100 Cyklister!

Så, dagen man väntat på halva sommaren kom till slut. Mer peppad för det här än jag var inför Cykelvasan, Mörksuggan och Fjällturen tillsammans.
Samling 09. Uppstigning 05:30. Vet inte riktigt varför så fruktansvärt tidigt, men jag gillar att ha lite tid på mig på morgonen. Om det går. Men jag brukar vilja ha hunnit ätit i bra tid innan, så det inte blir för tungt i magen när man drar iväg. Frukosten är viktigt för mig, så jag vill ha tid till den, säger han som äter köp-macka i bilen på väg till jobbet på vardagar.

Hursomhelst, dagens mål. Att vara 100 cyklister på en fikarunda med GCA.
Jag har varit in på eventet på Facebook en gång om dagen i flera veckor och kollat hur antalet anmälda växt. Nu, lördag morgon var det hela 40st! Det är stort för oss. Jag vet sedan innan att det är en viss procent som kommer utan att anmält sig, så uppåt 50st var absolut tänkbart.

Jag vet faktiskt inte hur många vi blev, eller om vi ens är alla på bilden men jag hörde siffror uppåt 47 under dagen. Vi skulle dela upp oss i mindre fartgrupper och mötas vid fikat senare. En 25, en 27, en 30, och sen resten. Jag fick uppdraget att leda 30-gruppen, vad det nu egentligen innebär. Men jag såg det som en ära i alla fall. 

5 minuters mellanrum mellan starterna, nu är det nära! 

Långsammaste 5 minuter jag varit med om på länge så efter 3:47 hade vi väntat klart. Eller jag i alla fall. Vi drog iväg! 6 mil till kaffet, ju fortare man kommer fram desto mer får man. Speciellt när man kommer in som 3e grupp, då är minuterna känsliga. 

Det skulle inte dröja länge längs gamla Valbovägen innan första stopp. 2 grabbar krokade ihop och det gick några ekrar i ett bakhjul. Typiskt, vi som bara åkt några km. Han ringde nån typ av servicebil och skulle byta cykel för att sedan möta upp vid kaffet. Vi hann bli omkörda av snabbgruppen, men det var väl bara en tidsfråga ändå. Dom har ingen ro i kroppen stackrarna, missar allt fint att titta på. 

Så, iväg igen. Vi rullar utan rotation i klungan fram till Bäckvägen, men sen börjar vi lite smått. Det var några med i gruppen som cyklat en del, men inte i grupp, så för att alla skulle få prova på, och hinna få lite rutin och känsla för det körde vi ganska korta förningar. Så vi roterade mycket, alla fick dra. Kul att säga det som om jag kan något. Jag har cyklat racer sedan i maj ungefär. Inte ens 100 mil ju. Så tro inte att jag kan något om klungkörning egentligen. 

Det går bra längs Bäckvägen, händer inte så speciellt mycket, vi gör vår grej liksom. Det blåser en hel del dock. Byar. Kraftiga. Ibland är det som att bli knuffad av någon. 

Framme vid Ockelbovägen som ska ta oss till Medskogsjön där vi viker av mot Järbo.  

Det fungerar bra här med att växla och rotera. Alla gör sitt jobb även om timingen behöver justeras till och från. Men så är det jämt så det är inget nytt för idag. Det är mer vind här, från alla håll utom bakifrån. Jag brukar ha svårt för motvind och så men det går förvånansvärt bra idag. Den är så stötvis så den hinner inte tränga igenom pannbenet på mig. Vi håller farten skapligt bra med. Ligger sällan under sagda 30km/h, förutom i backar då, men annars rullar det på bra och vägen är fin så det finns egentligen inget att gnälla på utan vi myser oss fram mellan tallar och granar längs den lätt kurviga, nyasfalterade vägen. 

Har aldrig reflekterat över hur långt det är mellan Medskogsjön och Högbo, men det går relativt fort. Nu har vi svängt av mot Järbo, det är ca 15km dit. Och nu blåser det, rejält! Ordentliga byar som verkligen sliter tag i en. Det är nästan löjligt ibland, vilken kraft det är ändå. Man tror inte att det är sant nästan. 

