Tour de Gräsö

Blev medbjuden av Emma att hänga på till Gräsö och cykla. Varför inte tänkte jag, nya vägar är nya vägar och 10 mil är 10 mil. Visade sig senare att jag skulle få åka med som PRAO hos Team Magnus Gävle-del, kändes det som i alla fall. Det gick bra tror jag!

Vi skulle ses vid Gävlebro för lastning av cyklar, och jag bor så pass nära att jag cyklade dit i värsta Cykelbuds-looken. Kändes lite udda att åka racer med hood-tröja, shorts och cykelskor. Och en ryggsäck!

Det skulle ta ca 1,5 till Östhammar där vi skulle parkera och starta. Jag hade ingen aning om nånting innan vi åkte, det är lite ovant för min del men ändå ganska skönt att inte behöva sköta tänkandet för en gångs skull. Att bara komma i tid kräver ju tankekraft så det räcker och blir över. Väl framme mötte vi upp några grabbar dom hittat via Team Magnus facebooksida, om jag fattade allt rätt. Dom skulle visa oss ön och bra fika. Parkerade vid en skola i Östhammar och lastade ur cyklarna ur deras grymma släp, sen bar det av mot Öregrund och färjan till Gräsö. Nu har inte jag varit runt jättemycet och cyklat, så med mina mått mätt var det här helt otroliga vägar. Som en ur en katalog typ, långa slingrande kurvor genom åkrar, ett backe som smeker förbi en vacker golfbana med avundsjukt tittande golfspelare. Dom behövde inte säga det, jag såg det på dem; "Varför i helvete står jag här i en sandlåda och försöker se ut som en mäklare när jag kunnat suttit på en cykel istället?!" 

Deras suckar sa det. Rakt ut. 

Vi fortsatte genom granskog och fler ängar innan vi kom fram till Öregrund. 

Sommarfint ställe level 10, om man säger så. Riktigt pitoreskt och puttinuttigt. Nu är det kanske bara jag i hela Europa som inte varit i Öregrund på sommaren så jag kanske inte behöver beskriva det, men det ser ut som den där lilla sommarbyn du såg i den där filmen förr. Precis den! Men den lilla butiken, det där mysiga cafén med den lummiga bakgården, dom där trånga gatorna, dom gamla husen med träpanel och pastellfärger, den där glasskiosken med bara gammaldags design på allt. Allt det där. Vattnet är där, båtarna. Fåglar och solen. Vi rullade inte igenom obemärkta, i stort sett alla tittade, och man känner sig lite tuff faktiskt. 

Ombord på färjan, ingen biljett, ingen avgift. Dom verkar verkligen släppa ombord vem som helst på den där gulliga lilla ön, men man ska väl inte klaga. Medan några av oss tittade på vattnet och Forsmarks reaktorer långt bort i horisonten passade andra på att byta slang. Lämpligt med pyspunka när man tvunget ska stå still på båten 10 minuter.

Vi gick av båten och tog vägen som går söderut på ön, ca 1 mil.
Fin väg, slät och jämn. Och det nästan syntes på naturen att vi var på en ö. Kan inte riktigt sätta fingret på det, men jag fick den känslan. Vi kör i 2 led, sån där belgisk kedja, tror jag man kallar det. Det funkar bra. Alla tar sina förningar och det byts lagom fort, Ingen stress utan vi gör vårat jobb i lugn och ro. Småpratar sådär som man kan göra. Ni vet kompis-speeddatingen. Det verkar vara erfarna cyklister med så jag är förmodligen den med minst klungvana i gruppen. Men nån ska ju vara stökigast också, hur vore det annars? Vi passerar hagar och åkrar här med, några sommarstugor. Vissa ser mer bebodda ut än andra, men jag hade kunnat se mig i nästan alla. En del är så pass ensamma att dom nästan är överväxta, men ändå. Hade kunnat ha den som stuga.
Väl framme vi sydspetsen stannar vi för lite gel-paus och lite foto. Det jäförs mycket cykling mellan oss och de som mötte upp i Östhammar. Hur är läget på orten liksom, hur ser cyklingen ut och hur många är det som håller igång? Allt det där surret.
Jag hörde nånstans i bakgrunden när vi lastade av cyklarna att det skulle finnas KOMs att plocka, så jag tänker mig att det inte är jättemycket Stravacyklister som åker där. Jag vet ju hemmifrån hur dom finaste vägarna ser ut på Strava. Välåkta, kan man säga. Svårplockade KOMs. Och med det menar jag inte att dom är svårplockade för mig, utan för jag vet ju vilka det är som är nära dom. Inga duvungar. Hursomhelst!

Vi har vilat klart, dags att dra vidare till norra spetsen. Vi har precis åkt på öns enda väg, så vi åker samma väg tillbaka till färjeläget, men vi fortsätter norrut efter det. Vi håller lagom fart hela dagen, ca 33-35 nånstans. Mitt totala snitt hamnade på 30 ganska precis.  På väg tillbaka undrar jag inte om det här är som Gotland, fast man förstår vad dom säger. "Gräsö - Som Gotland fast på svenska". Den bjuder jag på.

