Så, CV 90 Motion.

Dåså. Cykelvasan avklarad. Det större målet med säsongen, utan att ha varit målet hela säsongen. Blev 3 långlopp och en GästrikeCup-start. Och jag hade inte tänkt tävla alls i år egentligen.

Var på plats ganska tidigt, innan dom ens öppnat min startfålla så jag fick en bra plats när dom väl gjorde det. Hade kanske 20st före mig då. När vi väl drog iväg försökte jag hitta ett eget tempo upp för första backen för att orka, dom sa att den skulle vara jobbig. Hittade mitt tempo, och försökte hålla det. Åkte till och med ifrån dom flesta i min grupp där, såg bara ryggarna på dom snabbaste längre upp. Efter ett tag kom det ikapp folk, men det hade jag på känn ändå, jag är ingen uppförsåkare egentligen. Väl uppe på platten satte vi av ordentligt, det var ganska stökigt. Jag tror alla ville hitta en rulle att ligga på, och alla ville ha snabbaste rullen så nån sorts klungkörning var det aldrig tal om, det var mest panik och stress tyckte jag. Tänkte att ska ni hålla på så behöver inte jag eran rulle för jag en egen. Körde om dom jag behövde och släppte om dom som behövde förbi. Det tog ett tag för mig att verkligen komma igång och bli varm. Det var långt efter Smågan som jag först kunde köra ett helt eget tempo utan att känna att jag fick slita hund för det. Det var mycket grusväg där uppe, både bra och dålig. Och jag blir förvånad över hur dåliga folk är på att cykla egentligen. Stå på som dårar på grus kan dom göra, men så fort det blir lite stenigt och "stig" är dom inte lika kärig längre. I stort sett alla "stigar" i första halvan av loppet gick att köra i vänsterspår. Samma med backarna, uppför är det så jäkla bråttom men sen när vi ska ner då har man tid att titta på skogen och blommorna. Bomba på för helvete det blir ju kö! Det är väl lite förståeligt om man är försiktig i skogen, men när man som 5e kille i ett led i vänsterspår får bromsa utför på grusväg då blir man lite purken.
Efter ett tag blev gruset ganska brett och slätt, så det gick att skicka på ganska bra där igen, fick en kille med mig. Kanske var fler? Men då åkte vi precis så fort som jag ville och det passerades en del folk då med. Det var strax innan första biten på asfalt minns jag, för på asfalten var han också med. Höll nånstans 45km/h där på bilvägen. Lätt utför.
Minns inte alls i vilken ordning kontrollerna kommer, eller hur det kändes där och då, men det jag kommer i håg är det var ett par där den här bänk-historien dom körde med inte funkar. Jag ville väl inte stanna och ta dricka. Dom skulle väl stå i banan och dela ut? Så det var några kontroller jag hoppade över till och med.

Just ja, du som byggde nedförsbacken efter Evertsberg, bra jobbat med den! Hör av dig när du är i Gävle nästa gång. Jag bjuder på öl! Jävlar vad den kom lägligt.

En sak jag måste ta med mig till vinterträningen är att flytta syratröskeln, rejält. Fan vad backarna sliter. Det var kanske 35km kvar när jag fick första krampkänningen, vägrade låta den vinna så fick lösa det med att hoppa över rundtrampet när den kom, och bara pressa pedalerna dom gångerna. Det fungerade bra, då slapp jag kramp mellan knäleden och ljumsken på insidan av benet. Att stå upp i backarna var bara att glömma, då kom den i botten av quadriceps, där den fäster i knät ungefär. Så jobbiga backar var bara att sitta ner och pressa. Det försvann lite effekt där men jag hade nog inte så mycket mer heller, eftersom även ryggen stökade. Hade känningar även där i 35-40km, och sista 20 var det rejält jobbigt. Det var liksom inte roligt längre då. Började titta mycket på klockan och distansen nästan känna stress över en bra tid, samtidgt som både ben och rygg härjade. All gel var long gone då och hade bara bars kvar. Av nån anledning fick jag för mig att jag inte skulle ha nytta över dom så sent så jag hoppade över dom helt då.

Hade "sällskap" av ett par killar ett tag. Han körde om mig uppför, till och med när jag skulle åka om folk i skogen skulle han förbi mig. Lite väl hetsigt kan jag tycka. Men utför var det inte lika bråttom. Som vanligt. Vi höll på sådär ett tag, till hans kompis fick pyspunka och började gasta om det. Dom låg precis bredvid mig då, och jag hörde att dom inte hade nån slang kvar, så jag slet fram min grusiga jävel jag haft i min öppna sadelväska i 50 mil. Den fick dom, så dom stannade, och jag såg dom inte mer sen. Win!
Köpa bort motståndare, det ska jag göra oftare.
Jag vet inte hur det brukar vara, men ju längre loppet gick desto färre var det som signalerade sina spårändringar. Det var riktigt nära några gånger faktiskt. Trist. Hade blivit tokig om jag gått omkull på grund av att nån svängt ut framför mig.

Jag tror att på det stora hela så skulle ett åk till gå bättre, inte bara för att man kan träna bättre till det utan för att man känner igen sig, vet var man är, hur långt det är kvar, vad som händer efter den eller den backen osv. Nu hade jag ingen aning om vad som väntade. Det hade varit väldigt fint att veta hur banan skulle se ut sista 2 milen, för dom var hemska. Benen var paj och ryggen var paj, så allt som lutade det minsta uppför var en väldigt negativ överaskning.

Målrakan var bäst, lyckades köra om några där med, som skulle hålla på och göra high-five med varandra etc, istället för att fokusera på en sportig tid. Har hela tiden varit iställd på att försöka pressa ut det sista på slutet, och det gjorde jag.
Bilden nedan är min analys av Stravasegmentet från målrakan. Man blir ju inte mindre sugen på en wattmätare nu när strava håller på och lockar en med sånna där drömssiffror, tänk om dom är sann liksom?

/E