Allt rullar på som det ska, och Emma börjar hetsa om nån frifarts-backe. Hon verkar laddad som attan och vill sträcka ut lite. Hon får lugna sig, men den kommer. Den där långa, sega sluttningen som nästan inte tar slut alls. Efter nästa kruva säger jag, som när man lurar ett barn som inte orkar åka bli längre. Har ingen aning när den kommer, så efter nästa krön säger jag när hon frågar igen. När vi väl är där är hon först iväg ihop med Lena. Och det tar mig lite tid att krångla mig ur inre ledet innan jag också kan pinna iväg uppför. Jag hinner ikapp dem, och går faktiskt om, men det är bara en tidsfråga innan dom kommer ikapp. Är tvärsäker på att Emma kör om mig om hon bestämmer sig, och ganska säker på att Lena också gör det. Otroligt starka tjejer! Så vid en avsats i backen får jag växla ner, och jag bara väntar på att dom kommer att segla förbi mig. Den stressen man känner då är inte att leka med. Man försöker hålla undan för någon man inte ens vet om dom är bakom. Dom hinner inte ikapp, och jag får pusta ensam en stund. Det är nog det sportigaste vi ställer till med för dagen. Annars är det en väldigt behaglig tur. Det dröjer ända till långt efter kaffet innan det blir någon fartlek igen. 

Järbo avklaras och vi svänger mog Kungsgården där resten av gänget väntar. Det är 10km kvar, och det är långa kilometrar. Vi börjar bli hungriga, och vägen är okänd för många av oss. Men den är fin. Inte jättefin asfalt kanske, men heller inte dålig. 

Det är lite backar, lite kurvor, lite lagom. Sådär som det är här i bästa fall. Ju närmare vi kommer Kungsgården desto fortare går det, och det kan jag förstå. Men den som väntar på något gott och allt det där. När vi kommer fram är vi såklart sist, men jag vet inte om det gör så mycket. Vi är väntade, och man har dukat enskilt åt oss på baksidan av konditoriet med utemöbler och ett tält med fikat i. Det ser fantastiskt ut. 

En mycket uppskattad insats av Berglunds Café, det tackar vi för. Och i alla fall jag hoppas att vi kan komma tillbaka på samma vis fler gånger.
Efter lite bulla, frukt och en tårtbit blev det gruppfoto innan vi gav oss av hemmåt. Medvind. MED-VIND. Kompisvind. I ryggen. I åkriktningen. Vilken dröm. Samma upplägg nu, 4 grupper och 5 min mellan. Promillestigen mellan Trebo och Hillsta skulle bli som en tavla, och jag grämde mig faktiskt lite över att inte vara i snabbgruppen då, för det lär ha gått fort fört dom. Rejält fort. Ryktet säger att dom sopde rent på Strava mellan Bångs och Bovik men det är obekräftade uppgifter. Vi höll våra 30-38km/h bort till Trebo. Jättefin åkning och bra takt på rotationen, alla hinner dra lite, men inte för mycket. Från Trebo till korsningen från Årsundavägen till Bovik åkte vi på ett led på grund av kraftig sidvind och pytteliten vägren.
Vi blev upphunna av snabbingarna vid den öppningsbara bron, som såklart var öppen.  Dom samåkte med oss till Boviksvägen innan dom stack ifrån. Några ifrån dem stannade med oss och fortsatte hemmåt lite långsammare. Härifrån flöt allting på väldigt bra, det händer inte speciellt mycket i varken klungan eller naturen. Vi klarar av Bovik och fortsätter mot Forsbacka, sen Valbo och in mot stan igen där vi ska ses för en afterbike-öl är det tänkt. Mellan Valbo och Lexe splittras vi upp, några vill åka eget tempo till stan, och några ska inte med alls så dom släpper av. Lite trist tyckte jag, för jag hann inte alls med att dom som släppte av gjorde det. Så jag hoppas dom kom hem som dom skulle.

Det var ganska mysigt att se alla cyklister på stan sen, vi blev lite uttittade kan man säga. Tror vi blev ungefär 26 som stannade på Brända Bocken.

Det var toppen att stanna upp nånstans efteråt och prata med alla om dagen, det hade inte behövt vara på en pub/bar, men nånstans. Det var verkligen en superdag och skitkul att hänga efteråt. Så mera sånt. Kanske afterbike-kaffe i GCA-lokalen?
Jag hoppas på att det här blir en stående grej varje sensommar från och med nu.

/E

Tour de Gräsö

Blev medbjuden av Emma att hänga på till Gräsö och cykla. Varför inte tänkte jag, nya vägar är nya vägar och 10 mil är 10 mil. Visade sig senare att jag skulle få åka med som PRAO hos Team Magnus Gävle-del, kändes det som i alla fall. Det gick bra tror jag!

Vi skulle ses vid Gävlebro för lastning av cyklar, och jag bor så pass nära att jag cyklade dit i värsta Cykelbuds-looken. Kändes lite udda att åka racer med hood-tröja, shorts och cykelskor. Och en ryggsäck!

Det skulle ta ca 1,5 till Östhammar där vi skulle parkera och starta. Jag hade ingen aning om nånting innan vi åkte, det är lite ovant för min del men ändå ganska skönt att inte behöva sköta tänkandet för en gångs skull. Att bara komma i tid kräver ju tankekraft så det räcker och blir över. Väl framme mötte vi upp några grabbar dom hittat via Team Magnus facebooksida, om jag fattade allt rätt. Dom skulle visa oss ön och bra fika. Parkerade vid en skola i Östhammar och lastade ur cyklarna ur deras grymma släp, sen bar det av mot Öregrund och färjan till Gräsö. Nu har inte jag varit runt jättemycet och cyklat, så med mina mått mätt var det här helt otroliga vägar. Som en ur en katalog typ, långa slingrande kurvor genom åkrar, ett backe som smeker förbi en vacker golfbana med avundsjukt tittande golfspelare. Dom behövde inte säga det, jag såg det på dem; "Varför i helvete står jag här i en sandlåda och försöker se ut som en mäklare när jag kunnat suttit på en cykel istället?!" 

Deras suckar sa det. Rakt ut. 

Vi fortsatte genom granskog och fler ängar innan vi kom fram till Öregrund. 

Sommarfint ställe level 10, om man säger så. Riktigt pitoreskt och puttinuttigt. Nu är det kanske bara jag i hela Europa som inte varit i Öregrund på sommaren så jag kanske inte behöver beskriva det, men det ser ut som den där lilla sommarbyn du såg i den där filmen förr. Precis den! Men den lilla butiken, det där mysiga cafén med den lummiga bakgården, dom där trånga gatorna, dom gamla husen med träpanel och pastellfärger, den där glasskiosken med bara gammaldags design på allt. Allt det där. Vattnet är där, båtarna. Fåglar och solen. Vi rullade inte igenom obemärkta, i stort sett alla tittade, och man känner sig lite tuff faktiskt. 

Ombord på färjan, ingen biljett, ingen avgift. Dom verkar verkligen släppa ombord vem som helst på den där gulliga lilla ön, men man ska väl inte klaga. Medan några av oss tittade på vattnet och Forsmarks reaktorer långt bort i horisonten passade andra på att byta slang. Lämpligt med pyspunka när man tvunget ska stå still på båten 10 minuter.

Vi gick av båten och tog vägen som går söderut på ön, ca 1 mil.
Fin väg, slät och jämn. Och det nästan syntes på naturen att vi var på en ö. Kan inte riktigt sätta fingret på det, men jag fick den känslan. Vi kör i 2 led, sån där belgisk kedja, tror jag man kallar det. Det funkar bra. Alla tar sina förningar och det byts lagom fort, Ingen stress utan vi gör vårat jobb i lugn och ro. Småpratar sådär som man kan göra. Ni vet kompis-speeddatingen. Det verkar vara erfarna cyklister med så jag är förmodligen den med minst klungvana i gruppen. Men nån ska ju vara stökigast också, hur vore det annars? Vi passerar hagar och åkrar här med, några sommarstugor. Vissa ser mer bebodda ut än andra, men jag hade kunnat se mig i nästan alla. En del är så pass ensamma att dom nästan är överväxta, men ändå. Hade kunnat ha den som stuga.
Väl framme vi sydspetsen stannar vi för lite gel-paus och lite foto. Det jäförs mycket cykling mellan oss och de som mötte upp i Östhammar. Hur är läget på orten liksom, hur ser cyklingen ut och hur många är det som håller igång? Allt det där surret.
Jag hörde nånstans i bakgrunden när vi lastade av cyklarna att det skulle finnas KOMs att plocka, så jag tänker mig att det inte är jättemycket Stravacyklister som åker där. Jag vet ju hemmifrån hur dom finaste vägarna ser ut på Strava. Välåkta, kan man säga. Svårplockade KOMs. Och med det menar jag inte att dom är svårplockade för mig, utan för jag vet ju vilka det är som är nära dom. Inga duvungar. Hursomhelst!

Vi har vilat klart, dags att dra vidare till norra spetsen. Vi har precis åkt på öns enda väg, så vi åker samma väg tillbaka till färjeläget, men vi fortsätter norrut efter det. Vi håller lagom fart hela dagen, ca 33-35 nånstans. Mitt totala snitt hamnade på 30 ganska precis.  På väg tillbaka undrar jag inte om det här är som Gotland, fast man förstår vad dom säger. "Gräsö - Som Gotland fast på svenska". Den bjuder jag på.

Vägen norrut har lite mer bebyggelse, och är lite längre så det hinner skifta mer i naturen. Nu hamnar vi till och med i riktigt granskog. Det går undan på vissa partier och kurvorna blir nästan svåra att hålla fart igenom. Det är jag inte van med, men det är kul. Det tog en jäkla tid för mina ben att komma igång, men när det väl klickade försöker jag stå i alla backar uppför, dels för att avlasta lilla rumpan och dels för att spöa låren lite extra. Växla upp, ställ dig upp! Vägen norrut är mycket mer kuperad också, det är kul. Så rätt vad det är efter en nedförsbacke och skarp vänstersväng går vägen upp igen och svänger höger på krönet, så det blir relativt aktiv cykling. Kan man säga så? Det går inte bara att sitta och lunka på i alla fall. Efter en stund börjar luften kännas friskare och svalare och kan ana en svag hint av hav i doften. Spännande, för det finns inget i naturen som säger att vi är nära vattnet. Väl framme vid vattnet går det verkligen upp för oss varför det var värt resan hit. Dels nya vägar. Bara det kändes jätteviktigt för mig, men naturen, havet och solen. Det är fantastiskt fint där. Kan rekomendera alla att ta en tur dit. Tipsa, hänvisa och beordra vill jag till och med göra. Åk dit! Nyss!

Samma väg tillbaka igen alltså, fast baklänges! Står i backarna igen. Ju närmare vi kommer färjan desto mer utdragna blir vi. Tyvärr. Hamnar i en förning bredvid Tony, och tänker att vi rullar väl på lite, det började bli tidsnöd att hinna på den färjan, för att slippa vänta på nästa. Så jag ökar, så gott jag kan. Hoppas att dom andra ropar om dom tappar, men så länge jag inte hör något så kör jag. Tony är ju stark så han orkar hänga på bredvid. Ser att vi har närmare 40km/h på vissa ställen, och sällan under 37 när det lutar uppåt. Vet inte hur länge jag orkar hålla i men jag gav fan det som fanns där och då. En kul grej som händer är att jag tittar på Tony, som ligger en halv cykel bakom mig, fast till höger, och tycker fan att han ser sliten ut. Men han kan ju inte vara trött?! Karln som sopar sönder axeln TOTALT och knappt kan hålla i styret när han åker åker till Mallis och gör 90 mil, för att senare samma vår bränna av en sub8 på vättern, skulle han vara trött nu? Knappast. Det visar sig sen att när han satt där så tänkte han "Fan vad du kör Erik, ska du aldrig släppa av jag håller ju på att dö här!" Han hade sin högsta puls för dagen där. Det tyckte jag var kul.

Nu är vi framme vid färjan, efter ett kort stopp med en getingkollision. En stackare lyckades få in en geting under hjälmen som stack honom i tinningen. Lite oflyt må jag säga!
När vi kommer i land är det dags för fika! Efterlängtat av exakt alla. Det finns tydligen ett café i Öregrund som ska vara The Shit. Och det stämmer. Wilmas? Majas? Ligger mitt emot kyrkan och har allt en cykeltur kräver. Inkl supermysig innergård för dom gånger man kan sitta utomhus.

Nu pratas det mycket resor, var man har varit eller var man ska. Låter inspirerande!
När vi fått påtår och ätit och vilat upp oss börjar det mulna på och vi blir rädda för regnet så det är dags att skynda tillbaka till Östhammar och bilarna.

Vi hinner med en pyspunka till, och ett spurtsegment som i alla fall jag försöker mig på att ta KOM på, klarade ett top10 om jag minns rätt.
Samma väg tillbaka till Östhammar från Öregrund och den är lika fin nu. Över åkrarna och hagarna och förbi golfbanan igen. Det ska tydligen gå att åka ut på något som heter Raggarön också, så förlänger man turen med några mil, vi kommer få precis 100km, med lite omvägar i Östhammar, bara för att jaga kilometerar. Vid sista backen står jag upp igen, hamnar lite bedvid klungan för att inte sakta ner för mycket. "Det är bara rakt fram nu om du vill sticka" säger herren med den Orangea Speshen. Jaha, jag drar väl då. Sista hundra metrarna och nu behöver jag inte spara på  nånting. Andas, flåsa, trycka, dra, slita. Hela alltihopa som finns kvar i låren ska ut nu. Är nära att åka ikapp en XC90 där i villaområdet och har 45km/h som högst, vad jag hinner se. Det är kul att prova sig sådär ibland. För jag är inte snabb, har inte den farten i benen och har inte det flåset. Så att testa lite hur fort det kan gå en kort bit är kul.

Vi slapp regn, och nu är vi framme! Vi tackar av grabbarna för rundturen och börjar lasta in i släpet. Hemresan blir enkel, efter en helt underbar dag i sadeln.

Foto: Emma Ryve

Det här gör vi om!

/E 

Vinterplaneringen

Sitter på ett hotellrum i ett ganska grått Västerås och väntar på att jag ska få gå och sova, så fram till dess kan man ju fila lite på vinterns träningschema eller kommande säsongs tävlingskalender.

Var med på några pass Kettlebell på Fyshuset i våras och det kändes riktigt bra. Högintensivt kombinerat styrketräning i valfri vikt. Det kommer jag absolut fortsätta med under hösten. Det finns 2 pass per vecka att vara med på, så det blir perfekt. Dom är en timme, så man hinner gymma efteråt. Det kommer också behövas. Upplevde grymt bra resultat efter första vintern med träning, på just styrkebiten.
Ett första utkast skulle kunna se ut såhär;

Måndag: Gym, en timme typ. Käka något på gymmet och sedan vidare till innebandyn kl. 21.
Tisdag: Kettlebells 17:30, sen gym efter det, nån timme.
Onsdag: En timme gym, sen innebandy igen kl 21:00
Torsdag: Kettlebells, 17:30 med gym på det.
Fredag: Finns ett spinningpass, men det är 16:45 så det är tveksamt om jag kommer hinna på det så ofta. Men gym i alla fall. Kan kosta på mig att gå fram och tillbaka till gymmet då, det är 8km totalt isåfall.
Lördag/Söndag får vigas åt distanscykling. Här gäller regel nummer 5 och 9, dom får inte glömmas.
Kommer behöva ha mer spinning än det här ser jag redan nu, men det kanske går att lösa med egna pass på något vänster.
Hade ett liknande upplägg i vintras, och det fungerade ganska bra. Hade det aldrig nerskrivet, och följde inte slaviskt så det blev vila och variation när jag kände för det. Det som verkligen kommer bli en utmaning är att hinna äta. Eller planera in att äta. Och handla! Det är 2 saker jag verkligen behöver steppa upp med, för idag är det uselt på alla sätt.

En början i alla fall.

/E

Mer om Cykelvasan...

Har helt ärligt jäkligt svårt att nöja mig med min tid.
Jag gjorde mitt bästa, blev trött som satan och allt det där, men!
Hade jättegärna sett en tid under 3:30. Vet inte varför, vet inte om det ens var rimligt. Utan kramp och med mer gel hade det varit lättare att komma i mål men kanske inte så mycket bättre tid. Så jag tänker inte skylla på det.
"Men med dina försutsättningar var det jättebra!"
Jaha, vem bestämmer vad jag borde gjort för tid då, utifrån mina förutsättningar?
Vad är normaltiden för en med mina förutsättningar?
Jag kanske siktade helt utanför bollparken med en sub3:30, det vet jag inte.
Så tyvärr, trots alla fina kommentarer och sms, men jag är inte nöjd.

Varken med mina förutsättnigar eller utan dem.

Liten syster påpekade att jag lider av svår Kitconfusion. Skyller allt på PP som bara hade pojktröjor kvar. Och Castellibibsen till tröjan liiiiite väl små än. 

/E

Så, CV 90 Motion.

Dåså. Cykelvasan avklarad. Det större målet med säsongen, utan att ha varit målet hela säsongen. Blev 3 långlopp och en GästrikeCup-start. Och jag hade inte tänkt tävla alls i år egentligen.

Var på plats ganska tidigt, innan dom ens öppnat min startfålla så jag fick en bra plats när dom väl gjorde det. Hade kanske 20st före mig då. När vi väl drog iväg försökte jag hitta ett eget tempo upp för första backen för att orka, dom sa att den skulle vara jobbig. Hittade mitt tempo, och försökte hålla det. Åkte till och med ifrån dom flesta i min grupp där, såg bara ryggarna på dom snabbaste längre upp. Efter ett tag kom det ikapp folk, men det hade jag på känn ändå, jag är ingen uppförsåkare egentligen. Väl uppe på platten satte vi av ordentligt, det var ganska stökigt. Jag tror alla ville hitta en rulle att ligga på, och alla ville ha snabbaste rullen så nån sorts klungkörning var det aldrig tal om, det var mest panik och stress tyckte jag. Tänkte att ska ni hålla på så behöver inte jag eran rulle för jag en egen. Körde om dom jag behövde och släppte om dom som behövde förbi. Det tog ett tag för mig att verkligen komma igång och bli varm. Det var långt efter Smågan som jag först kunde köra ett helt eget tempo utan att känna att jag fick slita hund för det. Det var mycket grusväg där uppe, både bra och dålig. Och jag blir förvånad över hur dåliga folk är på att cykla egentligen. Stå på som dårar på grus kan dom göra, men så fort det blir lite stenigt och "stig" är dom inte lika kärig längre. I stort sett alla "stigar" i första halvan av loppet gick att köra i vänsterspår. Samma med backarna, uppför är det så jäkla bråttom men sen när vi ska ner då har man tid att titta på skogen och blommorna. Bomba på för helvete det blir ju kö! Det är väl lite förståeligt om man är försiktig i skogen, men när man som 5e kille i ett led i vänsterspår får bromsa utför på grusväg då blir man lite purken.
Efter ett tag blev gruset ganska brett och slätt, så det gick att skicka på ganska bra där igen, fick en kille med mig. Kanske var fler? Men då åkte vi precis så fort som jag ville och det passerades en del folk då med. Det var strax innan första biten på asfalt minns jag, för på asfalten var han också med. Höll nånstans 45km/h där på bilvägen. Lätt utför.
Minns inte alls i vilken ordning kontrollerna kommer, eller hur det kändes där och då, men det jag kommer i håg är det var ett par där den här bänk-historien dom körde med inte funkar. Jag ville väl inte stanna och ta dricka. Dom skulle väl stå i banan och dela ut? Så det var några kontroller jag hoppade över till och med.

Just ja, du som byggde nedförsbacken efter Evertsberg, bra jobbat med den! Hör av dig när du är i Gävle nästa gång. Jag bjuder på öl! Jävlar vad den kom lägligt.

En sak jag måste ta med mig till vinterträningen är att flytta syratröskeln, rejält. Fan vad backarna sliter. Det var kanske 35km kvar när jag fick första krampkänningen, vägrade låta den vinna så fick lösa det med att hoppa över rundtrampet när den kom, och bara pressa pedalerna dom gångerna. Det fungerade bra, då slapp jag kramp mellan knäleden och ljumsken på insidan av benet. Att stå upp i backarna var bara att glömma, då kom den i botten av quadriceps, där den fäster i knät ungefär. Så jobbiga backar var bara att sitta ner och pressa. Det försvann lite effekt där men jag hade nog inte så mycket mer heller, eftersom även ryggen stökade. Hade känningar även där i 35-40km, och sista 20 var det rejält jobbigt. Det var liksom inte roligt längre då. Började titta mycket på klockan och distansen nästan känna stress över en bra tid, samtidgt som både ben och rygg härjade. All gel var long gone då och hade bara bars kvar. Av nån anledning fick jag för mig att jag inte skulle ha nytta över dom så sent så jag hoppade över dom helt då.

Hade "sällskap" av ett par killar ett tag. Han körde om mig uppför, till och med när jag skulle åka om folk i skogen skulle han förbi mig. Lite väl hetsigt kan jag tycka. Men utför var det inte lika bråttom. Som vanligt. Vi höll på sådär ett tag, till hans kompis fick pyspunka och började gasta om det. Dom låg precis bredvid mig då, och jag hörde att dom inte hade nån slang kvar, så jag slet fram min grusiga jävel jag haft i min öppna sadelväska i 50 mil. Den fick dom, så dom stannade, och jag såg dom inte mer sen. Win!
Köpa bort motståndare, det ska jag göra oftare.
Jag vet inte hur det brukar vara, men ju längre loppet gick desto färre var det som signalerade sina spårändringar. Det var riktigt nära några gånger faktiskt. Trist. Hade blivit tokig om jag gått omkull på grund av att nån svängt ut framför mig.

Jag tror att på det stora hela så skulle ett åk till gå bättre, inte bara för att man kan träna bättre till det utan för att man känner igen sig, vet var man är, hur långt det är kvar, vad som händer efter den eller den backen osv. Nu hade jag ingen aning om vad som väntade. Det hade varit väldigt fint att veta hur banan skulle se ut sista 2 milen, för dom var hemska. Benen var paj och ryggen var paj, så allt som lutade det minsta uppför var en väldigt negativ överaskning.

Målrakan var bäst, lyckades köra om några där med, som skulle hålla på och göra high-five med varandra etc, istället för att fokusera på en sportig tid. Har hela tiden varit iställd på att försöka pressa ut det sista på slutet, och det gjorde jag.
Bilden nedan är min analys av Stravasegmentet från målrakan. Man blir ju inte mindre sugen på en wattmätare nu när strava håller på och lockar en med sånna där drömssiffror, tänk om dom är sann liksom?

/E

Dan före bonkaredan

Ska strax lägga mig. Har lagt fram allt jag ska ha på mig i morn, kollade vädret på telefon och bestämde mig för att jag har tillräckligt med kläder med mig. Om det regnar lär jag få ta det, men jag vill gärna starta torr. Kusin Jakob körde öppet spår idag och det hade gått bra, vi har nog ganska lika plan så jag är inte så orolig. Som jag sagt förr är det bara farten jag bekymrar mig över. Att orka hålla rätt fart tillräckligt länge. Det har jag inte gjort ens på träning än, men vi vet ju med få facit i hand att det händer något när det blir race. 

Veckan som gick har inte kunnat varit sämre ur egentligen någon synpunkt. Toppade av det med att bli påkörd bakifrån i bilen påväg från Stockholm igår. Inte riktigt den uppladdning jag hade tänkt mig. Har ätit skitdåligt, sovit lite för lite och jobbat för länge varenda dag. Men här och nu är det ju svårt att veta om känslan i kroppen varit annan med bättre uppladdning. Just nu tror jag inte det. Känslan i kroppen är som kvällen innan vilket distanspass som helst, och dom går ju bra. Vissa längre än i morn, andra högre snitt än i morn, men dom allra flesta på mindre intag än vad som är möjligt i morn. I got this. 

/E 

Prolaktinomet

Senast jag skrev något om det så hade jag inte fått provsvaren, men det har jag nu. Fick dom för någon vecka sedan i och för sig men jag har glömt av att skriva om det.
Alla värden ser bättre ut, prolaktninet är på 700 nånstans. Så det är ju en hel del skillnad från ursprungliga 121 000, och nu är knölen bara 14x14x25mm. Jag har bilder från en tidigare MR om jag ska visa någon gång. Men till dess får ni en bild från internet som visar på ett ungefär var det sitter.

Nästan där pilen pekar. Ganska mitt i huvudet.
Funderade mycket innan jag började medicinera på hur och om jag skulle bli annorlunda, en annan jag. Jag tror det börjar bli så nu, eller har börjat. Jag är inte som jag varit. På ett sätt reagerar jag mer på känsla. Som jag känner där och då, men jag får hejda mig sååå många gånger. Det skulle liksom inte fungera att agera ut allt som dyker upp. Det slår mig ibland; "Det här kan jag ju inte säga, jag är ju en idiot!"
Det är jobbigt, att bli så arg på nära och kära. Dom har ju egentligen inte gjort något.
Så, var fanns allt det här för 2 år sedan?  Har ingen aning, men ibland vore det skönt att få komma tillbaka dit. Lyckligt ovetande och det där. Minns att Adde kunde retas ibland förr och verkligen säga att han hoppades jag skulle bli arg på riktigt nån gång. Idag har jag varit arg på honom 3 gånger, och det var innan vi ens pratat med varandra. Fast jag vet inte om det räknas heller för han vet precis vad han ska säga för att det ska explodera. Eller det är bara han som gör det i alla fall för Matilda vet nog också hur man gör.
-
Nu är det bara cykelvasan kvar av min cykelsommar, allt efter den är försäsongsträning inför nästa år. Efter den kan jag släppa cykelpresterande träning och börja om lite med viktminskning och muskelbygge etc. Man vill ju inte bara vara rask i sadeln, utan också shredded as fuck. Med Sagan-lår.

/E

Mindre än en vecka kvar nu.

Nu är det mindre än en vecka kvar till Cykelvasan.
Jag är jäkligt laddad måste jag säga. Det betyder nog att jag kommer vara stört nervös när jag ska starta.
Det handlar inte om stäckan, jag åker 9 mil nästan vilken kväll i veckan som helst.
Det handlar inte om orken, jag åker dom där 9 träningsmilen på mindre energi än jag kommer få i mig på vasan. Det är ju fikahyddor överallt där. Vatten och bananer och fan vet allt. Vi är väl där för att cykla?

Det handlar om farten.
Det måste gå fort. Och ser jag tillbaka på dom enda tävlingar jag kört så vet jag ju att jag kommer kunna åka fortare än jag trott, pga all stress från medtävlare. Blir det bara fint underlag utan grovt grus så ska det inte vara några större problem att hålla ett helt okej snitt. Många jag pratat med pratar om att hamna på rätt rulle osv, och det är en bra grej, man spar ju mycket på det. Men tiden på rulle måste man förtjäna, så är det ju. Jag har inte tänkt att min tid ska bli beroende på om jag hittar rätt rulle. Det är ju jag som ska göra jobbet. Och det är vad jag tänker göra.
-
Sen, efter vasan måste jag börja vinterträna. Mer viktnedgång och muskeluppbyggnad än prestation på cykel. Gymmet och fysträningen har blivit rejält lidande i sommar. Det var inte alls tänkt så.
Tur att Niklas på Viaprospera släpper sitt höstschema nu så jag kan boka in Kettlebellpassen igen. Otroligt rolig träning, och jag kan köra min gymträning efteråt, när jag ändå är där liksom. Det finns en plan med hösten i alla fall, nu är det bara att försöka hålla i den med.
Min förhoppning är att Gävle Cykelamatörer får ihop en Sub9-grupp till Vättern nästa år, isåfall följer jag med där och tränar inför den. Kommer aldrig åka Vätternrundan ensam.
Såå, 200 i mark till första maj, och ett par sub9-ben. Är det bra vinterträningsmål?

/E