Vägen norrut har lite mer bebyggelse, och är lite längre så det hinner skifta mer i naturen. Nu hamnar vi till och med i riktigt granskog. Det går undan på vissa partier och kurvorna blir nästan svåra att hålla fart igenom. Det är jag inte van med, men det är kul. Det tog en jäkla tid för mina ben att komma igång, men när det väl klickade försöker jag stå i alla backar uppför, dels för att avlasta lilla rumpan och dels för att spöa låren lite extra. Växla upp, ställ dig upp! Vägen norrut är mycket mer kuperad också, det är kul. Så rätt vad det är efter en nedförsbacke och skarp vänstersväng går vägen upp igen och svänger höger på krönet, så det blir relativt aktiv cykling. Kan man säga så? Det går inte bara att sitta och lunka på i alla fall. Efter en stund börjar luften kännas friskare och svalare och kan ana en svag hint av hav i doften. Spännande, för det finns inget i naturen som säger att vi är nära vattnet. Väl framme vid vattnet går det verkligen upp för oss varför det var värt resan hit. Dels nya vägar. Bara det kändes jätteviktigt för mig, men naturen, havet och solen. Det är fantastiskt fint där. Kan rekomendera alla att ta en tur dit. Tipsa, hänvisa och beordra vill jag till och med göra. Åk dit! Nyss!

Samma väg tillbaka igen alltså, fast baklänges! Står i backarna igen. Ju närmare vi kommer färjan desto mer utdragna blir vi. Tyvärr. Hamnar i en förning bredvid Tony, och tänker att vi rullar väl på lite, det började bli tidsnöd att hinna på den färjan, för att slippa vänta på nästa. Så jag ökar, så gott jag kan. Hoppas att dom andra ropar om dom tappar, men så länge jag inte hör något så kör jag. Tony är ju stark så han orkar hänga på bredvid. Ser att vi har närmare 40km/h på vissa ställen, och sällan under 37 när det lutar uppåt. Vet inte hur länge jag orkar hålla i men jag gav fan det som fanns där och då. En kul grej som händer är att jag tittar på Tony, som ligger en halv cykel bakom mig, fast till höger, och tycker fan att han ser sliten ut. Men han kan ju inte vara trött?! Karln som sopar sönder axeln TOTALT och knappt kan hålla i styret när han åker åker till Mallis och gör 90 mil, för att senare samma vår bränna av en sub8 på vättern, skulle han vara trött nu? Knappast. Det visar sig sen att när han satt där så tänkte han "Fan vad du kör Erik, ska du aldrig släppa av jag håller ju på att dö här!" Han hade sin högsta puls för dagen där. Det tyckte jag var kul.

Nu är vi framme vid färjan, efter ett kort stopp med en getingkollision. En stackare lyckades få in en geting under hjälmen som stack honom i tinningen. Lite oflyt må jag säga!
När vi kommer i land är det dags för fika! Efterlängtat av exakt alla. Det finns tydligen ett café i Öregrund som ska vara The Shit. Och det stämmer. Wilmas? Majas? Ligger mitt emot kyrkan och har allt en cykeltur kräver. Inkl supermysig innergård för dom gånger man kan sitta utomhus.

Nu pratas det mycket resor, var man har varit eller var man ska. Låter inspirerande!
När vi fått påtår och ätit och vilat upp oss börjar det mulna på och vi blir rädda för regnet så det är dags att skynda tillbaka till Östhammar och bilarna.

Vi hinner med en pyspunka till, och ett spurtsegment som i alla fall jag försöker mig på att ta KOM på, klarade ett top10 om jag minns rätt.
Samma väg tillbaka till Östhammar från Öregrund och den är lika fin nu. Över åkrarna och hagarna och förbi golfbanan igen. Det ska tydligen gå att åka ut på något som heter Raggarön också, så förlänger man turen med några mil, vi kommer få precis 100km, med lite omvägar i Östhammar, bara för att jaga kilometerar. Vid sista backen står jag upp igen, hamnar lite bedvid klungan för att inte sakta ner för mycket. "Det är bara rakt fram nu om du vill sticka" säger herren med den Orangea Speshen. Jaha, jag drar väl då. Sista hundra metrarna och nu behöver jag inte spara på  nånting. Andas, flåsa, trycka, dra, slita. Hela alltihopa som finns kvar i låren ska ut nu. Är nära att åka ikapp en XC90 där i villaområdet och har 45km/h som högst, vad jag hinner se. Det är kul att prova sig sådär ibland. För jag är inte snabb, har inte den farten i benen och har inte det flåset. Så att testa lite hur fort det kan gå en kort bit är kul.

Vi slapp regn, och nu är vi framme! Vi tackar av grabbarna för rundturen och börjar lasta in i släpet. Hemresan blir enkel, efter en helt underbar dag i sadeln.

Foto: Emma Ryve

Det här gör vi om!

/E