Blev lite rädd för att cykla ute efter senaste tidens frusna försök. Det kändes inte alls roligt helt enkelt, och ju mer man minns tillbaka på det, desto kallare inbillar man sig att det kommer bli.
Så i lördags var det tänkt att jag skulle ut, köra lite stigar på Norrlandet. Det försov jag mig till, fick jag höra hela söndagen. Men, det var så fint väder så jag fick ta tjuren vid hornen och sticka ut ensam istället. Bara för att komma ut. För sakens skull. Och vad roligt det var! Hur mycket kraft som helst, hur mycket grepp som helst, hur mycket sol som helst!
Vi har väl alla dom där partierna man ser, eller känner igen där man vet att "Nu kommer mjölksyran hugga till, närsomhelst!", men dom kom inte, inte där jag trodde. Det gick att mata på ändå och det var helt underbart. En upplyftande känsla att bli förvånad av sig själv på cykeln, nästan åt så att man undrar Vad är det som händer, varför stumnar jag inte?!
Den känslan, ihop med att jag blivit bekväm med greppet i dubbdäcken gjorde att jag kunde utnyttja dem bättre, och vad roligt jag hade på dom isiga stigarna jag var på. Det gick att köra fort, och jag orkade köra fort. Helt otroligt roligt! Så med dom 2 mil jag fick ihop var känslan inför söndagens distans på topp!
 |
| Magnus Eriksson från GCA |
Söndagspasset skulle bli ett distanspass, lite lugnare och längre. Runt Öjaren mot Högbo var tanken. Jag gillar den turen. Fina vägar i fin natur. Små lugna grusvägar. Vi blev 4st, jag, Johan, Chrille och Magnus. Det är lite kul att träffas sådär, man ses nästan enbart på cykelturerna, så går man igenom varandras träning. Hur man tränar, hur det går och lite vad man har för tankar med sitt upplägg. Det skiljer ganska mycket mellan alla man cyklar med, hur dom tränar och vad deras mål är. Det blir mycket att ta in, och man får sålla ganska bra mellan alla olika teorier. Men det är lite det som är tjusningen också.
 |
| Notera underlaget. Hur bra?! |
Vi slingrar oss fram mellan kurvor och krön och solen är verkligen på bra humör den där dagen. Det hade nog inte kunnat vara bättre väder och jag verkligen känner i hela kroppen hur mycket jag behövde den där cykelturen. Träffade mitt i prick med kläderna, bara en sån sak! Efter en stund kommer den obligatoriska frågan, var fan är vargarna? Och alla andra djur? Hur många vargar har sett oss som vi inte har lyckats se själva? På fråga C kan jag svara att Jag vill inte veta.
Sommarens planer diskuteras. En av oss ska tydligen köra Swiss Epic. Den räven. Är det något lopp jag har på min Bucketlist är det det. Men det är krävande något så in i... och det kostar! Bara startavgiften är över 15 lök. Men nån gång ska jag åka. Kanske inte ens är i tillräcklig form till sommaren. Vi har nu cyklat genom skogen från Sätra till Oslättsfors och ska fortsätta till Smörnäs och sen vidare mot Ockelbovägen.
Det är lite större väg nu, men ingen trafik och helt perfekt underlag. Stenhård snö och plogat så dubbarna biter precis som bra som man någonsin kunnat hoppas och det är bara ett par minusgrader. Helt rätt för vintercykling med andra ord.
När vi kommit ut på Ockelbovägen och tagit oss en bit ner mot Högbo tog vi av från vägen och ut på sjöisen som är där. Nån har plogat en liten bana som vi testade. Det var inte helt blank is men det var häftigt ändå. Plant och slätt! Nu har vi vänt tillbaka mot Gävle kan man säga, så det blev motljus en stund nu.
Efter lite bulle och kaffe i Högbo åkte vi genom deras anläggning och tittade på stigarna, om det skulle gå att åka där eller inte. Passade även på att byta tröja och det var ett smart drag kändes det som. Man kommer igenom hela området och ut på Bäckvägen, för att slippa åka efter den så långt. Den är så otroligt tråkig! Framme vid Hådevägen var vi lite tveksamma om det skulle gå, det var inte plogat och låg ett par cm orörd snö i några gamla hjulspår där, men vi testade.
Vilken nitlott!
Kaxig som man är skulle jag åka först, och dra mig baklänges vad tungcyklat det var. Efter dom första 100 metrarna med skare på den orörda snön hoppades jag att dom andra skulle ropa och kräva reträtt, men ingen sa något! Och om inte dom ville vända skulle fan inte jag ge upp först, så det var bara att bita i fast jag inte ville annat än att vända. Det skar och studsade och slirade. Fruktansvärt svårt, men samtidigt bra för balansen. Efter ytterligare några hundra meter kommer man till en längre backe, och på toppen av den hade jag min högst nådda puls någonsin utomhus på cykel. Det säger mig en hel del om hur krävande det var.
Vi hade nu någon mil framför oss med den här typen av underlag. Och mitt i möter vi 2 dårar...på cykel! Vilket jäkla folk det finns. Som släpar sig ut i den där skiten på cykel. Dom ljuger och säger att det blir bättre bakom kröken så vi ljuger tillbaka och säger att det blir det bakom krönet. Det blev faktiskt lite lättare, att åka i deras gamla spår gjorde rätt stor skillnad. Vi kämpade oss vidare i alla fall, och efter en vägbom långt bort var det mer uppkört, så sista kilometrarna var lika njutbara som dom första. Vi fick runda av på topp med andra ord.
 |
| Lycklig idiot |
När jag kommit hem och varvar ner lite var jag helt hög på cykling hela kvällen. Har nog inte känt mig så upprymd någonsin tror jag, inte av cykel. Möjligtvis på 100-Cyklister eller Velothon i somras.
Det var en sällsynt känsla som verkligen är värd att jaga.
/E
