Blev lite rädd för att cykla ute efter senaste tidens frusna försök. Det kändes inte alls roligt helt enkelt, och ju mer man minns tillbaka på det, desto kallare inbillar man sig att det kommer bli.
Så i lördags var det tänkt att jag skulle ut, köra lite stigar på Norrlandet. Det försov jag mig till, fick jag höra hela söndagen. Men, det var så fint väder så jag fick ta tjuren vid hornen och sticka ut ensam istället. Bara för att komma ut. För sakens skull. Och vad roligt det var! Hur mycket kraft som helst, hur mycket grepp som helst, hur mycket sol som helst!
Vi har väl alla dom där partierna man ser, eller känner igen där man vet att "Nu kommer mjölksyran hugga till, närsomhelst!", men dom kom inte, inte där jag trodde. Det gick att mata på ändå och det var helt underbart. En upplyftande känsla att bli förvånad av sig själv på cykeln, nästan åt så att man undrar Vad är det som händer, varför stumnar jag inte?!
Den känslan, ihop med att jag blivit bekväm med greppet i dubbdäcken gjorde att jag kunde utnyttja dem bättre, och vad roligt jag hade på dom isiga stigarna jag var på. Det gick att köra fort, och jag orkade köra fort. Helt otroligt roligt! Så med dom 2 mil jag fick ihop var känslan inför söndagens distans på topp!
![]() |
Magnus Eriksson från GCA |
![]() |
Notera underlaget. Hur bra?! |
Det är lite större väg nu, men ingen trafik och helt perfekt underlag. Stenhård snö och plogat så dubbarna biter precis som bra som man någonsin kunnat hoppas och det är bara ett par minusgrader. Helt rätt för vintercykling med andra ord.
När vi kommit ut på Ockelbovägen och tagit oss en bit ner mot Högbo tog vi av från vägen och ut på sjöisen som är där. Nån har plogat en liten bana som vi testade. Det var inte helt blank is men det var häftigt ändå. Plant och slätt! Nu har vi vänt tillbaka mot Gävle kan man säga, så det blev motljus en stund nu.
Efter lite bulle och kaffe i Högbo åkte vi genom deras anläggning och tittade på stigarna, om det skulle gå att åka där eller inte. Passade även på att byta tröja och det var ett smart drag kändes det som. Man kommer igenom hela området och ut på Bäckvägen, för att slippa åka efter den så långt. Den är så otroligt tråkig! Framme vid Hådevägen var vi lite tveksamma om det skulle gå, det var inte plogat och låg ett par cm orörd snö i några gamla hjulspår där, men vi testade.
Vilken nitlott!
Vi hade nu någon mil framför oss med den här typen av underlag. Och mitt i möter vi 2 dårar...på cykel! Vilket jäkla folk det finns. Som släpar sig ut i den där skiten på cykel. Dom ljuger och säger att det blir bättre bakom kröken så vi ljuger tillbaka och säger att det blir det bakom krönet. Det blev faktiskt lite lättare, att åka i deras gamla spår gjorde rätt stor skillnad. Vi kämpade oss vidare i alla fall, och efter en vägbom långt bort var det mer uppkört, så sista kilometrarna var lika njutbara som dom första. Vi fick runda av på topp med andra ord.
![]() |
Lycklig idiot |
Det var en sällsynt känsla som verkligen är värd att jaga.
/E