller bra fart, så det här kostar oss inget. Jag tycker att jag druckit bra, både i vätskedepåerna och ur ryggan, så jag har till och med vatten med tillbaka till mål.
Diskot
Partiet efter det här var lite spännande genom tallmo, på höga kullar, nästan som en kam vi körde på, men sluttningar på båda sidor. Glest med tall och bra underlag. Det är kul att cykla! Något som slår mig är hur man tappar uppfattningen om sträckan när man sitter i skogen och skumpar. Det är backar och kurvor och rötter att hoppa över. Lite folk att köra om också. Jag brukar ha bra lokalsinne för vilket håll som är hem osv, men jag är helt lost. När jag börjar känna att det kanske är dags att gå i mål snart dyker det upp en skylt med "30km kvar" på. Knappt halvvägs alltså. Det är då, och strax efter det jag börjar bli trött för första gången. Jag kommer till ett parti med grusbackar som tar rejält på mina krafter. Det är nog inte förrän här som jag egentligen börjar bli omkörd av någon. Väl uppe igen börjar krafterna sakta komma tillbaka. Kan inte minnas om jag hade någon gel kvar här, men barsen är slut. Det blir lite asfalt, och jag kommer ikapp en tjej som körde om mig i backarna innan. Hon berättar att hennes vattenflaska skakat lös och den andra hon hade är tom. Jag som inte ens rört min flaska hittills räcker över den och hon blir överlycklig. Vi pratar lite om banan osv medan hon dricker och det ändå är asfalt. Vi håller bra fart, så det här kostar oss inget. Jag tycker att jag druckit bra, både i vätskedepåerna och ur ryggan, så jag har till och med vatten med tillbaka till mål.
Diskot
Jag har fått tillbaka all ork nu så det går att stå på som tidigare, så det är vad jag gör.
Rätt vad det är dyker det upp en bergsprisbacke med pris till bästa KOM och QOM. Det är separat tidtagning och en speaker med disco och allt. Riktigt kul grej! Att jag var halvminuten efter vinnaren var väl inte helt oväntat heller. Och appråpå det, vilket bra arrangemang! Det är funktionärer på rätt ställen, och rejält med folk i vätskekontrollerna. Jag tycker dom gör det riktigt bra!
Krampen
Vi går in i skogen igen, och det är otroligt få ställen som är så mjuk och lös att man måste gå uppför, typ 3 om jag minns rätt, å¨något ställe blir det så pga att nån framför tappat kedjan eller fått stopp, och på de andra beror det på underlaget. På ett ställe på mig själv, för att jag tappade kedjan. Det är strax efter det pariet jag får krampkänningar första gången.
"Nej!" tänker jag. "Inte, nu!"
Vi går in i skogen igen, och det är otroligt få ställen som är så mjuk och lös att man måste gå uppför, typ 3 om jag minns rätt, å¨något ställe blir det så pga att nån framför tappat kedjan eller fått stopp, och på de andra beror det på underlaget. På ett ställe på mig själv, för att jag tappade kedjan. Det är strax efter det pariet jag får krampkänningar första gången.
"Nej!" tänker jag. "Inte, nu!"
Det är inte ens 20 km kvar. Jag försöker trampa vidare, det börjar krampa, får rulla. Det släpper lite. Har sån tur att det börjar luta utåt, i skogen. Så jag får stå upp och trampa bakåt och sträcka ut så mycket jag kan, det börjar släppa nu. När jag rullat klart så är det nästan helt bra igen, några fler övningar medan det är platt så löste det sig. Jag klarade mig utan att helt skrumpna ihop. Den där tjejen som jag gav vatten ser jag ryggen på nu, hon körde om mig när jag tappade kedjan. Hon kör bra!
Det börjar närma sig, rätt som det är dyker skylten för 10 km kvar upp, är det nån gång så är det nu man ska öka, och det görs det. Det märks att alla tar i mer, satsar mer och vågar mer. Det går mycket fortare helt plötsligt.
Och på ämnet våga, jag kom på mig själv med att tänka i vissa backar " Oj helvete vad fort det går, kolla vilken jävla sten, kommer jag över? Ja det gjorde jag. Kom igen nu framhjulet, släpp inte här!"
Jag kan ärligt säga, att skulle jag åka där igen, skulle jag aldrig åka så fort som jag gjorde. Det var som att jag inte brydde mig om hur det skulle gå. Sket i prylarna, sket i kraschrisken. Snudd på sket i folk man skrämde upp i nån gran när man bombade förbi. Riktigt så illa var det inte, jag var försiktig när jag körde om och ropade att jag var på väg. Men det hände att jag fick passera genom granriset själv.
Vid 3 km kvar ville jag verkligen ha mer att ge, men terrängen tillät inte riktigt, backigt, trångt och mycket rötter, så jag kände inte att jag kunde köra fortare än jag gjorde. Att vi dessutom fick köra i loopar och slingor där vi mötte framförvarande klungor gjorde att jag tappade lite mentalt. Man ville komma i mål men istället blev det massa utfyllnadsmetrar för att få ihop totaldistansen. Det kändes nästan så. Som den där slingan man själv tar genom stan på väg hem för att få jämna mil. Men här, på tävling? nja, inte jätteballt. Nu är jag ju trött, vill i mål!
Jag kan ärligt säga, att skulle jag åka där igen, skulle jag aldrig åka så fort som jag gjorde. Det var som att jag inte brydde mig om hur det skulle gå. Sket i prylarna, sket i kraschrisken. Snudd på sket i folk man skrämde upp i nån gran när man bombade förbi. Riktigt så illa var det inte, jag var försiktig när jag körde om och ropade att jag var på väg. Men det hände att jag fick passera genom granriset själv.
Vid 3 km kvar ville jag verkligen ha mer att ge, men terrängen tillät inte riktigt, backigt, trångt och mycket rötter, så jag kände inte att jag kunde köra fortare än jag gjorde. Att vi dessutom fick köra i loopar och slingor där vi mötte framförvarande klungor gjorde att jag tappade lite mentalt. Man ville komma i mål men istället blev det massa utfyllnadsmetrar för att få ihop totaldistansen. Det kändes nästan så. Som den där slingan man själv tar genom stan på väg hem för att få jämna mil. Men här, på tävling? nja, inte jätteballt. Nu är jag ju trött, vill i mål!
Upploppet
Snart framme vid upploppet, bara en liten backe och en träbro kvar. Hoppa ut över kanten på bron? Det är brant utför. Näe, vill komma i mål utan vurpa, tack gärna. Ner för bron och en sista rygg att köra om.
Snart framme vid upploppet, bara en liten backe och en träbro kvar. Hoppa ut över kanten på bron? Det är brant utför. Näe, vill komma i mål utan vurpa, tack gärna. Ner för bron och en sista rygg att köra om.
Jag hann!
Och där var jag i mål.
Målet
Officiell tid 3:34, och en 679e plats av 1111 som kom i mål.
Om jag såg rätt, och om det spelar nån roll så var jag 6e bäst i KOM-backen av Gävlemotionärer.
Löftet
Nästa år ska jag vara bättre tränad och starta tidigare. Men nu är jag lycklig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar