söndag 29 maj 2016

Öjaren Runt

Hittade på ett distanspass för söndagen trots allt. Lördagen blev jättefel träningsmässigt. Ingen ork alls, och fick snudd på sova middag mitt på dagen, det gör jag väldigt sällan.

Samling 07:30 vid Konsum i Stigslund. Väderappen sa att det skulle vara ca 10-13 grader hela passet, perfekt ju. Bibs, underställ med windstopper. Ett underställslinne och jersey, och en vindväst. Armvärmare också, och 2 par strumpor. Fan vad kläder det blev ändå, men det var precis lagom. Saknade inget, och var inte besvärad av något. Windstopperunderställströjan är nog bästa plagget hittils tror jag, helt otroligt vad bra det funkar.

Rullar ner mot stan i ganska god tid, behöver inte köra livet ur mig för att hinna, och blir ikappåkt av Andreas. Han verkade också planerat bra, för han var ute i ovanligt god tid lät det som. Vi tog vägen ner mot konserthuset och över kvarnbron till Nygatan, sen fram till esplanaden som har aldeles ny fin asfalt. Det är mysigt där, lummigt och grönt. Just nu väldigt tyst. Luften är frisk och klar, det är skönt ute.
Det blir en bra dag att låta låren brinna. Henke har aviserat ett för mig ovanligt högt tempo, men jag tänkte att "Vafan, det får bära eller brista, jag hittar ju hem."
Vi småsnackar lite vid mötesplats och upptäcker en fjärde kille, men ingen fler har meddelat att dom tänkte dyka upp. Det visar sig att den fjärde killen var ute på egen hand, men hade tänkt åka samma tur som vi. Ett bekant ansikte i och för sig, men ändå lite slumpartat. Välkommen ombord Mr Funkvist, nu åker vi!

Norrut mot Forsby och Åbyggeby, ganska bra fart. Inte för fort, känns lagom. Som ett tempo man kan hålla ett tag. Vi viker av mot Oslättsfors och Smörnäs. Minns sist jag var i den korsningen. Juldagen. Blåsdagen. Efter kurvan tog det exakt 12 sekunder innan jag var avhängd med flera hundra meter kändes det som. Det tog tvärt stopp av vinden.
Idag är det bättre, jag hänger på. Jag orkar. Det finns mer. Knappt nån trafik, något enstaka möte och typ 2 omkörningar. Men vi signalerar i tid så inte bilarna blir rädd när vi plöjer förbi i vägrenen. Eller inte rikigt så kanske, men det går bra.
Vi kör i kvadrat, 2 i bredd och i 2 led. Småpratar lite, jag försöker ligga på rulle så gott det går. Har inget emot att dra, men tror ärligt talat att tempot blir jämnare och bättre om nån annan gör det, så jag myser på. Och om Henke har så bråttom får han faktiskt ta smällen att dra också, eller hur?
Det han inte vet om är att jag vann över honom i en seg spurtbacke, det var skönt. Jag tror inte han förstod att vi tävlade. Och det är mitt främsta vapen, att tävla med dom som inte  vet att det är tävling. Jag kommer skörda många framgångar på det viset i sommar.
Väl framme i Oslättsfors har dom förberett vår ankomst genom att lägga ut sånna där fina gummilimpor mitt i vägen som man kan hoppa över. Kul! Det är fint där. Brukslängor precis vid vattnet. Skulle ha tagit kort, men känner att farten just nu inte tillåter det riktigt.

Vidare mot Smörnäs. Ett par km till. Det står nån husbil här och där. Dom fiskar nog, får jag för mig. Hoppas dom gör det för det är bedrövlig camping. Strax efter Smörnäs slutar asfalten och grusvägen tar vid. På Kristi Himmelfärd var det ganska nygrusat, så det är det jag är inställd på. Men det blir en positiv överaskning när den är packad och fin, så där insliten man önskar att alla grusvägar är. Hård och slät, och knappt några potthål alls. Så farten avtar inte nämnvärt när vi kommer in på gruset. Det är några korta backar, några kurvor. Det är en liten grusväg, så skogen är ganska tätt inpå. Det känns som en positiv grej just nu. Vi passerar ett av dom vackrast belägna husen i Gävle, på en höjd omgiven av åkrar med utsikt över en sjö, flera km från närmsta granne ligger en liten rödmålad bondgård. Vill inte veta hur lång kön skulle vara för att få köpa det är.

Ett par kalhyggen passeras. Vissa större än senast, och andra lite lummigare. Naturens gång ni vet. Inga djur. Inga vi ser i alla fall. Till slut är vi framme vid bygghandeln mitt i skogen längs vägen mellan Ockelbo och Sandviken. En liten bar/gel-paus. Ett par andetag, lite vatten. Sen iväg!
Här har man nyligt asfalterat, det är slätt, svart och hårt. Det verkligen sjunger i däcken nu. Ett nästan upphetsande ljud. När resultatet av maskineriet är det enda som hörs. Inget knarr, inget prassel. Tyst. Zum zum zum zum. Ni vet hur det låter. Man blir glad. Det går minst lika fort här, och det ett par zum senare är vi framme i Högbo. Vi svänger av och rullar bort mot teknikbanorna. Dags att leka av sig lite. Ett par varv upp och ner för teknikbacken med maskingrävda kurvorna, och hoppen. Våra cyklar är nästan stora för kurvorna känns det som, men vi lattjar på. Medan jag försöker fota lite tränar pojkarna på att hoppa. Andreas tog en rejäl ansats och det är tur att han är fullvuxen annars hade han nog hamnat i omloppsbana, för det var högt! Inte freeride/dirt-högt, men väl XC-högt, och ja, det skojar man inte med.
När vi lallat klart där fortsatte vi förbi golfbanan, har aldrigt åkt där förr, så det var intressant. En cykelbana som alla andra i och för sig, men en för mig ny! Den avslutas av en spurtbacke, som jag också vann mot Henke. Kan ha tjuvtävlat utan att berätta för honom där med, men vad spelar det egentligen för roll. Jag vann ju, eller hur?

Vidare sen längs Bäckvägen till den lilla skogsvägen som leder till bron över E16 vid Lövbacken i Sandviken. Sen mot Forsbacka. Den vägen kommer fram precis innan en järnvägsbro, så det är rätt brant uppför, en kort bit. Och efter utförsbacken på andra sidan var första gången det faktiskt blev tungt. Grabbarna ökade lite och jag klarade inte av att svara emot. Vi hade motvind nu, och jag tappade rullen på han framför. Då blev det tungt. Dom väntade in mig lite längre fram, men jag kände att det här kommer blir jobbigt. Bet ihop så gott det gick och jag tror inte att nån egentligen tyckte om det. Vi låg nu på ett led och bara transporterade oss. Det är tråkig väg, för stor väg. Det var inte speciellt mycket trafik, så det var skönt. Pojkarna turades om att dra, och jag hade fullt upp med att ligga sist istället för i en egen klunga, om man säger så. Forsbacka passeras och trökvägen fortsätter, sluttar svagt uppåt känns det som. Det går ganska fort ändå, och det är väl därför det är så tungt. Vi tar vänster i Överhärde och åker på åsen bort mot Tavlan och nya Köpis. Därefter Mackmyra, Bäck och Lund. Det blåser och det är tungt. Jag hade gärna fortsatt på cykelbanan efter valbovägen hem, men jag vill ju ha lite kilometer också. Börjar bli hungrig, men det går för fort för att jag ska våga äta, och vill inte be dem stanna eller sakta ner för den skull heller. Vad kan hända, tänker jag? Jag ska ju bara hem nu och då får jag äta. Den mil som är kvar klarar jag ju av hungrig. Jag lär inte tvärbonka och ramla omkull direkt. Vinden avtar lite vid Owe Jansson i alla fall. Vackert så. Nu är det mer kuperat en bit, med ett par sega motlut, och ett brantare. Orkar med skapligt fram till den brantare stigningen vid Martinssons, där blir det en vägg för mig och jag tappar allt vad momentum eller flyt heter. Får växla ner massor för att ens orka upp. Grabbarna väntar runt kröken längre bort, sen är de neråt igen. Tur jag är tung, för jag rullar ikapp även den som trampar neråt. Rullar fram först i ledet, och passar på att dra när jag väl är där. Får nån sorts lucka bakåt när rakan efter backen ner tar vid, Det tar dom ikapp på nolltid tänker jag, och så var det ju. 63 hudradelar senare ligger dom på min rulle och vi gnider vidare. Nedförsbacke förbi Hagaströms skola, skönt med lite rull igen, det är mestadels neråt nu faktiskt. Svagt medlut ändå in till stan.
Vi passerar Lexe och nu viker jag av mot sjukhuset för mina sista km hem. Det känns direkt att jag blev ensam, orkar inte alls hålla samma fart, jag är trött och blev av med draghjälpen. Tänker att mitt rullsnitt går åt helvete nu men vad fan spelar det för roll. Vi har kört fort hittils. Genar genom Boulongern till dammen, sen vidare mot Högskolan och in bakom den förbi Hedvigslundskyrkan. Genom villaområdet till OK-rondellen och hem. HEM! Jag är trött, hungrig. Inte helt slut, men nästan. Sparar loggen och ser att jag haft 27km/h i rullsnitt och känner mig jäkligt nöjd med det. Har inte många rutter på den distansen och farten, och knappt några kortare turer med den farten heller. Så det har varit en bra dag, känner jag i låren.
Mat!

/E

lördag 28 maj 2016

Målbilder eller ej

Det är nästan ett smått berusande känsla när man har sin målbild klar, vad man vill ha ut från träningen. Dels hur man vill se ut, format kroppen. Och dels resultatmål i träningen, vikter man vill orka, tider man vill klara etc.
När man väl bestämt sig är det inte ens jobbigt att träna längre. Hittar man bara det där målet man verkligen brinner för, på riktigt. I hjärtat, Då är det inte svårt längre.
Man hittar sina mantran, sina citat, och maler dom om och om igen. Skulle man berätta för nån vad man tänker på för att hålla fokus under passen så skulle man kanske bli fastbunden i en säng nånstans, men det funkar. Det håller skallen i fas när det det sprutar mjölksyra ur öronen på en.
Det behöver inte vara stora mål, det behöver inte vara världsrekord, det behöver inte vara Mt Everestklättringar. Men det måste vara viktigt. Viktigt för dig själv. Så pass viktigt att du blir berädd att göra jobbet. Det finns en rad som säger att Hitta ett jobb du älskar och du behöver inte jobba en dag till i ditt liv. Och så är det.

Hitta det där lilla som får dig att brinna så kommer du hålla dig motiverad nog för att klara av det.

Bild från min första cykeltävling. En Prova-på-start, men ändå! :) 

fredag 27 maj 2016

Regnrusk

Hej!

Hade verkligen bestämt mig för att cykla idag. Trots dåligt väder. Mest bara för att prova hur den nya regnjackan skulle fungera. Köpte en Diadora i ett Reaställ på XXL, och herregud vad skönt det är att bara kunna knata fram till ett plagg och prova det, och det dessutom finns plats kvar. Det var längesen det var så. Att alltid hoppas att man ska kunna få plats i de största som finns i butiken, klämma lite, fundera. Sen vågar man prova det. och det finns inte  på världskartan att man ska kunna få plats i det. Vilken ångest man får. Besvikelsen är total och allt vad klädshopping heter är över för en lång överskådlig framtid.

Så att kunna titta i ett reaställ på XXL och prova lite olika saker är en helt fantastisk känsla.

Jackan då? En gul, tunn. Sådär som dom ska vara. Den verkade då fungera bra. Borde haft lite mer kläder under, blev lite väl sval, men jag frös inte. Och blev inte blöt av regnet. Mina gula shorts däremot, dyngsura på 3 min, sen var benen jättekalla.
Det tog lite längre tid att blöta ner fötterna totalt. Så nu var benen kall, och fötterna is. Måste varit därför det inte fanns något jättetryck idag. Gjorde strax över 2 mil, med 20km/h i snitt, och med tanke på rutten är jag nöjd. Det kändes inte alls så fort i sadeln. Ren och skär pannbensträning. Jag skrev förr om mitt klena pannben, så  idag hade jag verkligen laddat för att ja skulle bli blöt, skulle bli kall, skulle bli sur. Men jag ville verkligen prova jackan lite lätt innan man drar i väg på långtur.

Så att...det var väl allt från Barba Gul ikväll.

"Ingen annan kan göra jobbet förutom jag" 

torsdag 26 maj 2016

Man vill som mest när man får som minst!

Det här med att inte kunna träna. Jag jobbar borta en hel del, i perioder flera veckor i sträck. Och jag är aldrig så tränings-sugen som då. När jag inte har möjlighet. På senare tid har jag faktiskt börjat packa med träningskläderna, så kan jag i alla fall gå en promenad på kvällarna. För då har jag inget att skylla på.
En hel del hotell har gym, i varierande kvalité, men det finns nånting i alla fall.
Det här med egna övningar, utfall, situps, planka, dips, armhävningar och allt det där? Ja det är bra grejjer, det blir jobbigt det med. Men jag har inte disciplinen nog att göra det på egen hand. Jättesvårt. Det är nog kanske för att det är för tungt helt enkelt. Blir det för jobbigt blir det tråkigt. Coreträning är så. Alla magövningar som finns. Svinbra träning. En bra bål lever man länge på, men det är så tråkigt.
Jag tror jag har bra rygg. Tycker om att träna rygg. Marklyft, raka mark, olika roddövningar. Så hittils har jag klarat ländryggen bra vid cykling, men det kommer väl i takt med distanserna gissar jag. Eller hoppas jag inte, ska jag väl säga.
Har jobbat i Södertälje nu i 2 veckor och har tränat ett par dagar i alla fall, så det är ju bättre det än inget alls.
Jag brukar ofta resonera som så att kommer man bara iväg till gymet så man får in rutinen så är även det värt mycket. Tränar man i samband med en livsstilsförändring som jag gör, så är det minst lika viktgt att personen blir en Träningsperson också. Dvs en sån som kan ta sig iväg och träna trots humör, klockslag, ork etc. Att dom passen blir skit är en sak, men man visade för sig själv att man kan ta sig iväg, och att det inte är så farligt som man försökt tro.

Att inte orka är överlag en skitdålig bortförklaring. Vadå inte orka, vad ska hända?
Kommer du säcka ihop och svimma? Är det så trött och slut du är? Skulle inte tro så.
Så säg inte "Jag orkar inte", utan säg som det är. "Jag prioriterar inte det här tillräckligt mycket just nu."

Snart helg igen!


/E

Helgens propagandacykling 2:

Söndag

Jag vaknar, låter dagen starta som den vill. Tänker inte  stressa den, tänker inte göra något. Planen är egentligen bara cykling, med utfyllnad av det där andra. Livet.

Kommer ut ganska sent, livet kom emellan. Men det är bra väder, jag känner mig okej så det är väl bara att rulla på. Har tänkt mig turen ut till Björke via Strömsbro. Hoppas på ett PB på travrakans Stravasegment. Åker racen idag nämligen.
Håller ganska bra fart genom stan. Åker hemmifrån mot Kristinaplan och ner till Solängen. Har en fobi för fotnersättning vid rödljus, så det får jag träna på lite. Man känner sig ball när man lyckas vänta in ett grönt ljus utan att behöva klicka ur.

Så, travrakan då? Jodå, det gick bra, en andra bästa tid. Hade trott bättre men det kommer fler gånger. Fixar en andra-bästa tid i Lidlbacken med, trots att det kändes ännu bättre. Kan man skylla på kosten?
Väl föbri Strömsbro kyrka glömmer jag bort den fina vägen och åker cykelbanan förbi Testebovallen och Hille. Det kom jag på när jag var framme vi korsningen vid Hille Kyrka, det var lite dumt, för den andra vägen är ju så mycket finare.

Hursom, ner för sprinten vid kyrkan. Den där det alltid ska tävlas i när man kommer från andra hållet.
Det går ganska fort här, ligger i bocken, trycker på för att slippa resa mig i kommande uppförsbacke.
Jag minns den där helvetesjävlaskitrundan jag och Henke gjorde förra sommaren när min framaxel small av i snabbaste nerförsbacken på hela rutten, och till råga på allt regnade det rekordmycket den dagen. Fittcykel. Så glad att slippa den där jäveln.
Nåja, nu är det samma parti uppför, och det går bra. Håller farten.
Det är fin cykelbana och lite trafik att titta på bredvid. Jag gillar sånt, vill gärna ha något som händer. Möter någon annan ensam cyklist, vi hejjar sådär coolt som man tydligen ska göra. Tur det inte är någon på MTB man möter, för jag har inte lärt mig att inte heja på dom än.
Kommer fram till Björke och viker av mot Oppala. Förbi det där huset dom säger att Granström bor i. Ser inget tecken på liv där, och det är kanske tur. Vet inte hur jag skulle hanterat det annars.

Det fläktar lite, men inte så pass att jag blir störd av det. Det är överkomligt.
Blir påmind om den där blåsiga lördagen jag cyklade där senast. Jag på MTBn och sällskapet på CX. Det är sjukt vad mycket bredare man blir med 750mm styre mot racerstyre. Och jag med mina lats. Det blir ett segel! Näe, inte riktigt kanske, men man får väl drömma lite. Det är fin natur, lite backar, fina hus. Sådär lantligt som man vill bo. "Hur hittar man tomt här, vem frågar man?"
Nånting i vevpartiet låter, varje varv. Klick, klick, klick. Det blir extra ljudligt när vyerna avtar lite. När man blir för ensam med sig själv liksom.

Är tillslut framme vid de nybyggda villorna i Mårdäng och tar den där jättekurviga lilla vägen mot Åbyggeby. Nu blåser det mer, så jag ser fram emot skogen runt om. Även här är det fint att titta på, några hus här och där. Man får inspiration, åt båda håll. "Sådär vill jag med ha, fast inte med en sån där" Några hästar här och där, som det är på landet. Väl framme i Åbyggeby börjar jag tänka på klungkörning igen, jag vet inte riktigt varför, men det är sånt som maler ett tag nu. Hur det vore att köra ett lopp, eller ligga med i en sub10-grupp på Vättern tex. Bäst att tänka på något annat innan man ställer till med något. Jag minns inga tider, snitt eller distanser tyvärr men jag har loggat allt.
Väl framme i Stigslund igen börjar jag fundera på var jag ska ta vägen nu, hem? Valbo? Tigga vatten hos Tobbe i Sätra?
Äh, jag åker och tittar om mormor kommit hem från utlandet, så Valbo it is. Genom Sätra mot Lexe, sen Hagaström. Möter 2 cyklister till, en yngre, ser bara besvärad ut av att möta mig. Den äldre ser minst lika cool ut som den första, men han är tydlig med sitt hejjande tecken i alla fall. Det var bra. Så det ska vara.

Passerar genom Hagaström, upp för sprintsegmentet till vattentornet, förbi åkrarna på vänster sida, till Owe Jansson. På väg dit möter jag även 2 herrar på rullskidor. Hejjar på dem med, ser måttligt intresserade ut över det. Note to self: heja inte på sura ålderskrisande rullskidsgubbar.
Påväg mot Bäck bestämmer jag att titta in hos mormor, istället för att bara åka förbi som var alternativet. Hon har ju kaffe!
Det är ingen där, hon är inte hemma än alltså. Men morbror då, han har kanske rätt verktyg för vevlagren? Okej, tillbaka mot Västbyggeby från Valbo Centrum då. Precis när jag rullar in mot hans gata så möter jag honom. Den räven. Han orkade ju inte cykla idag sa han.
"Hur långt har du nu?"
-42, vad tänkte du?
"Orkar du 30 till?"
-Om jag får äta en bar och fylla vatten. Har du vevlagervertyg till den där?
Vi konstaterar att vi hade ett jäkla flyt som möttes, i och med att jag var in till mormor och så. Hade jag dröjt kvar bara några sekunder där hade jag ju missat honom.
Lite snabbmek, vatten och bar hos honom innan vi drar vidare. Istället för Bäck-Sandviken-Forsbacka blir det Överhärde-Hästbo-Andersberg, så får jag närmare hem sen.
Det blåser lite motvid mellan Överhärde och Hästbo. Det gör det fan jämt tror jag. Har bara haft motvind där.
Vi åker bredvid varandra, pratar lite. Jag tjuvåker lite rulle, vilar. Det är helt otroligt vilken skillnad det gör.
Det pratas cykelprylar och jakt. Man har sett vildsvin på skogen där tydligen.
Jordåsen passeras. Han står upp i backen men jag ger mig fan på att hålla jämt med honom sittandes. Han vet inte att vi tävlade i backen, och att det blev oavgjort, så det får bli en hemlis, okej?
Det är inte så mycket att titta på här, något kalhygge, skog. Däremot är asfalten ganska okej. Svagt uppförslut mot Laggarbo, men vi håller ganska bra fart. Han är en maskin den gamle, så han får dra. Jag har ju dessutom gjort 4 mil mer än honom idag. Framme i Hästbo, och vi har nog snittat runt 30 på dom 17km det är mellan Överhärde och Hästbo.
Nu är det större väg, och mer trafik. Men det är sen söndageftermiddag så dom flesta lastbilarna är väl hemma nu. Vi trampar på, pratar vidare om ditten och datten. Jag berättar om senaste gången på den där vägen. När Will Smith och Matt Damon skulle komma och rädda mig. Han förstod känslan. Nu går det nästan fortare ändå, jag tittar inte på klockan, har fullt sjå att hålla i bocken och flå på som en idiot. Det är många raksträckor här, så det är väl just idag tur. Efter den längsta rakan passerar vi en busshållplats, i 42km/h säger han, som hade tittat. Det är i slutet av den större vägen, innan vi kan smita in på cykelbana igen och lugna ner oss lite. Nu är jag nästan hemma, och har upptäckt att mitt klockbatteri håller på att dö. Och fan ta nån om den dör innan jag är hemma. Har man inte loggat har det inte hänt, som ni vet. Så jag är lite nojig, men det går bra. Vi är framme i Andersberg nu, och vi vinkar hejdå och tackar för bra tur.
Nu, hem, fort på med klockan i laddstation. 6% kvar av batteriet. Tack!

/E

Lunchblogg Torsdag!

Precis mumsat i mig veckans tredje låda med pasta och köttfärssås. Mycket roligare än den där jävla fisken jag brukar göra storkok av. Det är förvisso skitenkelt, billigt och ganska mättande men det är så otroligt tråkigt.
Försöker hålla igång på kvällarna, springer ca 30 min på löpbandet på hotellgymmet. Har alltid en tanke om nån sorts styrketräning efter springandet men jag tappar jämt skallen efter 25 min och tröttnar. Börjar tänka på middag, vila och lite fritid så jag avslutar och går och duschar  det är lite trist, för jag måste börja om med styrketräningen igen. Det behövs!
Men den halvtimme jag orkar är bättre än inget och lederna verkar hålla så bara det är ju en vinst i sig.
Nu är det kaffetime. Ska försöka få ihop ett inlägg om söndagens tur ikväll så vi hörs då!

/E

onsdag 25 maj 2016

Helgens propagandacykling 1:

Lördag:

Vaknar i tid, hinner äta bra. Micrade halvskapligt ekologiska hallon med ett par rejäla skopor turkisk yoghurt. Kaffe.
Byter om, tittar ut. Typ 12 grader redan 07, det blir varmt. "Varmt".
Skippar armvärmarna alltså. Packar jerseyn full i bars och gel. Är det nån som ska bonka idag är det nån annan än jag.
Fyller ryggan och en stor flaska med vatten, tankar i lite mer luft i bak. Åker Specialized Ground Control 2.3 i bak, och deras Purgatory i fram. Även det 2.3. Dom är feta. Ibland kan jag förundras över vilken jävla traktor det är, min Specialized Camber, en XL ram, med 750mm styre. Har 4mm över på bredden när jag ska ut genom min ytterdörr!
Åh vad kär jag är.

Morsar på granntanten som hunnit ut på första ciggen och rullar iväg till mötesplatsen. Det tar mig ca 6min dit, max.
Anländer dit först, skönt. Några min för mig själv. Grabbarna börjar droppa in. Det är Sworks Epic och Scott som dominerar. Nån Trek, en till Camber, en Bianchi HT.
11st blev vi. Med många snabbingar. Dom där som vill snitta 26-27 på 6 mil grusväg.
Jävla påhitt....

Idag är det vandringsstig som gäller. Gästrikeleden söderut mot älvkarleby. Den ska vara stenig bitvis, och jättefin bitvis, men det har regnat under gårdagen, så det är fortfarande blött i skogen. Halt. Så in i helvete. Vi har ett par kortare stigar och motionsspår fram till vi hamnar i skogen på riktigt, och det är halt på rötterna. Jag lyckas till och med klota en snabbis. Framhjulet tog stutt bakom en grov rot och jag tippade frammåt. Hinner klicka ur och få ner fötterna men då är bakhjulet för högt upp så jag får övervikt frammåt och ramlar in i en björkstam. Känner ingenting på resten av turen men fick linda handleden när jag kom hem. Även stenarna är hala, och när det blir rejält stenigt blir det lika fort väldigt ovärt att ens försöka. Jag blir nog arg av att det är för brötigt. Hade jag dessutom krashat slagit mig på en chansning hade jag blivit vansinnig. På riktigt.
Men det är fin natur trots stenarna, ganska kuperat. Vore det torrare skulle inte dom steniga klättringarna vara samma problem, men nu hörs det bekanta urklickningsljudet på lång väg genom skogen, det är fler än jag som inte vill riskera något utan går upp.

Det steniga avtar och ersätts med drömsk sandig tallmo, det blir mer böljande stig och man kan skymta en sjö mellan träden och förbi motljuset av morgonsolen. Tempot ökar avsevärt så fort det blir slätt. Vi kommer fram till en järnväg och vi stannar upp för att pusta lite. Man pratar om kommande partier och vi slår fast att vi är i Uppland nu.
Vidare fortsätter resan över kalhyggen med packad sand, det är hur fint som helst! Som på tv nästan. Underlag vi inte är bortskämda med runt Gävle. Solen värmer skönt och vi skämtar om att såhär fint hade det inte behövt vara.

Efter nästa korta uppsamling blir det lite transportsträcka över knarrande hängbroar över Dalaälven mot Älvkarleby Camping där vi stannar på lite paus. Fylla på flaskor, montera bort armvärmare och mumsa bars.
Sen är def asfalt några km, ganska skönt. Vi åker i helt okej marschfart och pratar om ditten och datten. Blir ganska utspridda, men vi verkar inte bry oss. Vissa åker till och med med baggy shorts så ni förstår ju hur tuffa vi var.

Efter att vi korsat 76:an vid brofästet över älven fortsätter vi ut mot kusten för att vika av på nästa gångbro och stigarna som ska gå längs slänten mot vattnet. Surret i leden säger att dom är fina, ingen verkar veta. Vi hittar på stigen och den är fin! Perfekt hårthet i jorden, lagom mycket rötter, lite kurvig ganska snabb stig. Hade man fått några försök till hade den säkert blivit ännu roligare!

Vi dyker upp med en smäll på cykelbanan precis där tuben passerar under den, och sen är det lugnt tempo på cykelbana bort mot Rotskär. Jag vet inte om Rotskär är en ön eller ej, den enda kopplingen jag har till Rotskär är en högstadieskola man inte ville förknippas med i den åldern. Men det här verkar vara en ö, med en stig på. Och vilken stig sen!
Lika bra och snärtig tallmo som nyss, men mer kuperad och bredare. Här går det undan och jag tror nog jag har dagens maxpuls här. Blir jagad av en av snabbingarna och jag försöker för allt vad tygen håller inte ge honom anledning att köra om. Jag klarade det! Vet inte hur lång slingan är, med någon km max.
Vi väntar in alla innan vi rullar tillbaka in till Skutskär och fortsätter hemmåt. Det känns som någon sorts Inte-nudda-asfalt lek nu, massa småstigar mellan som inte leder någonstansförutom bort från asfalten. Huxflux är vi i Furuvik och Furuviksparken. Här är nog dagen enda felåkning, vi hamnar på en vändplan och får bära cyklarna över järnvägen. Efter att vi rundat entren till parken är det gammal smal grusväg bort mot Vårviksrakan och jag kan inte låta bli att tänka på det oändliga tal fulla Bomhusbor som cyklat den där biten på sommarnätterna genom åren. Alla på väg hem från Furuviksparken efter mer eller mindre lyckade kvällar.

När vi kommer fram till Vårviksrakan viker vi vänster, tillbaka mot järnvägsbron, och sen tvärt höger, in i skogen på vägen som går mot timmer-rännan och Järvsta.
Här blir det rejält jobbigt. Lång tur, motlut, motvind och väder som börjar mulna lite. Jag har inte bråttom, är inte sist så jag känner ingen stress. Det låter hårt, men det är skönt att för en gångs skull inte vara den som är mest sliten. Det är en egoboost mitt i hans misär och stumnande ben. Det är några km till korsningen över rännan och vi kommer ikapp 2 grabbar till som väntar in oss. Väl framme vid grullen fotas det lite, lagbild från dagen. Nu är det inte långt kvar tills vi skiljs åt skulle det visa sig. Man följer järnvägen en liten bit innan vi kommer fram på vägen mellan Bomhus och Järvsta. Vi stannar upp för lite allmänt surr, sen delar vi på oss, de som ska norr om stan åt ena hållet, vi andra åt det andra. Nu sägs det inte så mycket. Vi vill nog komma hem bara. I alla fall jag. Vi har loggat ca 60km vid det här laget, inte så långt kanske, men det tar kraft. 2 killar viker av mot hemlingby igen, dom hade nog bilarna där, så vi 4 som är kvar fortsätter mot stan och i Hemsta tackar jag och Mats för oss. Han bor också i Andersberg visar det sig. När vi delat på oss funderar jag på hur skönt det är att ha orkat. Jag är trött, men inte slut. Och det känns som en vinst bara det. Det var en bra tur!
När jag kommer hem igen hejjar jag på granntanten igen. Har du varit ute och rökt till nu frågar jag? Det hade hon inte skrattar hon fram, men jag är osäker.

Väl uppe i lägenheten kommer dagens svåraste val, vem duschar först. Jag eller cykeln?

tisdag 24 maj 2016

Min historia, bakgrund och öde.


Okej, lite väl dramatisk rubrik kanske, men det är ändå lite så det är. I det här inlägget berättar jag varför.

För nästan exakt 2 år sedan satt jag i en bil med Adde, han med stort yvigt skägg och hår precis överallt på kroppen, och så jag med skäggväxt som går att gömma i en kiwi. Har alltid varit inne på att allt ska vara macho. Ni vet hugga vet, dricka öl, jaga älg med händerna och väcka björnar ur idet. Allt det där. Och då krävs skägg, som jag inte har. Så det har som blivit en grej att retas för, sådär som kompisar gör. Och familjemedlemmar med, visade det sig.

Vi kom in på det även den där gången, och han kläcker ur sig, Du kanske saknar något, testosteron?
Ja, kanske det?
Bäst att kolla, för säkerhets skull. Så jag googlar lite om testosteronbrist och fastslår en diagnos, som man gör idag på internetz. Ringer ändå vårdcentralen och ber om att få göra ett prov, dom är skeptiska, och vill veta varför jag tror att jag saknar testosteron. Men låter mig komma och lämna blodprov, fick även prata med läkare om mina funderingar.

Ddt går nån vecka innan dom ringer om svaren.
"Kan du komma tillbaka och lämna nytt prov? Vi vill utesluta felmätning"
Men vad i helv...Det är ju bara testosteron?!
Men det var inte så enkelt. Lämnar nytt prov och blir skickad till specialist på sjukhuset i Gävle. "Vi kan inte hantera så här udda fåglar här" sa läkaren på HC.
Får veta att man misstänker Prolaktinom. Nu jävlar googlades det kan jag säga.

Endokrin-enheten på sjukhuset fastslår Prolaktinom. Jahapp. Vad fan är det då?
Det visar sig att jag har ett överskott av prolaktin, eller mjölkhormon, som det också kan kallas. Alla har det, män sällan över 400 nåntingnångting, gravida kvinnor har 800 ca. Jag hade 121000. Ja, hundrasjugoentusen.
Det här beror på en tumör på hypofysen, som sitter i vägen och trycker på eller stör hormoncentrum som producerar mer eller mindre av sina hormoner. En knöl alltså. Mitt i skallen. En tumör, en godartad. Ett adenom. Kommer inte dö av den. Den kan däremot växa sig så pass stor att den stryper ut synnerver och gör mig blind.
Men! Det är inte bara skit, för är det nån knöl man ska ha i huvet är det den här, för den svarar förjäkla bra på medicin säger doktorn.

Jaha,  men skägget då, när kommer det?
Pga knölen, så störs testosteronproduktionen ut, i stort sett helt. Hade noll. Man bör ha 15-20 nånstans. Så nu ska det medicineras. Ersättas. Trixas och doseras.
Men först några fler blodprover och en magnetröntgen av ett stycke huvud, samt synfältskontroll, verkar synfältet rubbat, vill man veta. Full pott på det! Ingen risk för blindhet så långt ögat nådde. Hö hö.
Magnetröntgen visar en boll stor som en femkrona ungefär. Inte så stor kan man tycka, men där den sitter är det inte mycket plats över. Det syntes även det på bilderna så försök inte med skämt om att vara tom i bollen. My mom had me tested som Sheldon säger.

Det visar sig att även ämnesomsättningen  är störd. Låg, rubbad. Och gissa om det rätade ut många frågetecken. Jag var inte tjock, jag var ju sjuk!
Lätt överdrivet kanske, men det var lite så. För oavsett hur jag skött kost och träning ditintills hade inte kroppen svarat alls egentligen. Jag hade provat, jag hade slitit. Provat dieter, dragit ner på massor, tränat. Försökt. Men med all nerlagd energi fick jag inget tillbaka, oavsett. Flera månaders slit kunde resultera i 1kg minde. Kroppen funkade ju inte som den skulle. Förbrände inte rätt. Då tröttnar man slita, när inget händer. Uppgivenheten rimmade inte bra med det faktum att testoreonet styr mycket av välbefinnandet, allmänt mående. Inte konstigt att man var deppig då. Det var ju så mycket som var fel. Fast ändå inte.
Och det här har varit jäkligt svårt att komma överens med, och är fortfarande.
Jag har en knöl i skallen, som inte känns. Alls. Aldrig huvudvärk, ingenting. Mätbara symptom, knapppt upplevda. Jag känner mig inte sjuk. Är inte sjuk. Men har en knöl i huvudet som kanske aldrig försvinner helt. Jag får förmodligen äta medicin livet ut. Som en sjukling, som inte är sjuk. Det känns konstigt bara. Att det är så.
Och med livet ut menar man att effekten och storleken kan vara så pass liten att man inte inte behöver göra mer än övervaka den så den inte växer igen bara.

Så, vad händer nu då? Hitta dosering på medicin, får 2 tabletter och en kräm.
En medicin för knölen, en för ämnesomsättning och en kräm med testosteron i. Smörjas på innerlår, eller buken. Varannan dag per ställe, smörjas varje dag. Vilket kladd. Gick väl an när man jobbade,  ingick imorgonrutinen. Men på helgen då när morgonen inte såg lika ut? Glömdes bort!

Just ja, operation då? Ja, det går, om man verkligen måste. Den görs genon näsan och krossade bihålor. Youtuba det, sök på Prolaktinom.
Det är knappt skitäckligt alls faktiskt.

Jobb osv, ork, problem, svimningar, huvudvärk?
Som att det skulle bli ett problem bara för att nån skrivit nånting i en journal?
Jobba som vanligt, inga problem.

Tar medicinerna ett tag, nya blodprover, så många att jag kan peka åt sköterskorna nu var dom hittar mest blod.
Dom skojade inte när dom promotade lyckoknölen jag begvats med som nu skulle medicineras. Från 121.000 till 1400  på ett halvår. Och detta med ett piller stort som ett pälrsockerkorn. 4 gånger i veckan. Bra drag i den, kan man säga. Måste faktiskt erkänna att jag hade huvudvärk första veckan med den, Cabergoline. Hade lite för stor dos, för tidigt. Backade på mängden ett tag, så blev det bra igen. Röntgenbilderna visar också minskad storlek, allt ser fint ut. Jag har även börjat träna, och det funkar. Och fan vad roligt det är att träna. Äntligen! Det märks, syns, känns.
5kg ryker, 10kg. 15! Nu har jag fått en lösning, en orsak. Eller något att skylla på, om man så vill.
Vi vet inte riktigt hur länge jag haft det här, jag vet ju inget annat än att jag varit såhär jämt. Men utifrån de symptom läkaren säger kan tyda på detta menar familjen att nånstans 15-16 är en start.

Åter till välbefinnandet. För det finns en twist där jag funderat mycket på.
I listan med egenskaper man kan få av sjukdomen träffar jag många, inte speciellt charmiga egenskaper. I och med att det mesta av problemen sker i huvudet, och i hormonerna, påverkar det humör och mående kraftigt. Vilket gör att den person jag är, varit, trott mig vara kan komma att förändras i och med annan hormonbalans. Det här var också väldigt svårt för mig att komma över.
Hur skulle jag bli? Skulle det märkas? Vilka kommer märka det? Dom jag träffar jämt eller dom jag möter var 6e månad? Och det var för mig ganska många plan som kunde komma att ändras. Hur jag tolkar saker, hur jag tar beslut, hur jag värderar saker. Och ju mer sånt sitter i hop, ju mer kommer jag uppfattas annorlunda.
Att jag beslutar en sak, för att jag värderar min tolkning i ett för Erik olikt sätt kan göra att omgivningnen får en helt annan bild av mig än den jag velat ge, eller trott mig ge för att jag fortfarande varit den gamla jag.
Jag visste inte alls hur det skulle bli, och det skrämde mig. Att riskera bli en ny person. Och jag skulle ju knappt få veta o  det själv heller, jag skulle ju vara mitt i det.
Såhär i text ser det ganska enkelt ut när jag läser. "FÖLJ MED BARA!"
Men när jag stod inför det var det svårt.

Ytterligare funktioner knutna till testosteronet förutom vedklyvning och skäggodling är ju sexualdriften. Ja, what about it?! Även den var i stort sett noll, insåg jag efter ett tag. Hade inget intresse alls i att träffa tjejer eller flirta/ragga. Mycket pga självkänslan, men den är också bitvis hormonellt styrd. Och sen sexdriften, det fanns liksom ingen dragning. Konstig att förställa sig kanske. Såhär i efterhand dök det upp nya funderingar i och med det, för nu vill jag träffa nån. Ganska mycket, men självkänslan säger fortfarande att det inte kommer gå. Så nu kan jag slitas mot mig själv.

Såhär 2 år senare är prolaktinet nere på 700, och dom andra värdena ser bättre ut. Böt ut krämen mot en spruta som tas direkt i en muskel var 12e vecka. Doping?
Inte förrän ett dopingtest visar överskott.
Det visade sig också att med krämen kunde jag inte få barn. Kul grej att få veta 8 månader in i behandlingen. Slutar man med den skulle det inte vara några problem.
Sprutan verkar faktiskt vara lite lika lät det som när jag frågade dem, men det är väl ett problem jag får lösa senare, när det är dags för det.
Jag kommer nog komma tillbaka till det här senare i texter också. Hela grejen. Nu när ni vet om det.

Kan också säga, nu när jag funderat lite, att första sommaren var jobbig. Jättejobbig. Mådde skit och var paranoid som jag vet inte vad. Kunde få för mig att nån i min närhet inte ville umgås, och fantasin tog fart nå jävulskt. Hittade alla möjliga anledningar till allt kändes det som. Så till slut började jag gå i samtal för det, och alla tankar runt sjukdomen. Det hjälpte att prata med någon. Vet inte om dom där paranioda inslagen berodde på sjukdomen eller medicinerna, men dom hjälpte kanske varandra lite i början. Det var rejält jobbigt vissa gånger. Vara arg på någon för något jag fantiserat ihop. Jag visste ju att dom inte gjort något, egentligen.

Så varför skriver jag då? Något i mig vill berätta. Och jag vill dela mina erfarenheter till dom andra som har det. Vi är 1 på 50 000 säger dom.

Nu stoppar jag. Ni får fråga om jag missat något eller om det finns andra funderingar.

Tack för er tid!

torsdag 19 maj 2016

Ensamcykling

Funderar ofta på det här med sällskap när man cyklar. Nog är det fint att ha sällskap, men det kan vara minst lika mycket irritationsmoment upplever jag. Visst, man blif sporrad att komma ut utanför boxen lite, men när sällskapet inte inser hur pass mycket snabbare dom är blir jag less. Det blir så tröttsamt att bli avhängd i skogen efter 22 meter jämt. Då kan jag ju lika gärna åka själv i mitt tempo och ha kul istället.
Eller när det är distanspass och man aviserat snittfarter jag aldrig klarat av förr, då är det ingen idé att dyka upp känner jag. Vill gruppen hålla 25-26km/h på 50km rundan som jag själv bara klarar 22km/h på, då är jag bara i vägen. Eller lämnad.
Det var längesen det pratades om Fart efter kamrat inför turerna, i alla fall i happyride-tråden för Gävle.

Men jag kanske bara är negativ. Hela jag är så låg just nu. Dags för medicin igen känns det som faktiskt.

/E

onsdag 18 maj 2016

Före och nu-bild!

Höll mig ifrån hotellgymmet idag. Vi blev senare på jobbet så jag hoppade träning. Vilar ben och knän till i morn, så springer jag lite på bande då istället.
Har börjat skissa på helgens planer med. Ska komma ihåg att aktivera gymkortet igen i morn så jag kan träna som jag tänkt.

Hade lite svårt att somna igårkväll så jag scrollade igenom gamla bilder på mobilen och hittade 2 jämförbara kort på mig från den sommar jag köpte cykeln, och 9e Maj i år.
Det som hänt är -30kg och ett par stycken storlekar åt alla håll.
Om nån skulle fråga vad jag gjort så vore 2 korta svar: Gjort jobbet, och Betalat priset.
Har inte dietat mer än skurit ner på socker och till viss del kolhydrater, men utöver det är det en jävla massa slit. Promenader i snöyra och regn, gympass sena helgkvällar m.m.

tisdag 17 maj 2016

Offlinetankar

När man känner sig vilsen, inget funkar, både jobb och privatliv känns helt upp och ner och man dessutom inte ens är hemma. Då känns det fint att dagdrömmandet innehåller drömmar om 2 träningspass om dagen, trasiga söndergymmade händer, hög puls, svett som rinner längs halsen och tunga grisiga marklyft. Det är ändå ett kvitto för mitt ego att jag gillar det här. Jag vill det här på riktigt. Det är inget jag låtsas gilla för att ha nå att prata om utan det här är något jag vill.

På riktigt!

Träningen på resande fot

Varenda gång jag åker bort och jobbar blir det lite si och så med träningen. Jag tappar lite rytm i mitt "schema" och det tar alltid några dagar på hemmaplan innan det är normalt igen. Nu har jag varit så noga att jag har kläder med, och hotellet har gym. Vi jobbar inte lika sent om dagarna nu som det kan bli annars så jag har tid att träna lite.

Idag gjorde jag tex 5km löpandes på bandet, några benspark och lite core, nån slags plank-variant. Är så jättedålig på mage/coreövningar. Det är tråkigt helt enkelt.
Men det blev gjort i alla fall, alltid något!

söndag 15 maj 2016

80km söndag.

Har jättesvårt att ta mig ut när jag har tid på mig.
"En kopp kaffe till, ett avsnitt till... Kolla! MP livesänder sin kongress från Karlstad"
Och så fortsätter det.
Kom i alla fall ut på racern i bra tid, typ 11 eller nå. Rullade efter Hedesundavägen mot Hästbo. Det gick FORT! Blev förvånad själv nästan. Hade väl i och för sig en del medvind, men ändå. Allt kändes bra och trafiken var snäll. Jag hade nog en hel del medvind när jag tänker efter, det lät och stormade runt om mig mest hela tiden faktkskt. Och rätt vad det var blir det aldeles lugnt. Tyst. Det är bara jag som låter nu. Knappt naturen hörs och jag tänker "Fan, jag är mitt i stormens öga. Nu kommer snart Will Smith och Matt Damon och tänker rädda mig". Det kom ingen.

Och det började blåsa igen. Bara att gnugga vidare då. Det är 14km till Hästbokorsningen, sen 17km till Valbo står det. Kom ihåg från senaste jobbpendlingen att vinden vänder nånstans där emellan och att jag nu kommer få motvind.
Naturen då? Skog. Några kalhyggen, vissa nyare än andra. Inga djur. Sen händer det inte så mycket mer förrän i Valbo där det blir lite samhälle igen.
Vänster i Överhärde och fortsätta på vägen mot Forsbacka. Det är mer hus och mer trafik nu och cykeln låter. Vet inte om vevpartiet sviktar för mycket när jag står upp men det är irriterande. Strax innan Forsbacka står det Bovik 7, jag svänger.

Mer motvind, mer skog. Men fin väg, slät, tät asfalt. Det går ändå relativt fort här med. Jag maler mina mantran och känner hur kalorierna rinner av mig. Längtar nästan till Bovik, och nån sorts bänk. Tänker ta första pausen och bar nr 1 där.
Väl framme hittar jag en brygga med bänk bredvid Storsjön som säkert är bedårande i fint väder. Nå blåser det rejält på sjön och jag ser hur änderna på bryggan ångrar sin sommardestination. "Aldrig mer lågprischarter" säger hon åt honom, tror jag. Jag har loggat 35km nu, strax över en timme. Baren borta och jag drar vidare, vill inte bli kall heller. Är nog nästan halvvägs till årsundavägen nu tänker jag.

Mer skog. Några grusvägar till avstickare. Skogen kan vara ganska drömsk att sitta och titta på, men man blir mätt ibland.
Väl framme vid  årsundavägen, lång smal vägremsa över Storsjön.  Och en jävla massa vind. Tänka sig?
Får till och med styra emot vinden nästan hela vägen över sjön, det vad en ny upplevelse för mig. Stannade nån minut och tittade på vädret. Vågorna, björkarna och den förtöjda båten som hade fullt sjå att se ståtlig ut med äran i behåll.
Nu är det mycket mer att titta på, och cykelbana!

Det ligger fina strandkåkar längs hela vägen nu ett tag. När dom tar slut hamnar jag i lite skog igen och det blir nästan lä ett tag, skönt. Väl inne i Sandviken känner jag mig trött för första gången. Rundar Göransson Arena och vidare mot Sandvik, över järnvägen och bort mot kyrkan och Sandvik förra huvudkontor. Fina anrika brukskvarter! Krånglar mig förbi kyrkan och genom kyrkogården till och med. Sen under Gävlevägen och bort mot Högbo. Mera vind men även mycket mer att titta på, och hålla koll på. Känner inte att det är bråttom här, jag ska snart svänga av hemmåt ändå. Får vänta en stund där jag ska korsa väg 272 och tänker att vinden är verkligen cyklistspecialiserad och den gnager ordentligt på mitt pannben. Blir grinigare och grinigare.

Upp för backen i Östanbyn, står upp, bryter. Känner mig lite snygg i mitt nya kit, mina gula skor och rakade ben. Efter dalgången hittar jag en busskur som får bli fikahydda. Vatten och bar, pustar. Morsar på en cykelgubbe och jag funderar om han är lika störd av vinden som jag? Han ser då gladare ut än mig så antagligen inte.
Vidare bort mot Bäck. Smsar mormor. Där finns det i alla fall kaffe och en kram. Inget svar. Då har hon hunnit iväg till utlandet alltså. Typiskt!

Får stanna på jobbet och tanka vatten och värma mig lite istället för vindbyarna skär nästan med sina kyliga grader. Solen gör ett bra jobb dör dagen, och utan vinden hade det varit skönt ute.
Jag har bibs, underställs-tshirt och kortärmad jersey och armvärmare.
Det är smal väg och tät skog, dvs ganska skonad från blåsten och farten känns rätt bra ändå. Jag känner mig skapligt fräsch.
Äntligen framme på jobbet i Bäck. Vatten, pustar och en bar till. Sneglar på limpan från fredagens frukost. Nja. Jag hoppar den. Dricker mer. Har loggat 67km nu.
Ska jag få 80 måste jag nog köra omvägar hem. Åker gamla valbovägen. Fin väg, böljande mellan husen. Upp ner, hit dit. Det blåser här med, men mindre. Trycker på i ett okej tempo, jag vill orka hela vägen hem.

Funderar över alla gånger jag åkt den vägen bara för bilåkats skull, vilka som varit med, vad vi pratat om osv. Närmar mig Hagaström, villaområde. Trycker på extra för ev impa på nån som kollar. Nu är det hus längs vägen in till Gävle dom sista kilometrarna. Äntligen Lexe, viker av mot sjukhuset, har ork kvar till backen upp och blir lika förvånad varje gång över hur bra cykeln svarar i backarna. Jag får inte mjölksyra och det knappt man behöver ta i extra uppför stundtals. Får ny energi av att komma fram till SOS-kiosken och Boulongern. Åker på cykelbanan bort mot konserthuset. Man håller på att resa ett cirkustält på en gräsplätt. Det är mycket folk ute. Får hålla ner tempot lite och kryssa mellan småbarn, hundar och barnvagnar. Det känns okej. Känner mig lite cool igen. Över kvarnbron, förbi Strömvallen. Nu jagar jag bara 80+km, hade kunnat varit hemma redan om det varit så. Det är fullt av bilar vid Silvanum, funderar varför, det spelas ju knappt fotboll på Strömvallen längre. Nån kommer och rullar 2 hundar i en bur och jag gör antagandet att varit hundutställning. Viker av in i bostadsområdet innan jag kommer fram till Högskolan, har fått mer ork av att närma mig hem. Tar i rejält genom villaområdet som är kvar, känner mig snabb fast det är nog inte så.

Framme vid Konsum och lokala macken, bara en backe kvar sen hemma. Släpper lös det sista jag har, det fanns mer än jag trott visar det sig. Så! Uppe på backen, nu kan jag rulla hem, det är skönt. Jag andas, känner en yklig svettdroppe i tinningen. Den första på hela rundan.

Nu. Hemma! Stoppar klockan på precis 80km.

/E

Dagens plan:

Har tänkt mig ca 6 mil på racern. Om allt går bra. Det borde det! Ni ska få rutten sen, och nån sorts rapport.
-
Fick sånt löjligt sug efter vinterträningen på gymmet igår. Tänkte mig att "200kg i mark, det ska jag göra i vinter!" Så nu har jag ett mål med kommande vinterträning.
Har länge velat gå en sån introkurs hos A T Bergström för basövningarna Marklyft, Benböj och Bänkpress. Det får bli till hösten. Är inte helt novis där, men bättre går ju alltid att bli, och det är så många kilon som sitter i tekniken.
-
Var ut och gick igår innan Eurovision. Regn, kallt, jävligt. Egentligen inte kul nånstans men jag försöker inbilla mig att man blir starkare i dåligt väder. Kan man inte ta sig ut i dåligt väder utan sitter inne så dröjer det lång tid innan man når sina mål. Det är dessutom mycket skönare att komma hem när det är skitväder!
Man slår på musiken och maler på bara, ett steg i taget. Försöker hålla tempo med basbeatet. Det är så jag får lite fart överhuvudtaget. Man repeterar sina mantran i nån sorts meditativ ordning. Do it for the "Shit you got hot!" och Get ripped or die trying.

/E

lördag 14 maj 2016

Lördagsmys, eller inte?

Sitter och kollar på Eurovision och funderar lite på det här med att lyxa till maten/snacksen lite till helgen.
Jag har inget strikt kostschema, utan gör lite som jag vill. Jag räknar inte kalorier men försöker hålla koll på dem. Utifrån det brukar jag mumla för mig själv att "Man kan unna sig gott, men man har ALDRIG förtjänat det".
Och för mig betyder det att jag kan äta vad jag vill, och unna mig det med vetskapen om att det kostar, och jag måste betala. En pizza blir jäkligt dyr i det sammanhanget, lika lösgodis och allt sånt.
Jag känner mig träningsvillig just nu, träningen funkar ganska bra, men jag har inte tid att betala för allt gott man lockas äta. Bara för att inte backa i processen så att säga. Då är det bättre att ge fan i att äta dumt och ligga bra till av all träning. Kalorimässigt sett.
Jag är verkligen inget helgon vad gäller maten, men det här sättet att tänka hjälper mig hålla kursen.

Och just idag, har jag tappat 30kg sedan jag började på riktigt!


Gårdagkvällens ruskrunda

Stack ut lite väl sent kanske men vågade inte dra innan jag fått lite i magen, eller ström i både klockan och telefon. Hade det hänt något dröjer det länge innan nån slumpmässigt dyker upp längs den rundan. Och har man inte loggat har man inte varit ut heller, så det så!

Hursom, rutten börjar bakom Värmeverket Johannes (Ja, det heter Johannes :) och följer E4:an söderut. Det är fin grusväg, väldigt lite trafikerad. Kan ha med bommen att göra i och för sig. Men den är ändå bra underhållen av nån, så den är bra! Efter ca 1 mil tar vägen slut men en traktorstig/skoterled fortsätter, även den fin. 2 hjulspår och en grässträng. Ganska mysig och lagom kurvig och kuperad. Man passerar några gamla åkrar och några jordbruksredskapslik, så vill man kan låta fantasin skena iväg för en stund. Den stigen är någon km lång, för strax innan tunneln under motorvägen hade jag loggat 13km hemmifrån.











Underfarten såg inte jätteinbjudande ut, och hade jag varit 13 hade jag varit rädd för Fula gubbar eller Stora killarna. Men nu är jag 30 så nu är jag fula gubben. Det brukar dessutom vara 3dm vatten där så det är också en anledning att fundera ett varv till. Nu var det "torrt" där, antar det beror på nederbörden under våren.

Efter tunneln kommer man till ett parti man kan bäva lite för, det kan vara rejält lerigt. Rejält med stort R och konstpaus till och med. Eftersom det är en skoterled får man tydligen gå lös hejvillt med 4-hjulingar också, för det brukar kunna vara bra sönderkört där. Som när man säger åt 13 vildsvin att ge fan i gräsmattan. Så ser det ut. Så i värsta fall blir cyklingen där ett kladdigt grisigt osynkat jävla helvete utan flyt och med säkert en eller 2 OTB's ner i geggan. Jag hade tur. Det var relativt torrt och kunde skumpa på utan några speciella avbrott.
Det är lummig gammal skog runt om, och med den grå dystra skymningen som rådde var man verkligen ensam där. Lite spännande är det!

Efter ytterligare några km, jag vet inte hur många men säkert färre än jag tror, så ansluter man till Korsnäs gamla flottningsränna och följer den på hårt packad sand/jord-stig. Även där 2 hjulspår och en grässträng.

Man passerar nån förort till Mårtsbo och fortsätter längs timmerrännan mot Älgsjön. Numera på normalstor trafikerad grusväg med tillhörande 457 potthål/meter. Satt och tänkte på bamsebjörken som en bäverbörjat gnaga på, skulle jag tagit kort åt er? Såklart jag borde, men det blev inte så. Kom istället att tänka på hur fantastisk sommersolnedgången brukar kunna vara över sjön, motljus, låg sol. En hel dags värme ligger kvar i luften som stått still i skogskanten. Vägen är hård bred och ofta slät. Men det blir sen det, nu var det regn i  luften, den började skymma och det var 5 grader varmt.

Jag har för mig att det är ca 7km till väg76, som man måste korsa för att fortsätta längs rännan. Sen under järnvägen, vad den nu heter men där all tågtrafik norrut från Sthlm passerar. Det är en smal liten tunnel att cykla i, nästan så att ryggsäcken tar i taket när man lutar sig fram.

Väl ute fortsätter man på smal grusväg, jag tog höger vid första korsningen, och följde inte längre rännan som går rakt igenom Bomhus sen. Istället letade jag mig in på skoterleden i kraftlinjegatan, en rätt fin led vintertid gissar jag, för även här har 4hjulingarna varit, men här fyller man igen med grus osv så den är fin att cykla på. Kuperad och guppig, en del sten att akta sig för om man tänker ha bråttom. Leden går fram till Graneberg/Bomhus och sen är det civilisation igen. Rullade igenom gamla Bomhus och mindes allt eller en del av det vi hittade på där med kompisarna i tonåren. Kul med sånna minnen tycker jag, för det är inte i närheten av det liv man lever idag.

Anyhow, smsade kära moderskapet och bad henne slå på kaffe, tänkte att en kaffepaus där hade jag förtjänat. En snabb kopp och lite surr i soffan senare var jag på väg igen, likabra att åka innan man torkade upp allt för mycket. Provade hur lokala skidbacken var att cykla upp för och det var ungefär som jag trodde, jobbigt uppåt, skitkul neråt. Efter den är det nästam bara asfalt hemmåt. I alla fall i det ljuset och utan lampa. Hade lite för få km loggade kände jag och efter kaffet och min bar hade jag så otroligt fina ben att jag kunde inte åka hem. Så in till stan, ett par km är det, 5 kanske. Såg på klockan något om 27km/h på asfalten och tänkte att Jösses vad jag är kär i cykeln! Igenom stan, tittade på lite folk, sen ut mot Boulongern och körde igenom den, hela vägen från Kvarnbron, förbi scenen och badet. Sen över ån vid Gustafsbro och tillbaka förbi utegymmet ocb frisbeegolfbanan. Ett varv upp på Åkermanskulle i hopp om att frisera personbästa på det Stravasegmentet. Check!
Där hade jag 3,7 mil totalt, så med lite flyt skulle jag hinna få 3km till innan jag var hemma. Sicksackde geno  bostadsområdena mellan Högskolan och min adress i hooden. Prick 4 mil! Nöjd, blöt och lerig hade jag fått min terapiträning med tillhörande träningsterapi.
Tog lite bilder också som jag ska lyckas få upp också.

På återseende /E

fredag 13 maj 2016

Terapiträning - träningsterapi

Att få borra ner skallen i sin träning, sluta tänka och bara göra. Man gör sitt fx-pass, sina kettlebellövingnar. Sin löpnig eller sin.. cykling. Man verkligen grisar på, och efteråt känns allting bra igen. Eller bättre. Det är som att även själen får läka under träning. Man har svaren så fort man tränat klart.

En ganska dålig dag blev sämre, så hela eftermiddagen har jag laddat för att få komma hem och sticka ut på en av cyklarna. Trots jättedåligt väder måste jag tvinga mig ut. Endas, sucka, skrika? Göra av med en typ energi och samla annan. När jag kommer hem mår jag lite bättre igen. Väl? 

Är det träningsterapi eller terapiträning?

/E 

torsdag 12 maj 2016

Träningsupplägg

Just ja, kanske skulle ta det lite snabbt också. Mitt träningsupplägg.
Har inget!
Jag försöker hinna med allt, jämt. Har 2 planerade pass i veckan, utöver det försöker jag klämma in så mycket promenader och cykel jag kan. Styrketränar gärna utöver det, men det var längesen nu. Har jobbat för mycket på bortaplan för att motivera att förlänga gymkortet. Fast hade nån sagt just så till mig hade jag skällt ut dom för det där var verkligen en jättedålig bortförklaring insåg jag när jag skrev det.
Men det finns faktiskt en tanke att följa, en röd tråd om man så vill.
2x60 min i Z4 per vecka, 2x90 min Z2 och sen leka lite gym utöver det. Minst ett pass, relativt högreppat. 3x12 set/reps. Så vikter anpassade till dom mängderna då. Så säger pt:n.

Det är således mycket konditionsträning med pulszoner som underlag som gäller just nu, för både viktminskningen och cykelhastigheten.

Känner ni att det blir luckor eller att ni undrar något finns jag på twitter som @ErikHolmn eller på instagram som @Agnanaurion.

På återseende /E

Debutpremiären

Hej och välkommen,

Är det här jag ska skriva vem jag är och vad jag gör eller gör man en Om-ruta till det?
Det får bli både och.
Jag är alltså Erik, född och uppvuxen i Gävle sedan tidigt 1986.
Det kommer mer om min bakgrund senare, hoppas jag.
Men tanken med bloggen är att dela med mig av min träning och viktminskning framför allt, hur jag tänker och känner inför det.
I dagsläget jagar jag en målvikt på 108kg, vilket ger mig ett bmi på under 30. Resan jag gjort, eller vad jag ska kalla det började på allvar i Nov -14 på 147kg.
Vi kan väl börja med det?

Idag har jag cyklat till och från jobbet, 11,4km dit och 29,x hem.
Hade en varm och skön men ack så tung motvind första 10km på hemvägen. Jag ser mig fortfarande som ny på det här med cykel så motvind och diverse väderstök har jag noll tolerans för. Dvs jag blir jättesur när det tar emot. Hursom, räknade kalhyggen och längtade till Hästbokrysset där jag hoppades på medvind och det måste jag fått för ett snitt på 27km/h över ca 3 mil hade jag aldrig fixat i den motvinden som var. Det fick bli dagens träning helt enkelt.

På återseende /E